Robin, 19, blev Estonias "mirakelbaby"
– Jag ville se mitt barn. Det var kanske det som gav mig extra kraft, att jag lyckades ta mig upp i räddningsflotten. Hele Mõttus var 23 år och gravid i andra månaden när Estonia sjönk natten mot den 28 september 1994.
Det är en gänglig ung man som möter mig i den stora villan strax söder om Tartu. När vi senast sågs, sommaren 1995, låg Robin ännu i babykorgen. Nu är han lika lång som pappa Renee och har första dagen som studerande vid universitetet i Tartu bakom sig.
Robin ler lite skevt när jag kallar honom "mirakelbabyn", som pressen döpte honom till efter olyckan.
– Jag talar inte så ofta om saken, mest då det är jämna år efter olyckan och jag blir intervjuad.
Mamma Hele tittar ömt på sin förstfödde, som tumlar om med sina småsyskon Iiris, 8, och Eliise, 16.
Hele har efter olyckan gjort karriär som projektchef på ett textilföretag. Renee säljer utombordare och finsktillverkade båtar.
Det är ett under att vi sitter här under äppelträden, ett mirakel. Från den stora gårdsplanen ser vi ut över de böljande fälten. Någonstans kommer en fuktig doft av nyslaget hö.
– Jag var säker på att hon inte hade klarat sig, säger Renee. Hon var visserligen sportig och vältränad, men så liten och späd.
Hele och Renee gifte sig i juli 1994. Båda är ivriga orienterare, både på skidor och utan. Skidcentret i Otepää är nästan som ett andra hem. Hele har studerat svenska och hade fått jobb i taxfreebutiken ombord på det självständiga Estlands stolta passagerarfärja Estonia.
– Jag hade dagen före avresan den 27 september fått veta att jag är gravid, berättar Hele.
Det unga paret har firat den glada nyheten innan Hele skyndar till terminalen.
Något på tok
Besättningen förvarnas om en hård storm som är i annalkande. Heles skift slutar klockan 23.30 och när hon ställt undan varorna på taxfreebutikens elektronikavdelning, med tanke på stormen, skyndar hon sig till hytten på däck åtta.
Hon känner sig illamående, antagligen både på grund av den hårda sjögången och på grund av den färska graviditeten.
– Jag hade alltid varit rädd för stormar och nu hade jag svårt att somna in.
Ute viner stormen och vågorna slår tungt mot skrovet. Från hytten bredvid hörs prat och glada skratt. Det är arbetskamrater som firar en kollegas födelsedag.
– Någon knackade på och bjöd in mig också, men jag tackade nej.
Senare framgick det att ingen av de firande kollegerna i hytten bredvid överlevde.
Plötsligt flyger allt som finns på nattduksbordet mot fönstret och i golvet. Det har aldrig hänt tidigare. Hon förstår att något är på tok.
När Hele tänder lampan ser hon att fartyget ligger snett, det reser sig inte tillbaka utan blir liggande på babords bog. Snabbt drar hon jeansen och ett par joggingskor på sig, för säkerhets skull klär hon ännu en skinnjacka på sig.
Slagsidan är nu så kraftig att Hele knappt lyckas ta sig till dörren. Hon är tvungen att dra sig upp mot dörren genom att ta tag i dörrvredet och sängen, annars ramlar hon tillbaka in i hytten.
Vattnet når nu redan upp till hyttfönstret.
I korridoren hör hon larmet "Mr Skylight" som är avsett för personalen som i en nödsituation har att ta sig till vissa bestämda positioner på fartyget.
– Jag borde ha sökt mig till babords sida, men den låg redan under vattnet.
Panik ombord
I hyttkorridorerna råder full panik. Hon ser kolleger som bara skriker och andra som sitter hopsjunkna som paralyserade.
Att ta sig genom korridorerna är som att springa genom en hinderbana. Överallt finns fällor i form av hytter som hon kan ramla in i. Tillsammans med en hyttvärdinna söker hon sig mot utgången till däcket en våning lägre ner.
– Vi ropade åt kollegerna och uppmanade dem att snabbt söka sig ut.
Men passagerare och besättningsmän som har samlats i lobbyn på däck sju, iklädda räddningsvästar, vill inte lämna sin skyddade plats och kasta sig ut i stormen utanför dörren. De kanske anser det ännu farligare att gå ut.
– Jag hade bara en tanke i huvudet: ut, ut, ut.
Hele är för kort för att räckas upp till dörren som leder ut till däcket som nu lutar brant. En man erbjuder henne att grabba tag i hans kläder och på så sätt kan hon dra sig uppåt. Vid dörren snavar hon och blir översprungen av människor som flyr i panik. Deras skrik överröstar stormen. Hon lyckas resa sig och pressa sig ut.
Hele får tag på en flytväst och får den, tack vare tidigare träning, ordentligt på sig. Hyttvärdinnan som hon tillsammans hade kämpat sig ut ur fartyget med försvinner i tumultet.
– Det sista jag hörde henne säga var "bara Gud kan hjälpa oss nu", efteråt fick jag veta att hon inte hade överlevt.
Estonia ligger nu redan på sidan så att fartygets vita bog fungerar som golv. Tillsammans med några besättningsmän försöker Hele sjösätta en flotte, men en stor våg spolar dem över bord. Hon skadar sig svårt mot föremål som sticker upp från fartygssidan och när hon hamnar i vattnet fortsätter hon att sjunka under ytan.
– Jag visste inte vad som var upp eller ner.
Sista krafterna
Samtidigt fastnar hennes fot i någonting. Till all lycka lossnar skon och hon flyter upp till ytan och får syn på en räddningsflotte. Hon lyckas gripa tag i linan som går runt flotten och söker sig mot dörröppningen. I flotten befinner sig redan sex andra. Hele är för frusen och för trött för att ta sig ombord med egna krafter. En manlig besättningskollega och den svenska polisen Karin Bergqvist grabbar tag i henne och drar in henne.
– Tanken på babyn måste ha gett mig kraft att klara det sista. Jag ville leva för att få se mitt barn.
Renee hör till de hundratals anhöriga som samlas i terminalen i Tallinn, denna gråa olyckliga morgon. Han hittar inte Heles namn bland de räddade. Det är som han befarar, det är bara de stora och starka som klarat sig.
– Så ser jag plötsligt en av våra vänner som rusar in på terminalen och ropar att hon talat med Hele. Jag höjer armarna och ropar "jess, jess", tills jag erinrar mig var jag är. Överallt sitter människor och gråter eller stirrar framför sig. Jag har inte rätt att visa min glädje här.
Hele har ringt en bekant, det enda telefonnumret hon just då kom ihåg utantill.
Hon har blivit upplockad av Viking Mariella, småningom kommer hon till Stockholm och Södersjukhuset med bland annat ett brutet ben.
– Mest orolig var jag för babyn, att jag hade fått missfall. Läkarna lugnade mig och sade att babyn är så liten och så välskyddad.
– Jag har aldrig haft skuldkänslor för att jag överlevde fast så många dog, men visst har jag undrat varför just jag räddades. Många av mina arbetskamrater hade en möjlighet att rädda sig, men de bara stod som paralyserade.
Inte rädd för vatten
Den 21 maj kom Robin till världen, Estonias yngsta överlevande.
– I allmänhet brukar jag inte skryta med det, men det händer att man frågar mig om det, säger han.
– Visst vill jag bli någon, fast ännu vet jag inte vad. Helst jobbar jag med mina händer, min inriktning vid universitetet har att göra med teknologi, men det är ett brett område. Allt nytt intresserar mig, säger Robin där han sitter på sängen i pojkrummet.
Mammas hemska erfarenheter har inte hindrat familjen Mõttus att resa – även till havs.
– Mamma vill att det ska vara lugnt på havet, men jag är inte rädd för vatten, säger Robin som har vattensport som främsta hobby.
En av familjens resor förde till Geirangerfjord i Norge.
– Gissa vad vi såg där? Costa Concordia som hade gjort ett strandhugg.