Markus Öhrn undersöker samhällets tabun
Regissören bakom flera av Nya Rampens succéer är aktuell med en föreställning om porr. Markus Öhrn tycker att teater får väcka obehag.
Under flera år träffades Markus Öhrn och Pekko Koskinen på teaterfestivalen Baltic Circle i Helsingfors. Öhrn hade gått från videokonst till att regissera provokativa verk för finlandssvenska Nya Rampen, medan Koskinen utmanade publiken med fiktiva religioner och hittepå-samhällen på scenen.
Konstnärerna beundrade varandras verk och snart föddes idén om ett samarbete. Resultatet blev en föreställning om porr.
– Scenen där två personer har sex är den mest inspelade i vår kultur. Vi ville undersöka varför den har en sådan magnetisk kraft på oss människor, säger Markus Öhrn.
I våras hade Porn of pure reason premiär på Volksbühne i Berlin, som klassas som den tyska teaterns centrum.
Det blev en resa genom en särpräglad bild- och ljudvärld med stön och primitiva rörelser – en upplevelse som delade publiken. Vissa var chockade, andra tyckte det var intressant att se på porr tillsammans med okända människor, berättar Öhrn.
I november får också den finländska publiken uppleva pornografi i grupp, när föreställningen landar på Baltic Circle-festivalen. Då ordnas bussresor från Helsingfors till en övergiven biograf i Borgå.
– I dag konsumeras pornografi vanligtvis av en individ som lever ut sina sexuella fantasier ensam i ett rum. Tidigare fanns porrbiografer, men de samlade en ganska stereotyp manlig publik. Vi ville samla olika människor med olika förhållanden till sin sexualitet, både heterosexuella och homosexuella, och se hur det känns att konsumera de här scenerna i ett kollektiv. Det är varje besökares egna tankar och känslor som de upplever när de ser på pornografi som står i centrum i föreställningen.
Självreflektion
Markus Öhrn beskriver pornografin som ”ett rött hav av oerhörd energi”. Föreställningens syfte är att mana till självreflektion.
– Vad känner jag när jag ser på porr och varför känner jag som jag gör? Kan porr lära mig något om mig själv, om oss människor? Porr väcker känslor hos alla, också hat och avsky. Det är en egenskap man inte alltid kan tillskriva andra kulturella uttryck som teater, konst och film. Ur den synvinkeln är porr unikt.
Finns det någon feministisk agenda i föreställningen?
– Agendan är tolerant, vi talar inte om vad som är rätt eller fel, utan vi ger exempel på hur sexualitet kan utövas genom visa olika pornografiska scener. Det har ju gjorts intressant och bra feministisk pornografi där man vänder på könsroller och filmar ur ett jämställt perspektiv. Men i Porn of pure reason har vi inte producerat något nytt material själva, utan valt att se på det som redan existerar.
Markus Öhrn konstaterar att sexindustrin är problematisk och att porr är kopplad till en ”vidrig kvinnosyn”. Men porr är inte det enda problemet, menar han.
– Jag tycker det är orättvist att pornografi får bära all skuld för sexismen i samhället.
Öhrn tror att det översexualiserade samhället också får sitt bränsle från sociala medier som Facebook och Instagram.
– Det är där objektifieringen av unga tjejer sker helt öppet i dag. Tjejer fotograferar sig i nästan inga kläder alls och lägger ut bilderna för att bli populära och multinationella företag tjänar enorma pengar på det. Men trots detta faktum så hör jag inga röster från politiker eller föräldrar om att reglera dessa medier.
”Som ett stup neråt”
Med sitt axellånga hår och sina sirliga tatueringar ser Markus Öhrn ut som en rockmusiker. Så strävar han också efter att göra teater som känns ”som den bästa konserten eller filmen.”
Starka publikreaktioner är inget ovanligt för den svenske regissören som skapat omtalade verk tillsammans med teatergrupperna Nya Rampen och Institutet. Föreställningen Conte d’Amour tog inspiration från österrikaren Josef Fritzl som höll sin dotter inspärrad i ett källarrum i 24 år.
– Jag har inte sett det som ett mål att skapa konflikt. Men jag vill hellre skapa samtal än ytterligare en trevlig kväll på teatern. Jag vill göra lite som i Michael Hanekes filmer där man bara har ett långt stup neråt. Som konstnär hör jag mer hemma i den världen, där man undersöker och går ner i det tabubelagda, för att belysa människans mörka sidor och drivkrafter. Jag vill inte att man lämnar teatern med svar, men kanske med en känsla av obehag, ett obehag över att man mött något mörkt inom sig själv.
Samarbetet med Nya Rampen har också hyllats. Conte d’Amour bjöds 2012 in till teaterfestivalen i Avignon, Theatertreffen i Berlin och Wiener Festwochen.
– Anledningen till att jag sitter här är ju Nya Rampen som föreslog att jag skulle regissera något för scenen tillsammans med dem. De är ett bra exempel på nya, unga teatergrupper som har väldigt få dogmer. Jag tror det är vår inställning, öppenheten och viljan att experimentera som skapat en unik energi i föreställningarna,
Nu förbereder Markus Öhrn ytterligare två föreställningar med Nya Rampens skådespelare Elmer Bäck, Rasmus Slätis och Jakob Öhrman. På programmet står en black metal-opera om den vita kärnfamiljen där alla repliker sjungs, med premiär på Theater der Welt och Volksbühne nästa år. Före det blir det en föreställning på temat lycka på Theater Neumarkt i Zürich.
– Det blir ytterligare en mörk bild av en familj som faller isär till black metal-musik.
Vad är det nya som du i egenskap av videokonstnär har hittat i teatern?
– Estetiken och teman som jag har i videoverk och -installationer är desamma som jag använder på scenen. Det som överraskade mig när jag började arbeta med teater var det som sker här och nu, en nerv. Det tillkom en ny dimension som jag aldrig upplevt tidigare i mitt arbete.