Med teatern i blodet
Regissören Lauri Maijala har bokstavligen vuxit upp i kulisserna. Redan som sexåring visste han att det var teater han ville syssla med. På fredag har den nyskrivna pjäsen Där vi en gång flått premiär på Viirus.
Det är fredag och förmiddagens repetitioner på teater Viirus är över. Skådespelaren Viktor Idmans nyfödda bebis är på besök i teaterhuset, bara en och en halv vecka gammal.
Regissören Lauri Maijala är uppenbart förtjust. Bara tjugo minuter tidigare har han regisserat en scen där en blind kvinna misshandlar och hugger en man med en klacksko. Vi har alla sett honom stiga upp ur sin regissörsstol och högljutt kräva ”Anneli Auer-stuk”. Nu mjuknar han.
Maijala vet hur det är att vara barn på teatern. Hans föräldrar är skådespelarna Heidi Herala och Seppo Maijala – kända från Helsingfors stadsteater – och hans morföräldrar Helge
Herala och Marja Korhonen känner en äldre generation finländare till från film- och tv-sammanhang.
För Maijala har det aldrig funnits några alternativ.
– Ingen människa säger ju som barn att de ska bli regissör, men jag minns att jag redan som sexåring såg pjäsen Reearuu och visste att det var teater jag ville syssla med. Fast då tänkte jag nog som skådespelare.
Maijala har en del erfarenhet från finlandssvenskt håll – han gjorde sin civiltjänstgöring bland annat som regiassistent för Svenska Teaterns Sound of Music, inklusive ett inhopp i pjäsen.
– Jag gjorde ett ganska stört danssolonummer, som tredjepristagaren i sångtävlingen i slutet av pjäsen.
Två premiärer
I höst är Maijala sällsynt upptagen. Han har precis haft premiär för pjäsen Kullervo på teater Vanha Juko i Lahtis, och nu på fredag är det Viiruspremiär för Där vi en gång flått, ett slags dramamusikal med galghumoristiska förtecken. Texten är skriven av Maijala på finska och bearbetad av arbetsgruppen på Viirus. Sambon Linda Wallgren – också hon skådespelare – har översatt till svenska.
Lite om barndomen först. Skiljer sig en uppväxt inom teatern från en ”normal” uppväxt?
– Vi hade faktiskt ett ganska vanligt medelklassigt radhusliv. Mina föräldrar var inte särskilt bohemiska, utan snarare typiska teaterarbetare. Men visst fick jag något slags värdegrund från teatervärlden, som ofta lutar åt vänster. Samtidigt har jag ju inget att jämföra med, säger han.
När Maijala var liten sprang det inte så många andra barn i kulisserna.
– Men vi har firat alla somrar vid skådespelarförbundets sommarställe i Nyslott och i dag är det roligt att se att en del av de man träffade som barn jobbar inom branschen, till exempel min sambo.
Hur är det att regissera på finlandssvenska?
– Jag är ingen expert på finlandssvensk teater, även om jag sett en hel del, inte minst just Viirus föreställningar. Jag tycker faktiskt att den finlandssvenska teatern, och speciellt de fria grupperna, ofta har mera tanke bakom sina produktioner. Kanske handlar det om att man kämpar mot bilden av finlandssvensk teater som ytlig och stelt professionell, vilket gör att man väljer intressanta infallsvinklar.
Maijala erkänner att språket kan bli en hinna mellan honom och det som händer på scen.
– Alla pratar ju finska här på Viirus och min svenska är ganska hyfsad. Men när det inte är ens eget modersmål försvinner en del av kontakten till texten även om man skrivit den själv. Jag märker att jag försöker bygga upp scenerna på ett annat sätt när jag inte har replikerna att luta mig mot känslomässigt. Å andra sidan tycker jag att teater alltid är mera fysik än språk.
90-talsteater
Kan du höra ekon av din egen familj i ditt sätt att regissera?
– Ibland när jag ber skådespelarna göra någonting så slår det mig att det var just så där som min mamma eller pappa gjorde det. Men det handlar också om en estetik som jag minns från finländsk teater på 90-talet. Det fanns en tid då jag såg flera pjäser i veckan varje vecka, ofta på Stadsteatern. Det handlade om ganska mörka grejer. Den går inte att verbalisera men någonstans försöker jag leta mig fram till samma känsloupplevelser utan att direkt rekonstruera dem, säger han.
Lauri Maijala har också regisserat film. Nu har han ändå bestämt sig för att tacka nej till allt efter våren 2014.
– Jag har varit uppbokad i tre år och om jag fortsätter boka upp mig så blir risken att jag involveras i projekt som kommer att kännas ointressanta när det blir dags. Tänk om jag vill odla rädisor ett år eller flytta utomlands?
Vintern ägnas ändå åt nästa regiarbete – i Uleåborg närmare bestämt, där han ska regissera en operatolkning av Okänd soldat.
– Det lät nästan som ett skämt först: att göra ett så stort ämne och dessutom som opera. Men å andra sidan kan man inte upprepa det som Nationalteatern gjorde häromåret, som var så fint gjort. Det här blir någonting helt annat.