Bokmässan: Om kärlekssjuka och hemlängtan
Hon räknas som en av de främsta engelskspråkiga författarna i sin generation. Chimamanda Ngozi Adichies senaste roman är en kärlekshistoria där hindren handlar om visumansökningar och om att betala hyran. I dag är hon på bokmässan i Helsingfors.
När jag stiger upp och släcker bandspelaren efter 40 minuter säger Chimamanda Ngozi Adichie att jag inte frågade någonting om hennes hår.
– Jag vill att du tillägger att det här är en traditionell nigeriansk frisyr. Så här såg min mamma ut på sextiotalet. När jag ser mig själv i spegeln är det henne och min mormor jag ser, säger Adichie.
Chimamanda Ngozi Adichies hår är inte obetydligt i sammanhanget. På sätt och vis kunde man säga att hennes senaste, 477-sidiga roman Americanah är en bok om kärlek, hemlängtan och hår.
Boken öppnar med en scen i en afrikansk-amerikansk frisersalong i USA. Den nigerianska huvudpersonen Imefelu ska låta fläta sitt hår. På några sidor lyckas Adichie säga massor om skillnader mellan afrikansk och afrikansk-amerikansk identitet, om statusskillnader mellan afrikanska invandrare, om hemlängtan, om hårprodukter ...
Jag frågar henne om hennes val av frisyr spelar en roll. Om hon har den sortens status som författare i Nigeria.
– Visst, när jag var i London på premiären för filmatiseringen av En halv gul sol skrev tidningarna om min frisyr. Jag uppfattas som modig och man säger att det bara är jag som skulle kunna komma undan med den här typen av håruppsättning. Det visar hur låsta våra uppfattningar om vad skönhet är. Jag vill gärna utmana det, säger hon.
USA gäller fortfarande
Den nigerianska litteraturen har fått ett större kulturellt genomslag under senare år. Efter genombrottsromanen En halv gul sol – en svindlande släkthistoria om Biafrakriget – hör Adichie till de författare som översätts flitigt. Och i höst kom Teju Coles debutroman Öppen stad på svenska. Det finns en helt ny generation författare som banar väg för den nigerianska litteraturen.
Teju Cole skriver i sin bok att nigerianer är som Afrikas japaner. Jag tolkar det som att ni är väldigt trendmedvetna.
– Visst, om någonting är populärt i Nigeria blir det snabbt populärt i andra afrikanska länder. Vi har film, musik och litteratur som är väldigt inflytelserik. Det här säger jag med arrogansen hos en nigerian: vi är Afrikas USA. Vi är stora och aggressiva och inte så intresserade av andra än oss själva. Men så är vi också ganska många.
Adichie beskriver Americanah som en bok ”om att hitta sig själv”. Huvudpersonen Ifemelu har en blogg där hon i dräpande ordalag skriver om att vara svart afrikan i USA: om vita och svarta amerikaners fördomar och underliga etniska hierarkier. Men det är också en bok om USA och de drömmar som är förknippade med landet.
Är inte trenden ändå den att USA håller på att förlora sitt inflytande över världen?
– Man kan låtsas som det. Men när folk pratar om en förskjutning så talar man egentligen om att USA har förlorat sin politiska och ekonomiska makt. Jag är mycket mer intresserad av det kulturella inflytandet. Alla i världen konsumerar fortfarande amerikansk kultur. Framgång i USA räknas som det finaste man kan uppnå, inte bara inom kreativa yrken.
Jag nämner kärlekshistorien i boken och säger någonting om att man som författare säkert har ett behov av att uppdatera en klassisk kärlekshistoria, att göra någonting nytt med den.
– Jag håller nte med. Premissen kan inte vara att man måste be om ursäkt för en kärlekshistoria. Många av de klassiska romanerna är kärlekshistorier, men eftersom de är skrivna av män har man kallat dem för någonting annat. Jag tycker inte att man måste linda in de här känslorna i något slags teoretiska byggen. I gamla romantiska historier, sådana jag läste som ung, handlade konflikterna ofta om känslor. Jag är intresserad av kärlekshistorier som påverkas av vardagen: människors möjlighet att betala hyran, att få ett visum, att få jobb. Det är sådana hinder som egentligen står i vägen för folks förhållanden.
Adichie själv bor i Nigeria just nu. Hennes romanfigurer kommer ofta från den nigerianska medelklassen.
Jag kommer att tänka på kinesiska tigermammor när jag läser din bok. Ifemelus föräldrar är väldigt fokuserade på utbildning och framgång.
– Jo, nigerianer och kineser har mycket gemensamt. När folk debatterade tigermammor häromåret tänkte jag: vadå? Det där är ju normalt? Speciellt i södra Nigeria är man besatt av utbildning, precis som Ifemelus pappa är.
I Sverige har man på sistone fört en diskussion om tolkningsföreträde, om vem som har rätt att skriva vilka berättelser. Din amerikanska författarkollega Dave Eggers skrev häromåret en roman – Vad är detta vad – som handlade om en sudanesisk flykting. Är det möjligt att skriva om erfarenheter bortom de egna?
– Orsaken till att Dave Eggers bok var så bra var att han gjorde den utan arrogans. Han närmade sig ämnet med vetskapen om att han inte vet allt. Jag måste erkänna att jag var mycket skeptisk till hans roman när jag hörde om den. Jag ville ogilla den. Jag tänkte: här är en vit, välmenande amerikan som skriver om afrikaner. Men den var bra, och den fick mig att inse att det här ändå är möjligt att göra.
Men, tillägger hon:
– I allmänhet är jag mycket skeptisk när jag hör om författare som, du vet, skriver en roman om ett före detta Sovjetland och säger att de besökt landet i en vecka och sedan använt sin fantasi. Det finns ingen trovärdighet i det, speciellt inte om den personen försöker skriva socialrealism.
Adichie menar att det kan vara lättare för henne att skriva om en vit brittisk medelåldersman än tvärtom.
– Det finns en sådan person i En halv gul sol. Jag var mycket medveten om att jag skrev om en vit, brittisk man. Det slutade med att jag försökte skriva som Henry James, och det blev ingenting. Först när jag insåg att jag skulle skriva om mig själv funkade det. Som nigerian är jag rätt medveten om de kulturella nyanserna i det brittiska, jag har ju vuxit upp med den litteraturen. Så jag kan det på ett annat sätt än en britt kanske kan Nigeria.
Chimamanda Ngozi Adichie uppträder på bokmässan på Aleksis Kivi-scenen i dag klockan 15.30.
Bokmässan ordnas 24-27 oktober kl. 10-18 (fredag kl. 10-20) i mässcentrum i Helsingfors.