Mobbning och intriger vid kungens hov
Skvallret och intrigerna frodades vid Gustav III:s hov. Redan på 1700-talet visste de förnäma herrarna hur de skulle mobba damerna, framför allt de damer som hade avvisat dem.
Vem är du egentligen? tänkte Anna Laestadius Larsson när hon under en guidad rundtur på Drottningholms slott stannade framför ett porträtt och mötte blicken hos flickbruden Hedvig Elisabet Charlotta. Den femtonåriga prinsessan kom till Sverige för att giftas bort med Gustav III:s yngre bror, hertig Karl, sommaren 1774.
Ett olyckligt äktenskap med en notoriskt otrogen man låg framför henne men om detta visste den unga bruden ingenting.
– Om hertig Karl, senare kung Karl XIII, finns inte många positiva omdömen. Han var en otrogen partyprins som dessutom var korkad, säger Anna Laestadius Larsson.
– Charlotta var mycket smartare än Karl men hon var tapper. Det var hon uppfostrad till.
Prinsessan och hertiginnan, sedermera drottning Charlotta, är huvudperson i Anna Laestadius Larssons debutroman Barnbruden (Piratförlaget). Romanen kretsar kring tre kvinnor vid hovet. De två andra är Sophie von Fersen som är Charlottas hovdam och väninna, samt en föräldralös flicka kallad Pottungen vars uppgift det är att tömma prinsessans nattkärl.
Mest berömd är Charlotta för sina dagböcker. De blev ingången för Anna Laestadius Larsson när hon beslöt sig för att skriva sin roman. Dagböckerna består av sammanlagt nio band och tusentals sidor och är att betrakta som hertiginnan Charlottas litterära projekt. Enligt Charlottas egna direktiv fick dagböckerna publiceras först femtio år efter hennes död.
– Charlotta skrev dagböckerna i form av månadsbrev till Sophie von Fersen. Själv kallade hon dem för journaler.
– Man kan säga att de är samtida beskrivningar med glimtar från hovlivet, dokument från förhandlingar och politiska analyser, säger Laestadius Larsson.
Öknamn och mobbning
Det gustavianska hovet är känt för sitt frisinne vad gällde utomäktenskapliga affärer. Hertig Karl bedrog sin hustru med flera av hovets damer och hertiginnan Charlotta hade förmodligen relationer med bröderna Fabian och Axel von Fersen.
Dessutom ansåg sig herrarna vid hovet ha rätt att håna och förlöjliga damerna. I november 1784 inleder Charlotta sin dagboksanteckning med ”Hofvet har nu blifvit sig likt med sina vanliga historier och elakheter. Bland de värsta som förekommit är uppspikande under natten af förnärmande anslag med öknamn på åtskilliga damers dörrar.”
– Den urgamla stod det på en lapp på en lite äldre dams dörr, turturdufvan på dörren till en dam som ansågs frisläppt och väderflöjeln stod det på Magdalena Rudenschölds dörr eftersom hon ansågs tycka om att bli kurtiserad, berättar Laestadius Larsson.
– Vissa plakat ”förbjuder anständigheten” Charlotta att återge.
Politiska ambitioner
Charlotta hade egna politiska ambitioner men tvingades stå i skuggan av sin man hertig Karl. ”Jag känner många kvinnor som är mer begåvade än män”, skriver hon i sin dagbok. ”Tänk om man vore man” är en återkommande notering.
Hertiginnans politiska aktivitet granskas i en doktorsavhandling av My Hellsing som disputerat vid Örebro universitet. My Hellsing har läst korrespondensen mellan å ena sidan Charlotta och Sophie von Fersen och å andra sidan Charlotta och Gustaf Adolf Reuterholm (född på Svidja gård i Sjundeå) som fungerade som hertig Karls storvisir.
Under Gustav III:s sista år hade Reuterholm och Charlotta planer på att avsätta Gustav III och i stället placera hertig Karl på tronen.
– Charlotta trodde på konstitutionell monarki och ansåg att Gustav III hade för mycket makt, säger Anna Laestadius Larsson och refererar roat Charlottas kluvna inställning.
– Hon skriver i ett av sina brev att hon vet att kvinnor inte ska lägga sig i politik och att hon inte heller tänker göra det. Ändå är det just det hon gör.
När Finland gick förlorat var Charlotta drottning och hennes man kung Karl XIII. I september 1809 noterar en bedrövad Charlotta de hårda villkoren för fred och skriver att ”de mest bildade och insiktsfulla ledamöterna motsatte sig avträdandet av Finland...”. Hon undrar om Napoleon är vän eller fiende då ”han tvingar oss offra en av våra skönaste provinser?”
Några veckor senare kallar Charlotta förlusten av Finland, Åland och Torneå för en hjärtesorg och refererar inlevelsefullt sin makes vredesutbrott då han får den depesch där fredsvillkoren bekräftas.
Feministisk tolkning
Den omdiskuterade relationen mellan Axel von Fersen och Charlotta är inte bevisad. von Fersen skriver i sin dagbok att hertiginnan gnidit sina ben mot hans. Helt klart är att det barbariska mordet på von Fersen var en hemsk upplevelse för Charlotta som i samma veva förlorade väninnan Sophie Piper, född von Fersen.
Sophie blev persona non grata vid hovet och isolerade sig på Vaxholms fästning. Det är inte klarlagt om Charlotta och Sophie träffades efter det.
Flera svenska recensenter har lyft fram den feministiska aspekten i Anna Laestadius Larssons beskrivning av Charlotta och de övriga kvinnorna vid det svenska hovet i slutet av 1700-talet.
– 1700-talet är en tid då upplysningen vinner gehör. Man börjar tänka på individen och individens lycka, i stället för på kollektivet, säger Laestadius Larsson.
– Mitt projekt var att lyfta fram kvinnorna men jag ville inte göra dem mer frigjorda än tänkbart. De kunde inte förverkliga alla sina önskningar utan satt i bur och dunkade förgäves sina huvuden mot glastaket.