Hamelin vill aldrig tappa bort lyssnaren
En utmärkt pianist med färska tolkningar, djupa insikter, en briljant teknik och ett kreativt förhållningssätt till allt. Så beskrivs kanadensaren Marc-André Hamelin av pianofestivalen i Esbo inför Helsingforsbesöket på söndag. Men är beskrivningen korrekt?
Efter att ha blivit så överöst med beröm kan man undra vad Marc-André Hamelin själv säger om omdömet.
– Förenklat kan man säga att jag bara spelar stycken som jag själv uppfattar dem. Jag använder alla medel som står till buds för att uttrycka mig – all min sensitivitet och medvetenhet om musikens väsen – och glädjande ofta tycks det väcka gehör hos publiken. Det är ofantligt tillfredsställande, säger Hamelin per telefon från andra sidan Atlanten.
Hamelin är född och uppvuxen i Kanada. Han studerade aldrig vid något toppuniversitet eller -konservatorium såsom Juilliard eller Bloomington och i intervjuer har han de facto sagt att han gjorde alla "fel" som man inte ska göra för att göra stor karriär. Ändå har han spelat på de stora estraderna såsom Wigmore Hall och Carnegie Hall.
Trots att en viss repertoar ligger honom nära – inte minst tonsättare som Debussy, Haydn, Liszt och Chopin – slår han ett slag för att spela också mindre kända verk.
– Pianolitteraturen är så omfattande att det vore synd att uppta sig bara med en liten del av den. Även om alla stycken inte är lika bra finns det en hel del musik som är värd att spelas åtminstone en gång. Vissa stycken har kanske slutgiltigt gått ur modet, men än i dag finns det mycket bra musik som inte kommer fram.
Så varför spelar du själv stora, kända verk?
– Jag tar mig aldrig an några av de stora verken om jag inte upplever att jag kan bidra med något färskt eller autentiskt. Om inte så lämnar jag stycket därhän. Jag försöker aldrig heller medvetet bibringa något av min personlighet till tolkningen – min personlighet kommer nog ändå fram tillräckligt tydligt.
Så vad vill du förmedla åt din publik?
– Jag är fascinerad av musikalisk diskurs, inte struktur som sådan men ett narrativt element, en känsla av rörelse och att försöka bära lyssnaren med sig. Man får aldrig tappa bort sina lyssnare. Jag brukar också likna strukturen i ett stort verk vid en roman med kapitel, stycken, meningar, kommatering och andningspauser. Jag hoppas att jag kan lämna lyssnaren med en känsla av att de hört en story.
Om jag gissar rätt är den här känslan speciellt viktig i ett verk som Liszts halvtimme långa h-mollsonat som du spelar i morgon?
– Absolut. Det finns många teorier om sonatens uppbyggnad, men för mig är sonaten som ett stycke som fortgår i ett sjok med vaga uppdelningar i avsnitt. H-mollsonaten kan studeras hur mycket som helst, men om inte teorierna återspeglas i tolkningen är det kanske lönlöst, säger Hamelin och låter för en stund som litet av en vildunge och autodidakt.
Hamelin har besökt Finland flera gånger tidigare och uppträtt i både Helsingfors, Lahtis och Mänttä. Som bäst håller han på att förbereda ett konsertprogram med Schuberts impromptun och Brahms pianokonserter, men än är det för tidigt att tala om tolkningsprocessen.
– Det kan jag egentligen säga åt dig först efteråt, eftersom tolkningen ännu är under uppbyggnad. För mig är det första framförandet alltid en milstolpe, det första framförandet inverkar på allt och allt som kommer därefter är som en konsekvens av det.
Marc-André Hamelin uppträder under Piano Esbo-festivalen på Nationaloperan på söndag kl. 19. På programmet står hans egen Barcarolle, Liszts sonat, Ravels Gaspard de la Nuit och delar ur Janaceks Po zarostlém chodníčku (På en övervuxen stig).