Bellini: Norma / Cecilia Bartoli, Sumi Jo, John Osborn, dir. Giovanni Antonini (Decca)
Omvänd rollfördelning: en mezzo som tragiska Norma och en koloratur som fragila Adalgisa. Jag påstår inte att Cecilia Bartoli är bättre än Callas och Sutherland, men det är väldigt fängslande med annorlunda betoningar och tempobehandling grundade på musikhistorisk forskning. Dirigenten Giovanni Antonini använder sig av periodinstrument och en lägre stämning, vilket ger hela operan en annorlunda färg. Om man inte låter sig störas av vissa manér som Bartoli onekligen har, är det en upplevelse att höra en tolkning som inte alls bygger på det som Callas och Sutherland har vant oss vid. Samma gäller tenoren John Osborne som är en hög belcanto-tenor i motsats till de heroiska röster som brukar sjunga Pollione.