Karameller: Vem ska rädda Leif Jakobsson?
Vem ska rädda Leif Jakobsson?
När jag läste att Svenska kulturfonden och dess direktör Leif Jakobsson inte vill något hellre än att ge Guggenheimstiftelsen en halv miljon euro – till de 250 000 de redan givit – av pengar som borde komma finlandssvenska aktiviteter till godo väcktes hos mig en vag känsla av igenkännande som jag inte genast kunde placera. Efter en tid kom jag på vad det var. Ett minne från min skoltid.
Jag vantrivdes och avskydde skolan alla de tretton år jag tillbringade där, på ett dovt och ihållande sätt. Känslan var besvarad. De flesta av mina klasskamrater såg på mig med misstro, och med lärarna hade jag en ständig, lågintensiv konflikt på gång. Jag var inte bra på något utom på att läsa skönlitteratur, vilket inte var statushöjande.
Missanpassningen kom mig att genom åren fundera på olika strategier för att kontrollera mitt liv, rentav vinna över världen på min sida. På ettan i samskolan, när jag var elva år, kom jag på följande: jag sparade alla mina veckopengar en tid och köpte sedan karameller för allt jag hade. Dem delade jag ut bland mina klasskamrater, vän och fiende utan urskiljning. O, denna känsla av att vara i centrum, av ryggdunkningar och uppskattning! Hela dan gick jag där i de vidriga korridorerna och kände mig utvald.
Två gånger gjorde jag detta, sen uppmärksammade en lärare vad jag sysslade med och förklarade för mig något om olika sätt att vinna uppskattning som förvandlade triumfen till aska. Det var bra gjort av den läraren fastän det inte gjorde de återstående åtta skolåren enklare.
Någon kanske tycker att denna antydda jämförelse mellan en bortkommen skolpojke och den åtminstone i Svenskfinland maktfullkomliga Kulturfonden är absurd. Men kanske det inte handlar om vad man är utan om hur man upplever sig. Tänk bara på den lilla hunden Ynk i Tove Janssons bok Trollvinter, hur han satt där i sin grop i snön och drömde om att få jaga med vargarna långt borta i Ensliga bergen. Lyckligtvis räddades han i sista ögonblicket av Hemulen, en musikalisk om än inte så subtil finlandssvensk medborgaraktivist som förstod att uppskatta Ynk för vad han var. Vem som ska rädda Leif Jakobsson och hans fond när de har rationaliserat bort svenskan i Finland är mera oklart.
Michel Ekman är litteraturkritiker och författare.