Det sista samlaget, på tyska
Verkligheten är inte de ungdomliga damer som ler sina bländvita leenden i apotekens reklamer för en så kallad vital ålderdom, säger Helke Sander. Tyskland är temat på årets bokmässa.
"När hon var ung, åtråddes hon av både yngre och äldre. Nu, ärligt talat, högst av ännu äldre. Rent sexuellt sett skulle hon själv hellre ligga med yngre, om hon inte var rädd för att samtalsämnen tryter eller rädd för att det skulle kännas som något som liknar incest och för det pinsamma att hon numera endast med möda får strumporna på sig." (Ur Der letzte Geschlechtsverkehr)
– Den har sålt ganska bra, säger Helke Sander om sin nya bok.
– Men troligen skulle den ha sålt ännu bättre om det inte vore för titeln.
Men titeln är ju fantastisk!, utbrister den intervjuande journalisten spontant.
– Visst, det tycker jag också. Men det här är Tyskland, inte Finland... Här uppfattas den lätt som pornografisk., svarar författaren
Helke Sanders senaste bok heter Der letzte Geschlechtsverkehr. Det är noveller - kloka och litet illmariga berättelser på ett och samma tema: åldrande kvinnor. När upphör man att vara en sexuell varelse? Eller upphör man? Vad händer med begäret? Är man fortfarande sexuellt nyfiken? Kanske vill man, men ids man?
– Verkligheten är inte de ungdomliga damer, som ler sina bländvita leenden i apotekens reklamer för en så kallad vital ålderdom, säger Helke Sander.
– Ungdomskulten skapar ett enormt tryck så att ett ”aktivt-samliv-på-äldre-dagar” tycks ha blivit något slags statussymbol för kvinnor i min ålder.
Det sista samlaget – vi enas om att titeln skulle sälja i Finland. Boken finns (ännu?) inte översatt. Sanders hoppas att intresse skulle finnas.
Tyskland är temaland för Helsingfors Bokmässa i år och Helke Sander hör till de inbjudna tyska författarna.
Men för Helke Sander är Finland inget okänt land.
Hon var ett namn i den finska vänsterintellektuella kultureliten i början av 1960-talet. Sander inledde sin karriär som teaterregissör i Helsingfors, regisserade på Ylioppilasteatteri och Työväenteatteri, gifte sig med författaren Markku Lahtela, fick en son och var till och med en tid fastanställd vid Reklam TV.
– Jag kunde välja och vraka bland jobben, berättar Sander.
– Det var fritt fram att experimentera, jag ordnade happenings och arbetade gärna med improvisationer.
Men 1965 lämnar Sander Finland och framgången bakom sig.
– Jag hade nått så långt jag kunde, nästa steg hade väl varit Kansallisteatteri och vad finns väl efter det? Ingenting...
Finland hade börjat kännas främmande men det Tyskland hon återvände till var heller inte samma land hon hade rest ifrån.
– Det var bara att börja om från början igen.
Sander blev snart en förgrundsgestalt inom den västtyska nyfeministiska rörelsen. Här hittade hon också temata för sina första filmer; ”Kinder sind keine Rinder” (Barn är inte boskap) och ”Macht die Pille frei?" (Befriar pillret?).
Men det var svårt för en kvinna att få finansiering för egna filmprojekt.
– Det kändes som om kvinnors framgångsrika filmer snarare bestraffades med tystnad än belönades med nya filmprojekt, konstaterar Sander torrt.
Hennes sista dokumentär, långfilmen ”BeFrier und Befreite”, (Befriare och befriade) 1992, om de allierades, främst ryssarnas massvåldtäkter på tyska kvinnor i andra världskrigets slutskede (som ordleken i den tyska titeln anspelar på) väckte stor uppmärksamhet - och debatterades häftigt, för och emot. Ämnet var känsligt.
Helke Sander har gått vidare. Griper sig orädd an nya projekt. Först skrev hon om film, nu skriver hon om livet. Som hon ser det. Med vishet, torr humor och glimten i ögonvrån:
”Hur många årtionden hade hon gärna knullat? Trettio, fyrtio, femtio år? Med hur många? Saknar hon det egentligen? Och vad är det hon saknar, om hon tycker att hon saknar något?”
Helke Sander uppträder på bokmässan i Helsingfors, på Tysklandsskvären (Saksa-aukio) fredag den 24.10 kl 10.30, i samtal med Helen Moster, samtalet förs på tyska och tolkas till finska.