"Jaget är ett filter, en sil, en tratt"
– Jag ser på mig själv som ett material, väldigt oromantiskt. Jaget är mitt material och då är ju även kroppen det, säger Agneta Klingspor.
Vi sitter i lobbyn på hotell Gothia, intill oss bara en dörröppning bort pågår Göteborgs bokmässa med ett dån som en megastor bikupa i aktion. Agneta Klingspor har just talat på Författarförbundets scen om sina två böcker, Dagböckerna 1962-1992, och Tji fick du som har genrebeteckningen "tidsbok" och utgörs av texter tidigare publicerade i olika sammanhang sedan 1978.
Klingspor har genom hela sitt författarskap, allt från debuten Inte skära, bara rispa 1977, använt sitt eget liv och dagboksskrivande som material för sina romaner. Debuten var en ung kvinnas uppgörelse med familjen, uppfostran, filmen, musiken, reklamen, kärleken, sexualiteten och livets allmänna äckliga jobbighet. Den bestod av stycken tagna direkt ur den unga Agnetas dagbok, skriven mellan 16 och 30 års ålder, och väckte stor bestörtning och dito förtjusning. "Jag kräks när jag läser Agneta Klingspor" skrev en recensent, men mången ung kvinna kände också igen sig.
Mycket har hänt sedan dess, litterära trender har kommit och gått och nu verkar receptionen ha gått in i en bakvänd demens där korttidsminnet är det enda som fungerar.
Är du irriterad över kritikens storögda förvåning inför den manliga autofiktionen på sistone, med Karl Ove Knausgårds Min kamp 1-6 och Lars Noréns dagböcker som paradexempel?
– Mycket! När de här gubbarna kom märkte jag att recensionerna var otroligt ohistoriska, de hade ett väldigt kort tidsperspektiv. Jag säger gubbar, men jag gillar ju vad de gör, framför allt Norén, så det här är kritik-kritik eftersom jag läser mycket recensioner. Hur kommer det sig att inte recensenterna associerar till 70-talets alla självbiografiska böcker skrivna av kvinnor, de som var en jättegrej, rena revolutionen? Brøgger som var jättestor över hela världen...
Liksom Erica Jong och Märta Tikkanen och Agneta Klingspor på många håll, allt det som kallades bekännelselitteratur och är en föregångare till dagens autofiktion. Men här uppstår ett problem just nu; när jag ska fråga dig om dina böcker känns det som om jag satt och förhörde dig om ditt liv, vilket är intressant men egendomligt eftersom vi aldrig har träffats tidigare. Till exempel det här med kärnfamiljen som du kritiserade sönder och samman på 70-talet.
– Absolut, den skulle man inte ha att göra med! Och sen gick alla och gifte sig - utom jag. Har man en ideologi så får man ta konsekvenserna. Eller nåja, ideologi... Jag insåg att jag inte vill skapa en ny familj, jag vill inte bo i familj, det passar inte mig, och så ville jag inte ha några barn heller. Så fort man skaffar barn blir det svårare, då är en annan människa inblandad i alla ens val.
– Men detta att jag inte ville skaffa familj tycker jag inte är speciellt privat, det är bara som en konsekvens av vad jag har känt i mitt liv, det vill jag gärna föra ut. När jag undervisade chadorklädda invandrarkvinnor från Tensta och Rinkeby i svenska, så var "har du barn?" den viktigaste frågan för dem. Jag sade att jag inte ville skaffa några barn - då blev de förstummade och så började de applådera! Jag blev helt chockad. Det hade kanske de också tänkt nån gång men aldrig kunnat säga!
Kritiken av kärnfamiljen, och särskilt mammahatet, var en typisk 70-talsberättelse, sades det här på mässan på ett seminarium som handlade om Kerstin Thorvall och Lena Nyman. Känner du igen det här med mammahatet?
– Det berodde ju på att männen var så frånvarande som fäder. Man stod sin mamma närmast och den som står närmast får stryk! I dag när papporna går omkring med sina barnvagnar överallt blir det en helt annan situation. De kommer också att få stryk.
Autofiktion förutsätter på något sätt att läsarna förstår var gränsen går, eller gör den det? Finns risken att dina läsare tror att de "vet" mera om dig än de faktiskt gör?
– Jajaja, men det bryr jag mig inte om. Ju mera jag har använt jaget, desto mindre blir jaget. Det försvinner på nåt konstigt sätt, upphör.
Och det stör dig inte heller, du känner dig inte tom eller förbrukad då?
– Nej, tvärtom. Livet går ut på att göra jaget mindre och mindre.
Det där låter nästan som något slags asiatisk andlighet.
– Jag höll på väldigt mycket med Lao Tse för 20 år sen, och det sitter där ännu. Ändå är det ju jaget som alltihop filtreras igenom, jag tänker på det jag berättar om jaget och världen. Jaget är ett filter, en sil, en tratt som världen trillar ner i – och ut kommer en liten text! [Skrattar kort och hjärtligt så det klingar genom bruset]
– Men det som kom med i författarskapet allt mera efter debuten var detta att det är underbart att kunna hitta på sig själv. Det är den största frihet man kan ha. Jag hittar på, förstärker, förminskar, förstorar, jag är som en lerklump i mina händer.
I bland annat en bok som heter Går det åt helvete så är jag ändå född skrev du för några år sen mycket om pengar, och om att du var rädd för att bli fattig. Är du det nu?
– Det har jag varit, konstant, men det gått om lite eftersom jag har ett ordentligt stipendium nu. Men jag har inte haft en fast anställning sen 1977 då jag beslöt att bli författare, leva fattigt, bara ta jobb när jag behövde det.
Vad håller du på med för bok just nu?
– Nu håller jag på med ett manus om åldrandet. Jag är mitt material, jag ser på mig själv som ett material, väldigt oromantiskt. Och om jaget är mitt material, då är ju även kroppen det. Vi får se hur jag ska bete mig här... Jag hindrar mig själv just när det kommer till kroppen - och det måste jag sluta med, faktiskt. Kanske man kunde gå en annan väg än att vara så konkret kroppslig - men samtidigt tror jag att en sån bok skulle behövas, om åldrandets process både själsligen och kroppsligen. Så mycket händer när man kommer över 60. Man åldras ju i sjok, det står still i flera år kring 45–55, kanske ända fram till 60 händer inte särskilt mycket, och sen bara "tjoff", säger det, altmöjligt händer, det rasar.
I Tji fick du finns en några år gammal text om åldrandet, där du skriver: "Som ung var jag vacker, men jag spelade inte på det. Mitt intresse låg någon annanstans. Jag råkade bara födas vacker, det var allt." Hur tänker du kring det här nu?
– Ja, jag var så jävla vacker men jag tänkte ju inte på det riktigt eftersom jag hela tiden var ganska olycklig och olyckligt kär och läste mycket och skulle bli författare. Jag var inte uppkopplad på mitt utseende, det fanns där ungefär som jag har naglar. Men mina män tänkte på det, speciellt en man blev chockad på stan när andra män vände sig efter mig, "märker du inte det?" sa han och det gjorde jag inte då.
I all din synlighet, som vacker och provocerande, hade du en dröm om författarens osynlighet, berättade du nyss.
– Ja, idén om författaren som satt i en offentlig samling och lyssnade av skeendet utan att någon visste vem hon var. Och så är det nu i Stockholm, jag är äldre och ingen känner igen mig. Den enda som kommenterar något dagen efter att jag varit på tv är expediten bakom charkdisken i min närbutik.
Här på mässan talar många om Lena Anderssons nya roman Egenmäktigt förfarande, som handlar om en kvinnas riktigt hopplösa kärlek till en man som faktiskt inte alls bryr sig om henne. I din dagbok från 90-talet har du, eller din jagperson, ett förhållande till en man som är ganska hemsk, direkt farlig.
– Jag har skrivit en roman om honom också, Pressa läpparna här hette den. När man är förälskad så blir man sjuk egentligen, man är inte vid sina sinnens fulla bruk, absolut inte. Jag har inte ännu läst Lena Anderssons roman men det jag inte begriper med den så som den har blivit återberättad för mig är att de träffas inte speciellt mycket och de har inget bra sex. Då förstår jag inte passionen. I min bok är de besatta av varandra, då blir passionen överväldigande, han kommer in i rummet och håren reser sig på hennes armar. Det är magiskt och då blir man som sinnessjuk. Vi kunde ju gräla och så skulle vi ner i sängen, och så började det om, och det gick åt helvete och vi bråkade och så skulle vi ner i sängen... Sex är ett kitt mellan man och kvinna som är väldigt starkt och det är ett störande kitt när det inte är bra annars, det blir väldigt svårt att bli av med.
Intervjun gjordes på bokmässan i Göteborg i slutet av september.
Agneta Klingspor
Född: 1946
Bosatt: i Stockholm
Arbeten: Anställningar Kurator på St Olofs mentalsjukhus i Visby och på Riksförbundet för social och mental hälsa som "föreståndare för galenskapen" på ett slags kursgård fram till 1977. Tillfällighetsjobb som lärare i svenska för invandrare på 1980- och 2000-talet, "otroligt nyttigt".
Tidigare böcker: 1977 Inte skära bara rispa, 1979 Tryggare kan ingen vara, 1983 Fast Land, 1985 Lavendelvisa (dikt), 1987 Oajas dans (dikt) 1990 Köttryckningar (berättelser), 1994 Nyckelroman, 1999 Framkallning, 2006 Går det åt helvete är jag ändå född, 2008 Pressa läpparna här (nominerad till Sveriges Radios romanpris), 2010 Stängt pga hälsosjäl, 2010 Bok med bild: Joakim Pirinen. Text: Agneta Klingspor, 2012 Mor mamma morsan, en antologi med bland andra Aase Berg och Kristian Lundberg
Aktuell med: Nyutgivna Dagböckerna 1962-1992 och Tji fick du på förlaget Atlas.
Familj: Nej!
Läst och gillat nyligen: Norens En dramatikers dagbok