Nydramatiserat livspussel i tre generationer
Märta Tikkanen har sett sitt liv gestaltas på scen många gånger förr. Men den här gången berättar Nationalteatern om äktenskap i tre generationer – från Tikkanens mormor till hennes eget äktenskap med Henrik.
- Född: 1935.
- Bor: Helsingfors och Barösund.
- Läser just nu: Nicole Krauss, Det stora huset, och väntar ivrigt på Linda Boström Knausgårds Helioskatastrofen.
- Ser fram emot i höst: Förutom teaterpremiären – lugn och ro och tystnad och ensamhet. Samt att jag äntligen skulle få nya glasögon så att jag ser vad jag skriver och läser.
- Märtas tips för ett förhållande: Ju mer man vågar prata om saker, dess bättre. Prata igenom problem. Det blir inte alltid bättre, men det blir inte heller sämre.
- Aktuell med: Pjäsen Århundradets kärlekssagor som har premiär på Nationalteatern på onsdag. Kaisa Korhonen regisserar. En förhandsvisning visas redan i kväll och i morgon.
Den här måndagseftermiddagen blåser det lite kallt runt seniorboendet Majblommans byggnad i Lillhoplax. Märta Tikkanen är tillfälligt inne i stan – hon har varit hos ögonläkaren – men tänker ta sig till Barösund igen så fort som möjligt. Där är hon helst så länge som möjligt.
– Också på vintern om det går. Jag har rinnande vatten, dock utetupp, säger hon.
Vi sätter oss ner och pratar om hur det är att se sitt eget liv på scen, gång på gång, i nya skepnader. I Tyskland har Århundradets kärlekssaga från 1978 – prosadikten om den omöjliga och omistliga kärleken spetsad med alkoholproblem – satts upp av över femtio teatrar. En gång tolkades texten av anrika Burghteatern i Wien, vilket Tikkanen kallar för ”höjden av min karriär”.
– Men regissören hade gjort den till socialrealism. Flaskorna rullade på golvet. Regissören själv hade en bakgrund som socialarbetare. Jag satt i salen och vred mig, för så där var det ju inte alls! Henrik drack ur kristallglas. Men jag förstår ju att alla gör sin egen tolkning. Min text är råmaterialet.
I Finland är den kollektiva bilden av Henrik och Märta tydligare etsad på näthinnorna. Henrik och Märta i skinnmössa på pärmen till boken Två. Henrik som den etablerade författaren som förälskade sig i den elva år yngre journalisten, en attraktion som han beskrev som en magnet.
Karisma och charm
Det betyder också att Nationalteatern – som nu gör en nydramatiserad pjäs med namnet Århundradets kärlekssagor – kommer närmare den dokumentära verkligheten. Föreställningen skildrar dessutom inte bara Märta Tikkanens eget äktenskap, utan även hennes mammas och mormors. Om mormor Emma skrev Märta Tikkanen i sin senaste bok, Emma & Uno.
– Emma och min mamma Margit var självständiga kvinnor och det går igen i alla de här tre förhållandena. Emma var hemma och höll ihop familjen medan Uno var ute i världen. Det var ett slit, och det fanns aldrig några pengar, men trots allt förstår jag någonstans varför hon stod ut, jag kan också bli lite förälskad i Uno – hans oerhörda karisma och charm, samma som Henrik hade. Uno kunde formulera sig så man blev svag i knäna, säger hon.
Märtas pappa Gösta var annorlunda, en ”hederlig karl”, som hon säger. En folkbildare och byråkrat med pliktkänsla och stor välvilja men omedvetet en ”patriark av Guds nåde”. Det är klart att det kunde bli konflikter, speciellt när Märta var tonåring och tappade tålamodet vid middagsbordet.
– En gång slängde jag ett helt glas mjölk över honom, jag är inte riktigt säker på varför. Kanske hände det aldrig, kanske skrev jag det bara i Rödluvan – och sen dess vet jag inte längre hur det var.
Omsorgsfull
Märta Tikkanen använder sin egen korrespondens som råmaterial när hon skriver. Hon har alltid kopierat brev, anteckningar, skrivit ner repliker som sagts. Henrik Tikkanen var inte lika noga med att dokumentera.
– Henrik sa att han aldrig skriver nåt han inte får betalt för. För mig är mina mappar en guldgruva. Jag har så många brev och papper att jag aldrig kommer att hinna utnyttja allt material, säger hon.
Kan man tänka sig ett fjärde par på Nationalteaterns scen? Ett ungt par av i dag – kanske Karl Ove Knausgård och hans fru?
– Ja, kanske det. Pjäsen handlar bland annat om standardkonflikten i många förhållanden: Vem ska få förverkliga sig själv? Den frågan dyker förmodligen upp i alla äktenskap, säkert också bland tandläkare och poliser. Men den blir extra tydlig i konstnärsäktenskap. Har man lyckan att ha barn innebär det ofta att det kan bli svårt att kombinera det med yrkesarbete, säger hon.
Tikkanen har haft en del kontakt med Linda Boström Knausgård, och de har mejlats om precis de här frågorna.
– Jag känner ju en sådan släktskap med det Karl Ove skriver, om hur han sitter i sandlådan och bara längtar efter att få skriva. Att han dessutom är man, och en bestsellerkille som susar runt världen och skriver om de här frågorna gör det himmelens intressant.
Den här ekvationen kommer alltid att vara svår, för varje ny generation.
– Det är ju ett faktum att graviditet och amning fortfarande är någonting som faller på kvinnans lott, säger hon.
Åren på Arbis
I dag har Märta Tikkanen tid att skriva. En period som hon funderat på under den senaste tiden är Arbisåren på 70-talet, en tid som hon säger betecknades av ”nybyggarmentalitet”. Märta Tikkanen valdes till jobbet med fem röster mot fyra, och en reservation i protokollet. Tittar man på kursprogrammet under hennes första höst 1972 blir man nästan lite sugen på att anmäla sig: Jörn Donner föreläser varannan torsdag om ”olika ideologier”, Tua Forsström håller kurs i arbetarlitteratur och Henrik Otto Donner leder en kurs i skapande musikverksamhet.
– Hela skutan svängde, sjuttiotalet var oerhört dynamiskt och samhällsengagerat. Folk strömmade till, över 1 000 nya på ett år, kvinnorna kom fram och vi ordnade kurser för gymnasieelever. Arbis hade tidigare varit något av ett pensionärstillhåll, men jag hade mina journalistår bakom mig och jag använde de kontakterna till bristningsgränsen, säger hon.