Klasskamp och kärleksproblem
Philip Teir smygläser Kamratposten och noterar att en del saker inte har förändrats.
”Hej KP! Jag är en kille på 11 somrar som har ett problem. Jag är sååå kär i en tjej som är från England (typ) och är med i en serie som går på datorn. Serien är gammal, så hon är vuxen nu. Hur ska jag göra för att sluta tänka på henne?”
Häromdagen smygläste jag mina barns Kamratposten och snubblade över tidningens insändarspalter. Många av insändarna var av den här typen – rörande, roliga, smarta – och fulla av förtvivlan.
Kamratposten nådde inte oss i Jakobstad på åttiotalet, i stället läste man Eos, och senare musiktidningen Okej, där just insändarsidorna hörde till det man slukade först, ibland med en känsla av stigande berusning.
Läser man KP i dag inser man att problemen är de samma nu som då: bekymmer kring hångel och sneda snoppar. ”PS: Jag tål kritik”, hörde till standardfraserna, och gör det fortfarande.
Om Kamratposten kan man också läsa i Björn af Kleens fina reportagebok Lucke & Lull, som handlar om familjen Bonnier. I ett skede var tidningen, som grundades redan 1892, en plantskola för vänsterskribenter och kanske ett av de mest särpräglade exemplen på 70-talets ideologiska fostran. I mer än tjugo år leddes tidningen av marxisten Margareta Toss, som bland annat förbjöd annonser i sin egen tidning. Att hon lyckades komma undan med det rätt länge berodde på att KP hade en stor prenumerantskara som höll ekonomin på fötter. Samtidigt hade Toss, även kallad Lull, en hållhake på förlaget eftersom hon fått barn med Lukas ”Lucke” Bonnier – en utomäktenskaplig dotter, Anna, som står i centrum för den arvstvist som af Kleens bok tar avstamp i.
Toss tog över rodret för Kamratposten under en tid då barnkultur var lågprioriterad bland förlag och dagstidningar. Nya barnböcker recenserades i Dagens Nyheter under vinjetten ”Hem & Kastrull”.
Men Kamratposten ville fostra medvetna medborgare. Man publicerade reportage om Sovjetcensur, om svältkatastrofen i Biafra och skickade ut knattereportrar för att intervjua politiker och makthavare.
”Kamratposten vill göra barnen medvetna om lönenivåer i föräldrarnas företag och barnen serveras en lektion i Salsjöbadsanda, lock-out och 1909 års storstrejk. Tror du verkligen att Valborg handlar om smällare? KP upplyser om verkligheten bakom arbetarnas högtidsdag”, skriver af Kleen.
Man publicerar artiklar med rubriken ”Så kom den vite mannen att regera världen” och nedgörande texter om Abba. ”Om ett enda barn önskade sig en bild av en fiol och hundratals en bild av Abba så valde vi ändå fiolen”, minns barnboksförfattaren Lilian Edvall i af Kleens bok.
I dag är KP mera som tidningarnas motsvarighet till svenska Barnkanalen, oförarglig men ambitiös public service med betoning på underhållning. Sex och sånt blandas med idolaffischer, inslag om barn i olika situationer – nu senast fosterbarn. Men politik, fattigdom och klass?
Nej, inte i någon större utsträckning. Kanske vore detta något för Ny Tid att fundera på: en liten dottertidning riktad till barn. Men glöm i så fall inte insändarspalten!