Riikka Pulkkinen är framme
Riikka Pulkkinens senaste romanhjältinna är på jakt efter den enda rätta. Att skriva lättsamt om det svåra blev en utmaning.
Pressen var hård på Riikka Pulkkinen under arbetet med andra romanen, Sanningen. För att muntra upp sig ville Pulkkinen skriva något lättsammare vid sidan om. Resultatet blev en följetong om en ung kvinnas kärleksbekymmer – historien om Iiris börjar med att hennes sambo och stora kärlek sedan sju år, Aleksi, överraskande överger henne.
I likhet med Carrie i Sex & the City grubblar Iiris och hennes väninnor över mysteriet män samtidigt som Iiris desperat söker någon att dela vardagen med.
Följetongen publicerades i tidskriften Kauneus ja Terveys men har nu getts ut som roman, Iiris Lempivaaran levoton ja painava sydän (Otava). Men Riikka Pulkkinen är något ovillig att kalla berättelsen om Iiris för roman, delvis för att hon upplever att kraven på romanformen är så strikta.
– Jag ville leka med chick lit-formens grundregel, den om att det i en kvinnas liv finns en enda man som ständigt återvänder. Berättelsen blev en karnevalisering av temat – min hjältinna är intresserad av både det ytliga och det intellektuella.
– Jag kan inte påstå att jag är expert på chick lit och jag är ingen komedienne. Men det var njutningsfyllt att koncentrera sig på att leka med språket vad gällde det ytliga. Iiris utvecklas från flicka till kvinna vilket är ett tema också i Sanningen.
Frågan om det är bättre att vara på väg eller att vara framme sysselsätter Iiris och hennes väninnor. Riikka Pulkkinen tycker att hon tillhör den generation som ständigt längtar efter att vara framme samtidigt som man alltid har en flygbiljett i handväskan och i tankarna är någon annanstans. För henne personligen är problematiken inte längre aktuell.
– Nu är jag framme. Att ha en liten dotter och att vara behövd innebär att jag har nått målet.
Riikka Pulkkinen är uppvuxen i Uleåborg och var drygt 20 när hon kom till Helsingfors. Det är också här hennes romaner utspelar sig, i staden hon säger att hon har lärt sig älska. Nu väntar hon på våren och ljuset och noterar varje morgon hur många minuter längre dagen har blivit.
– I dag är dagen en halv timme längre än den var för tre veckor sedan.
Internationella frågor
”Varför dör alla?” undrade en av de många utländska journalister Riikka Pulkkinen mötte under sina internationella författarturnéer.
– På den och liknande frågor brukar jag svara att en författare har rätt att skriva om stora och svåra frågor också utan att det blir pompöst. Jag har upptäckt att mina romaner alltid i något skede utspelar sig på ett sjukhus – det är en plats där vad som helst, också det mest extrema, kan inträffa.
– Jag tror att min förkärlek för att utsätta mina gestalter för ytterligheter bottnar i att jag sett så många tv-serier. En del anser säkert att det är väldigt icke-litterärt men jag håller inte med. I tv-serier som återkommer i flera säsonger, får karaktärerna tid att mogna.
– Utgångspunkten för varje roman är dock litterär.
Jämte Sofi Oksanen är Riikka Pulkkinen sin generations internationellt mest framgångsrika författare. I början av karriären kunde Pulkkinen kanske åka snålskjuts på Oksanen men det tog snabbt slut.
– Vi så olika som författare så jämförelserna räckte inte långt.
– Däremot kunde jag, i egenskap av finländare, få konstiga frågor. En gång måste jag förklara varför Finland i EU krävde garantier av Grekland för att gå med på lån. Jag blev ett slags kulturattaché.
Hörspel om närhistorien
Sanningen var tänkt att bli en roman om ondska. Resultatet blev en roman om godhet.
Nu funderar Riikka Pulkkinen på nästa roman och hur den ska se ut. Tanken är att utveckla hörspelet Wunderbar!
Wunderbar! är en monolog och ett försök att skriva om vår närhistoria.
– Jag försökte ifrågasätta med kome- dins hjälp. Nu gäller det att försöka bearbeta materialet till en roman, på ett fantastiskt vis. Får se hur det går.