Alma Pöystis Finland blev större
Jobben på finska har utvidgat skådespelaren Alma Pöystis värld. I går tog hon emot Iida Aalberg-stiftelsens stipendium.
Iida Aalberg var sin tids stora skådespelare. Hon gjorde roller som Kameliadamen, Shakespeares Ofelia och Julia och Ibsens Nora. 155 år efter hennes födelse får skådespelaren Alma Pöysti ett pris i hennes namn.
Pöysti, 32, har hunnit med flera klassiska roller som Fröken Julie, Anja i Körsbärsträdgården och Sonja i Morbror Vanja. Hon har också gjort helt annorlunda figurer som Urho, en skallig, åldrande regent, fixerad vid motion och stora handlingar, lik en viss president som satte Finland på kartan under 1900-talets andra halva.
Föreställningen Urho som gjordes med en tvärkonstnärlig arbetsgrupp var Alma Pöystis eget projekt och en av många risktagningar som betalat sig tillbaka. Efter Kulturfondens framtidspris i våras belönas hon nu med det Aalbergska priset som sällan går till svenskspråkiga skådepelare.
– Jag har så svårt med beröm över huvud taget. Det är klart, det är helt fantastiskt. Men jag blir också rädd för förväntningarna. Jag vill inte leva upp till något, tillägger Alma Pöysti skämtsamt.
Det sägs att lysande exempel förpliktar. Med Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson som farföräldrar har det heller inte rått brist på förebilder. Men det som kännetecknar Alma Pöystis karriär är den egna vägen som alla gånger inte varit den enklaste. Till exempel sade hon upp sig från sin tjänst på Svenska Teatern för ett par år sedan.
– Jag vill hoppa ut i det okända, inte göra så säkra val eller bli bekväm.
Livshållningen har nu lett henne till den finska teaterns största scen. Nyligen blev det nämligen klart att Pöysti har en av huvudrollerna i Luolasto, Nationalteaterns storsatsning för våren 2014.
– Det är ett hus där det händer och sjuder. Så är det något speciellt med gamla teatrar, att stå på samma scen som så många tidigare, jag får se vad där finns för spöken att umgås med. Det blir också roligt att träffa nya människor och jobba med ett språk som inte är mitt eget.
Det har du ju gjort några gånger?
– Ja, gudskelov! Vi pratade om det med Krista Kosonen, hon spelade på svenska i Morbror Vanja och jag spelade på finska i Kirsikkapuisto. Vi var båda med i uppsättningarna och vi hade en ständig dialog om språk och vad man har tillgång till genom sitt modersmål och vad man får jobba sig fram till. När det inte är ens känslospråk väcker det inte samma associationer eller känslominnen. Man får jobba ytterligare ett par varv så att det blir ens språk, karaktärens språk. Däremot kan texten öppna sig på ett annat sätt, till exempel när man slår upp ord och ser räckan av associationer som man annars inte skulle ha tänkt på.
De språkliga hämningarna var ändå svåra i början, säger Pöysti.
– Jag hade en uppfattning om att man ska vara perfekt innan man kan öppna munnen på finska. Man känner sig så dum när man inte kan uttrycka sig utan att göra fel. Språket är förknippat med hela ens identitet. Men det kanske inte är så farligt att vara lite dum? Att göra misstag är att lära sig. Med skådespelaryrket är mycket av lärandet offentligt, så därför kan det ibland kännas pinsamt.
Hur klarar man av det?
– Man måste vara barmhärtig mot sig själv och sina misstag. Tråkiga skulle vi vara om vi var fullkomliga. Men visst, vi lever i en hemskt duktig värld.
Våga kritisera
I och med de finskspråkiga jobben känns Finland större, berättar Alma Pöysti.
– Det blir lätt igenslammat i Svenskfinland så det är bra att komma ut lite. I Urho möttes många konstformer och jag fick arbeta med en tysk regissör, Enrico Stolzenburg, och före det arbetade jag med Andrij Zholdak från Ukraina, människor med helt andra referenser än jag. Det skulle göra Svenskfinland gott att ta in fler yttre influenser, så att vi inte bara simmar runt i samma potta.
Under ett par år har Alma Pöysti haft ett fruktbart samarbete med den så kallade demonregissören Zholdak.
– Han är en stark auktoritet, genistämplad! Då är det är viktigt att hålla fötterna på jorden, att inte låta en människa bli en gud ... Det är klart att han hade makten i vårt teateruniversum som var just då. Samtidigt måste det vara ett medvetet val för var och en. ”Jag väljer att jobba så här just nu”, tänkte jag varje morgon innan jag gick till teatern.
Zholdaks brutala ärlighet är något som Alma Pöysti skattar högt.
– Ibland blir det en björntjänst att vara hygglig, den här finlandssvenska konsensusen och konflikträdslan leder till att vi är hemskt dåliga på att både ge och ta kritik. För mig var det en nyckel när Zholdak sade ”Ni vet att jag kommer att skrika, nu hoppas jag att ni inte tar det på fel sätt och går i lås. Se det här som stridsrop för att jag vet att ni kan bättre, men ni sover. Men den dagen jag slutar skrika, det är då ni ska vara oroliga för då har jag gett upp.” Då trillade polletten ner.
Alma Pöysti har själv vågat kritisera. Hon var en av få som gick ut med namn i Svenska Yles tv-program och kritiserade Svenska Teaterns kommersiella linje, därmed också sin förra arbetsgivare.
– Jag tänkte länge innan jag gjorde det. Jag bryr mig jättemycket om Svenska Teatern och vad som händer där och det var därför jag uttalade mig. Och sedan märkte jag också hur viktigt det var att jag gjorde det med namn för det fanns så mycket anonym kritik. Att den var anonym förstår jag, det är det finlandssvenska problemet, kretsarna är så små, men att vi inte kan prata om saker i eget namn förminskar oss samtidigt. Jag märkte att jag inte vill vara rädd för att vara obekväm, för mig är skådepelare människor som säger saker som andra kanske inte vågar och då måste jag våga prata om sådant som är viktigt för mig.
Fick du mycket respons?
– Ja, enbart positivt. Svenska Teatern är vår nationalscen, den har en symbolisk roll och de största resurserna. Det som spelas där präglar hur människor uppfattar teater och hur vår kultur utvecklas. Det är otroligt viktigt hur man förvaltar det uppdraget för den finlandssvenska teaterkonsten och kulturen i förlängningen.
Lust ska påverka
Arbetet med föreningen Lust (Långsiktig utveckling av svenskspråkig teater) har varit ett sätt att gå från ord till handling. Föreningen bjuder in föreläsare, ordnar diskussioner, publikarbete och pjäsläsningar och sätter varje år upp en samtida internationell ospelad dramatiker på Hangö Teaterträff.
– Det är inspirerande att känna att man kan påverka genom sitt engagemang, att man inte sitter där om tjugo år och bara gnäller.
Pöysti letar efter meningsfulla sammanhang när hon tackar ja till jobb. I Laura Ruohonens Luolasto spelar hon en arkeolog som ska undersöka målningar i en grotta som också ska tjäna som slutförvar för kärnavfall.
– Var går gränsen mellan mod och dumhet? Ska vi för hundratusentals år plantera kärnavfall i den finska graniten? Det är precis vad som är på gång just nu med Finland som föregångarland. Hur kan vi ta ansvar för vad som kan hända sen?
Rollarbetet börjar den här veckan när hon tillsammans med Laura Ruohonen åker till grottan Cuevo de la Pileta i Andalusien.
– Jag älskar det här stadiet av processen. Detektivarbetet, att samla på mig information som ingen annan kanske någonsin kommer att veta om för det är inte det viktiga. Det handlar om att komma under huden på rollen.
Jag förstod att du tar med dig scenkläder?
– Bara skorna! Jag passar på att få rätt sand under fötterna. Sådant här behöver man inte avslöja för någon, men man känner själv av det. Det finns en känsla av någonting autentiskt. Jag måste tro så att andra kan göra det. Därför vill jag förbereda mig väl.
Trots att Alma Pöysti hade planerat en lugn höst ville hon inte tacka nej när Mikaela Hasán från Duv- teatern (en grupp teaterarbetare med och utan intellektuell funktionsnedsättning) erbjöd henne en plats i deras nya produktion Den brinnande vargen.
– Det finns en härlig anarki i sättet de jobbar på. Jag får möta mina fördomar, normer och vanor. Det är ett annat sätt att jobba med människor med intellektuell funktionsnedsättning, samtidigt är det helt samma sätt.
Pöysti har också nyss fått medel för egna projekt av Helsingfors stad, planerat nya projekt för Lust och i jul kan man dessutom se henne i tv-rutan i Klaus Härös nya film Dagmamman.
– Där spelar jag en karriärkvinna som är sjukt stressad och har ett litet barn som är tio månader gammalt som hon lämnar till dagmamman. Det var en helt annorlunda roll ...