Storgårds sätter skutan på rätt köl
– Om publiken inte går på konserterna är det förståeligt att politiker tycker att man kan spara där. Samtidigt är det viktigt att alla förändringar på fältet sker efter noggrant övervägande, säger John Storgårds. I Lappland spelar han ny musik för fulla hus och i Helsingfors utvecklas hans orkester med stormsteg.
Det rör på sig på konstfältet i Finland och nyheterna duggar tätt om hur kommuner över hela landet börjar syna sina budgetar för att söka sparobjekt. I Villmanstrand, Kuopio, Lojo, Kemi, Rovaniemi och Raumo vill man för tillfället skära i kulturbudgetarna och inte minst i orkesterverksamheten på nämnda orter. Frågan är vilka som överlever och på vilka villkor.
Dirigenten och violinisten John Storgårds vill först inte ta ställning till alla frågor om orkestrarnas överlevnad som ligger i luften med hänvisning till att han inte känner situationen i alla Finlands städer lika bra som för kanske tjugo år sedan när han reste runt flitigare. Men han har några allmänna anmärkningar att komma med och de berör både orkesterfältet som helhet och specifikt de orkestrar som han jobbar med.
– Det bästa sättet som orkestrarna kan motivera sin existens på är genom att folk vill komma och lyssna på konserterna. Om publiken inte går på konserterna är det förståeligt att politiker tycker att man kan spara där. Samtidigt ska vi minnas att till exempel Lapplands kammarorkester hela tiden spelar för fulla salar i Rovaniemi, också när vi har ett program med bara ny musik, såsom i onsdags. Och om vi tänker på situationen i Kuopio kan man fråga sig om det är vettigt att lägga ner orkestern när man ser till vilka förutsättningar den har för sin verksamhet. Där finns en av landets bästa konsertsalar och om orkestern läggs ner kan man väl lika gärna riva väggarna också, menar Storgårds.
Som ett alternativ till att lägga ner orkestrar har man ventilerat möjligheterna att slå samman orkestrar på olika orter. Storgårds är inte främmande för tanken och påminner om att till exempel orkestrarna i Kotka och Kouvola gick ihop och bildade Kymi sinfonietta med gott resultat för några år sedan. Men samtidigt är det viktigt att förändringarna sker med en tanke bakom.
– Det var ingen dålig lösning när Kymi sinfonietta bildades, men samtidigt är det viktigt att minnas att fusionen föregicks av ett noggrant förarbete. När man diskuterar sammanslagningar är det viktigt att se till att vi inte tappar i kvalitet. Man kan inte slå ihop en märkbart bättre orkester med en märkbart sämre utan att samtidigt ta ett jättekliv bakåt och vara tvungen att börja om.
Storgårds säger att det som behövs nu är personer från både musiker- och politikerhåll med förmågan att sätta sig in i saker. Själv skulle han vara glad om det skulle bildas en arbetsgrupp som skulle dryfta situationen.
– Det viktiga är att diskussionen som förs är seriös, realistisk och sanningsenlig. Alla som räknar slantar bör veta vad de beslutar om.
Avgörande framsteg
För Helsingfors stadsorkesters del är Storgårds dock inte särskilt orolig.
– Så klart att det alltid funnits personer som också velat skära i Helsingfors stadsorkesters anslag, men just nu har jag en känsla av att de som bestämmer har en djup förståelse för vad vi sysslar med och att beslutsfattarna ser orkesterns betydelse. HSO har en stark profil och är en viktig del av staden, vi talar också om Nordens äldsta orkester.
Det är dock inte utan dramatik som orkestern har genomlevt de senaste åren. Om den största yttre förändringen har varit flytten till Musikhuset har den största förändringen inom orkestern varit att den tidigare intendenten Elina Siltanen efter tretton år på posten i fjol fick nya arbetsuppgifter inom staden. Till Siltanens efterträdare valdes i våras Gita Kadambi.
– Jag vill ogärna gräva i det som varit, men jag kan konstatera att det rådde en förtroendekris. Det förtroende som är livsviktigt mellan intendent, dirigent och musiker fanns inte och när musikerna hade förtroende för mig men inte intendenten var det klart att en förändring måste ske. Lyckligtvis känns det som att vi är på rätt köl nu, säger Storgårds.
Som ett exempel på den positiva förändring som ägt rum nämner Storgårds orkesterns ökade självförtroende.
– Orkestern utvecklas i rask takt och om musikerna tidigare kunde vara alltför beroende av att någon skulle stå framför dem och slå takten känner jag att självförtroendet nu ökat markant. Själv har jag också stort förtroende för dem. När vi inledde höstsäsongen gjorde vi en rivstart med tre stora konsertprogram inom tio dagar med stora verk, bland annat Mahlers nia och ett uruppförande. Jag hade aldrig bokat in ett sådant program om jag inte litat på mina musiker. Också personer som varit mammalediga eller annars bara borta ett år säger att det är en helt annan orkester som de återvänt till, säger Storgårds.
Samtidigt höjer han ett varningens finger för att den kvalitativa utvecklingen inte får ätas upp av en ökad konsertmängd. Arbetsbördan har ökat och får öka i viss mån, men inte för mycket.
Avskedet stundar
- Är chefsdirigent för Helsingfors stadsorkester, Lapplands kammarorkester och första gästdirigent för BBC Philharmonic Orchestra i Manchester. Sedan i våras konstnärlig ledare för Finlands svenska sång- och musikförbund. Själv en skicklig violinist.
- Bor: I Helsingfors och Rovaniemi – med hela världen som arbetsfält.
- Familj: Fru och två barn, 2 och 4 år.
- Fyller: 50 år den 20.10.
- Det bästa med HSO: Att jag så länge fått vara med i arbetet i ett intressant skede och sätta orkestern på rätt kurs.
- Det bästa med LKO: Ett livsverk för mig, lite som Avanti 2. Vi har snart samarbetat i tjugo år, undrar hur länge det kan fortsätta …
- Det bästa med BBC PO: En av Englands bästa orkestrar, full av inre energi, även med brittiska mått, ny fin studio i Manchester, Bridgewater hall hör till de bästa salarna i England.
Trots att orkestern går framåt med jämna steg meddelade Storgårds för några veckor sedan att han lämnar uppdraget som chefsdirigent för Helsingfors stadsorkester i slutet av 2015.
– Det känns bra att sluta nu när orkestern utvecklar sig i rätt riktning. 2015 har jag varit chefsdirigent i åtta år, samtidigt är det bra att minnas att jag var första gästdirigent i fem år före det, totalt har jag då alltså haft en aktiv roll i orkestern i tretton års tid. Jag tror det är bra att orkestern får gå vidare mot nya utmaningar.
Några planer på att lämna Lapplands kammarorkester har Storgårds ändå inte.
– Skillnaden mellan Lapplands kammarorkester och HSO är jag att inte varit med och byggt upp HSO från grunden på samma sätt som jag gjort med Lapplandsorkestern. Min tid vid HSO har på ett annat sätt varit begränsad medan Lapplandsorkestern är något av ett livsverk.
Storgårds säger att han inte hunnit tänka särskilt mycket på vad det betyder att fylla femtio – takten i arbets- och privatlivet är nämligen lika hektisk som förr, speciellt sedan han fått två små barn att ta hand om. Med jämna mellanrum reser han till Manchester för att dirigera BBC Philharmonic Orchestra i egenskap av förste gästdirigent och nästa vår utkommer inspelningen med alla Sibelius symfonier med BBC Philharmonic på Chandos. En inspelningscykel med Nielsens samtliga symfonier är också under uppbyggnad. Därtill spelar han in hela tiden med HSO och Lapplandsorkestern.
Sedan i våras är Storgårds dessutom konstnärlig ledare för Finlands svenska sång- och musikförbund, med uppdraget att planera sång- och musikfesten i Karleby 2016. Själv säger han att han är glad över att kunna göra en insats för det finlandssvenska musiklivet.
– Jag har själv fått så mycket ut av det finlandssvenska musiklivet under bland annat Wegelius sommarkurser att jag därför är glad att kunna ge någonting tillbaka nu.