Vad sade Lintu egentligen?
När Radions symfoniorkesters nye chefsdirigent Hannu Lintu tillträdde i början av månaden delade han ut kommentarer åt höger och vänster. Än var det fel på utbildningen vid Sibelius-Akademin, än på kulturministern. Vad menade han egentligen?
När vi träffas är debaclet med kulturminister Paavo Arhinmäki på allas läppar. Radions Symfoniorkester RSO:s nyinstallerade chefsdirigent Hannu Lintu har några dagar innan sagt i finsk morgon-tv att vi har en kulturminister som inte för någon som helst dialog med kulturfältet, som är helt frånvarande och oanträffbar.
Paavo Arhinmäki har för sin del ryckt på axlarna. Han har inte tagit åt sig av kritiken och hänvisar i stället till att Lintus kulturuppfattning är smal och att han företräder en kulturinstitution som inte lyder under Undervisnings- och kulturministeriet. Han undrar också om Lintu ens försökt närma sig honom.
Vårt samtal avbryts av ett sms, där Lintu får veta att Arhinmäki inte ställer upp på att träffa honom i Yles A-Studio, något som får Lintu att tala om kulturministern och hans roll en god stund.
– Arhinmäki talar gärna om hur han har träffat hundratals människor, men det väsentliga är inte hur många man träffar. Jag talar om att föra en dialog. Hela samhället är i förändring, stora strukturella förändringar väntar och effekterna av de förändringarna kommer att avspegla sig under en lång tid framöver. Det avgörande är i vilken mån förändringen kan kontrolleras. Vi som verkar inom ett visst fält har en ganska bra uppfattning om vad som slukar pengar och var vi kan spara. Vi vet att vi har ett överutbud av utbildning, vi vet vilka kulturinstitutioner som inte fungerar ordentligt. Allt det här skulle det vara bra att kunna diskutera, säger Lintu.
Enligt Lintu är problemet inte att Arhinmäki är mera förtjust i en typs kultur än en annan, utan att han negligerat ett helt fält.
– Kulturministern skulle ha haft en ypperlig chans att bygga broar och låta företrädare för olika konstfält närma sig varandra, men i stället tycks han ha vänt ryggen mot allt det som vi kallar högkulturellt. Jag kan förstå om han vill lyfta upp konstarter som han tidigare sett som marginaliserade, men tyvärr gör han en björntjänst om han samtidigt vänder ryggen till.
Och jag talar inte om att vi skulle inta försvarspositioner eller tigga om mera pengar, jag talar om att bli sedd och noterad.
Så om Paavo Arhinmäki läste Hbl i dag, vilka är de saker som du skulle vilja förmedla åt honom?
– Helst skulle jag förstås tala med honom ansikte mot ansikte, men jag är intresserad av hur han definierar kulturens roll. Vilken roll spelar kulturen och hur viktigt är det att upprätthålla den? Jag har ofta talat om soft power, det vill säga att en nations inflytande i sista hand handlar om dess kultur. När allt annat är sålt är det som blir kvar kultur såsom RSO, Cheek och Gallen-Kallela. De är saker som inte kan säljas.
Tudelning pågår
Lintu förnekar inte att allt i sista hand handlar om pengar. När resurserna sinar är det än viktigare att föra en öppen debatt om hur de pengar som står till förfogande skall användas i framtiden. Också kulturarbetarna själva bär enligt Lintu ett ansvar för att pengarna fördelas på bästa sätt för att nå så bra kvalitet som möjligt.
Som Lintu ser det håller Finland på att delas itu när det gäller vissa personers hållning till kulturfältet.
– Å ena sidan talar man om verklighetsdistanserade konstnärer som lever på stipendier och badar i pengar. Å andra sidan målar man upp en bild av innovativa men fattiga konstnärer på det fria fältet, som förhåller sig med förakt mot den förra gruppen som i sin tur nonchalerar den senare. Den här tudelningen är farlig och tycks främst existera i Finland. På alla andra håll tycks man ha insett att det ena inte utesluter det andra och att de båda egentligen stöder varandra. I förlängningen leder det till att också publiken indelas i block och glömmer vilka valmöjligheter den har.
Orkestrar bör sammanslås
Som exempel på strukturella förändringar som väntar nämner Lintu orkesterfältet i Finland. Från hans utkikspost, som dirigent på resande fot och chef för en av Finlands största orkestrar, ser han att man kunde dela in Finland i fyra orkesterregioner och utveckla ett system med regionala orkestrar, likt det i Tyskland.
– Jag är övertygad om att vi borde slå ihop orkestrar. Inom universitetsvärlden håller universiteten på att försvinna från flera mindre orter när staten sparar. På orkesterfältet borde vi se till att orkestrarna fortsättningsvis kunde uppträda också på mindre orter och till och med nya orter fast resurserna sinar. Större enheter skulle möjliggöra större orkestrar som kunde spela Beethoven och Brahms överallt. Förändringarna i samhället tvingar oss med största sannolikhet att söka nya former för vår verksamhet, men vi ska aldrig ge upp det vi gör, det vill säga spela vår repertoar, ny som gammal!
Allt detta säger Lintu trots att myriaden av orkestrar har lett till att nästan alla finländska dirigenter, han själv medräknad, har haft förstklassiga möjligheter att öva sig på hemmaplan innan de rest ut i världen.
Orkesterpartierna fallrepet
En av de frågor som väckt mest debatt i dag gäller musikutbildningen och bland annat har man frågat sig varför finländska musiker klarat sig sämre än utlänningar i provspelningar till våra orkestrar på senare år. Enligt Lintu är poängen inte att alla orkestermusiker som anställs borde vara finländare, utan att den utbildning som ges vid Sibelius-Akademin och övriga läroinrättningar borde hålla måttet och svara mot arbetsmarknadens krav.
– Nivån på våra musiker stiger hela tiden och nivån på undervisningen i Finland är god, men jag har sett det alltför många gånger i orkestrarnas provspelningar. Den med finländsk bakgrund spelar en strålande konsert, strålande sonat och helt okej kammarmusik. Men när vi kommer till omgången med orkesterpartier kommer den med utbildning från London, Tyskland eller USA att imponera juryn mera genom att tolka sin Brahms- eller Mozartstämma med större finess. För mig är det ovidkommande varifrån musikern kommer, men tyvärr har jag sett alltför många finländare bli besvikna över att inte få jobbet.
Ingen provspelning är ett trevligt tillfälle för vare sig sökande eller kolleger. Lintu säger ändå att han aldrig varit missnöjd med resultatet eller ångrat en anställning. I Tammerfors var han med om ett tjugotal provspelningar och inom RSO väntar provspelningar för flera tunga poster, bland annat jobben som soloflöjtist, solocellist och soloaltist.
– När man talar om provspelningarna är det viktigt att minnas att också RSO håller på att utveckla en egen spelstil, ett eget sätt att artikulera och använda vibrato och stråke. Om en annan spelar jättebra men gör allt annorlunda än vi har det säkerligen en inverkan på utgången.
Sibelius nästa
Överlag är Lintu inspirerad av alla nya utmaningar inom RSO. Nya turnéer och skivinspelningar väntar och samtliga Lintus konserter sänds live i tv, radio på webben. En ekonomiskt stor satsning är en dokumentärserie om Sibelius symfonier inför jubileumsåret 2015 där Lintu medverkar som manusförfattare. Satsningen gör Lintu lyrisk när han tänker på allt som kommer att föras fram.
– Framför allt vill vi berätta om tiden då Sibelius skrev sina symfonier. Många människor verkar ha svårt att uppfatta att det egentligen rör sig om en rätt begränsad tidsperiod från 1898 till 1924. Vi talar om en ung och urban person, som rörde sig i Berlin och Paris och bodde på Elisabetsgatan och flyttade hit och dit. Det blir inga mer snödrivor och ljungbuskar, vi kommer helt enkelt att gå runt i Helsingfors och se var Sibelius levde när symfonierna skrevs. Och samtidigt titta på vad till exempel Debussy och Stravinsky sysslade med vid samma tidpunkt.
Starkt uppbackad
Om RSO:s repertoar tidigare har fokuserat på den nya musiken kommer man framdeles att satsa mera på stora klassiker. Hela Lintus egid inleddes med Ravels Daphnis et Chloe, som följt honom i livets olika skeden. Mera Brahms, Beethoven, Mahler, Skrjabin och Sibelius utlovas också.
– Jag tror att mitt och orkesterns förhållande formas bäst i standardrepertoaren. När musiken är bekant och vi inte behöver räkna slag och ta fram enskilda toner, då kan musikerna läsa ut mera av mig och jag av dem.
Överlag tror Lintu mycket på förhållandet till sin orkester och han öser beröm över musikerna. Mest beröm får ändå rundradiobolaget. Ledningen förhåller sig i dag mycket positivt till sin orkester och Lintu känner att han får allt tänkbart stöd.
– Yles finska och svenska programverksamhet är inte särskilt stora exportvaror, men Yle kan med stolthet visa upp sin orkester utomlands. Vi är Finnish Radio. Just nu har Yle också en verkställande direktör som intresserar sig för sina underordnade, som anländer till platsen, hör sig för om detaljerna och därefter säger att vi får göra vad vi vill. Han kommer från en annan värld än sin föregångare, från en värld där chefen ska veta vad de underordnade sysslar med men också lita på dem. Det är underbart att känna av den uppbackningen.