Vardag i helvetets sjunde krets
Riikka Pelo tar sig an ett väldigt och mångomskrivet ämne i sin roman om den ryska poeten Marina Tsvetajeva. En stark och självständig roman som vidgar den finska litteraturens gränser, skriver recensenten.
När Marina Tsvetajeva hängde sig i Jelabuga 1941 var hon ensam, förskjuten och glömd.
I dag finns hon i världslitteraturen som en av nittonhundratalets stora poeter. Det kommer nya upplagor, nya översättningar, ny internationell forskning. Det var alltså inget litet vågstycke för Riikka Pelo att skriva en roman på över femhundra sidor om Tsvetajevas öde, ett öde som även i den bottenlösa mängden av tragedier under Stalintiden hör till de mörkaste.
Deras vardagliga utsatthet
Jokapäiväinen elämämme (”Vårt dagliga liv”, ej översatt) heter romanen och den övertygar: både i skildringen av Tsvetajeva och av hennes tid. Samtidigt är Riikka Pelo en sofistikerad berättare vad språk och struktur beträffar. Här koncentrerar hon sig på två korta tidsperioder i familjens liv. Det är alltid augusti, men genom hela romanen kastar handlingen mellan några dagar av Tsvetajevas emigrantliv i en tjeckisk by i augusti 1923 och familjens sista gemensamma tid i Moskva i augusti 1939.
Det är ett effektivt grepp för att visa dessa människor i hela deras vardagliga utsatthet samtidigt som det låter berättarperspektivet växla. Under de varma sensommardagarna 1923 ser vi Marina och den elvaåriga Ariadna, Alja kallad, utifrån. De är mest på tumanhand och lever i ett symbiotiskt förhållande som får en granne att säga: ”Ni är snidade ur samma träd, där kommer inte världen emellan.” Inte ens den mörke Konstantin Rodzevitj som dyker upp på byvägen och närmar sig en först lätt motvillig Marina.
”Jag vill vara ett vanligt barn”
I augustihettan i Moskva, sexton år senare, talar den vuxna Alja i jagform. Det ger en snabbare rytm och kuslig direkthet åt händelserna 1939, även om det i början mest handlar om Aljas störda relation till modern. För Marina var en tigermor som tidigt krävde det omöjliga: att dottern ska bli en kopia av henne själv. Kanske inte som poet, men Ryssland skulle behöva en stor kvinnlig prosaförfattare ... Så blev också reaktionen våldsam. ”Jag vill vara ett vanligt barn” säger Alja i slutet av sommaren när hon lämnar Marina för en internatskola.
Det är också Alja som minns hur familjen senare flyttar till Paris där hon lämnar sin mor även emotionellt och ideologiskt. Hon söker sig under den stora röda vingens skydd och drömmer om ett nytt och bättre liv. 1937 återvänder hon till Moskva, följd av sin far Sergej Efron som blivit avslöjad som sovjetagent. ”Kan man återvända till ett rivet hus?” frågar sig Marina Tsvetajeva innan även hon reser tillbaka två år senare.
En kusligt dubbelbottnad tid
Med emigrantillvaron bakom sig vill familjen börja ett nytt liv i tron på rättvisans och jämlikhetens Sovjet. Alla utom den politiskt ointresserade men bittert klarsyntaTsvetajeva. Där hennes närmaste tror sig återupptäcka Atlantis ser hon helvetets sjunde krets, vilket också bidrar till att det såriga förhållandet mellan mor och dotter blir än mer inflammerat.
Alja konstaterar att för henne får Marina Tsvetajeva och alla hennes dikter gärna försvinna på momangen medan Marina inte förstår hur hennes eget barn kunnat bli så främmande. I Riikka Pelos version blir relationen mor-dotter hjärtskärande, särskilt mot slutet där Tsvetajeva, endast fyrtioåtta år gammal, har blivit en skör åldring förlorad i bottenlös ensamhet och rädsla.
Riikka Pelo presterar en stark tidsskildring där just rädslan dominerar. För både Alja och Sergej Efron gäller det att återfå partiets förtroende efter emigrantåren. De bärs båda av en genuin ideologisk övertygelse och gör sitt bästa för att förklara hur människor i deras närhet helt enkelt försvinner. Det är en kusligt dubbelbottnad tid där en paradoxal framtidsoptimism blandas med en allas misstänksamhet gentemot alla.
Ändå bevarar Alja sin tilltro in i det sista. Hon är nyförälskad och stark, men när hon står i det kvava lilla rum som hon delar med sin faster och stryker familjens lakan, kommer oron. Vad ska hon säga när hon kallas till NKVD? Varför har Boris varnat henne? Och allra värst: vem kan hon lita på? Här får själva strykandet, de långsamma, utslätande rörelserna, en lugnande inverkan.
I Riikka Pelos täta och omsorgsfulla text förankras tragedin i de vardagsbestyr och omständigheter som bygger upp vårt dagliga liv. Marinas gröna sammetsklänning är för trång och hon använder lakansremsor som mensbindor. NKVD-mannen luktar nattstånden vodka då han slickar i sig smulor av marängbakelsen. Alja bär in vatten, bakar en pärontårta och tar fram vevgrammofonen för det som blir familjens sista gemensamma kväll. Pelo är så förtrogen med litteraturen av och kring Tsvetajeva (trots att hon tydligen inte läser ryska) att det inte klingar falskt utan det dokumentära helt naturligt flyter in i fiktionen.
Vidgar våra gränser
Det är också närheten till det dokumentära som gör de sista kapitlen till svåruthärdlig läsning. I augusti 1939 blir den livsbejakande Alja arresterad och torterad i Ljubjanka. Till sist ”erkänner” hon att hon spionerat för Frankrikes räkning, hon anger även sin far, hon undertecknar sin ”bekännelse” och skickas på åtta år till straffarbete i Sibirien. I Moskva är det nu Marina som stryker, det enda hon kan göra ända tills också Sergej Efron förs bort. Två år senare, den 31 augusti 1941, hänger hon sig i ett byksnöre.
Någon kritiker har klagat på att Pelos bok är sluten och svårläst, och det stämmer att hon tar en viss bakgrundskunskap för given. Så är till exempel kontakten med Pasternak viktig för både Marina och Alja utan att han någonsin nämns vid efternamn. Hon nämner inte heller att Konstantin Rodzevitj blev den stora kärlek som skildras i de centrala diktcyklarna Bergsång och Slutsång (på svenska i Annika Bäckströms översättning). För den som vill förstå mer av referenser och syftningar rekommenderas Viktoria Schweitzers utförliga biografi Marina Tsvetajeva. Kvinna – poet. Ett ryskt livsöde som också den finns på svenska.
Jokapäiväinen elämämme är ytterst ambitiös, med snudd på överambitiös. Men det vore småaktigt att fästa sig vid en del upprepningar och utsvävningar på de drygt femhundra sidorna. För i likhet med Kristina Carlson med Herra Darwinin puutarhuri och Sofi Oksanen med Puhdistus har nu Riikka Pelo skrivit en roman som starkt och självständigt vidgar våra gränser.