De sökte sanningen i tre år
Tuomo Karppinen leder varsamt sin förra kollega Kari Lehtola de få stegen från bilen till strandbänken. De forna Estoniautredarna sätter sig och tittar tankfullt ut över den disiga fjärden.
Karppinen är van att stödja Lehtola, det gjorde han i mer än tre år efter den ödesdigra morgonen när de båda fick i uppdrag att utreda sanningen om varför Estonia gick under. Så länge tog det att skriva slutrapporten.
– Klockan var 4.25 när telefonen ringde på nedre våningen i vår bostad i Åggelby. Den hade säkert ringt en god stund. Min fru sa att det med tanke på tidpunkten knappast var till henne.
– Det var Timo Eckstein, gränsbevakningens jourhavande officer som berättade att man misstänker att 800 människor dött när en estnisk färja vält, mer än så visste han inte. Timo själv omkom senare i tsunamin, minns Kari Lehtola, 75, numera pensionär och bosatt i Lojo.
Från och med det ögonblicket blev den färgstarka, yviga och bohemiska vicehäradshövdingen bekant för den stora allmänheten. Inte minst Lehtolas klädsel och intensiva blick fastnade i samtidens minne. "Många anser att han förkroppsligar katastroferna ... karln ser hela tiden ut att vara lite i olag", skrev kollegan Helsingin Sanomat mycket träffande när Lehtola fyllde 60.
I dag är de yviga rörelserna borta, men vareviga en detalj i den långa mödosamma utredningen är kristallklar.
I själva verket stod orsaken till Estonias undergång klar för Lehtola och för specialisten på vågrörelser Tuomo Karppinen från första stund.
– Dagen efter olyckan hörde vi av en passagerarna som räddats att bogvisiret hade ramlat av. Vi misstänkte också genast att det var orsaken. En del av er journalister hade hört samma sak.
Lehtola beordrade Karppinen ut till olycksplatsen för att leda videofilmandet av vraket, men förbjöd honom att yppa någonting för nyfikna journalister.
– Om någon ringde skulle jag inte få berätta att visiret saknades. Det skulle sparas till den officiella presskonferensen. Vi hann knappt till havs förrän BBC ringde och sade att jag är i direktsändning. Men jag yppade ingenting.
På måndagen, fem dagar efter olyckan kunde haverikommissionens estniska ordförande Andy Meister äntligen meddela att bogvisiret hade lossnat.
– I samma sekund grabbade hundratals journalister sina mobiltelefoner för att ringa in nyheten till sina redaktioner världen över, minns Lehtola.
Men det var först efter dykningarna i december samma år som haverikommissonen kunde utesluta andra orsaker till haveriet.
Rövarhistorier
För utredarna var det viktigt att inte spekulera i orsakerna till olyckan, bara rapportera fakta. Spekulationer föddes i alla fall, speciellt bland de anhöriga som genomgick fruktansvärda känslosvall.
Konspirationsteorier om narkotikalaster, maffiainblandning, vapenhandel och bombexplosioner ombord växte fram som svampar ur jorden. Estonias kapten som följde med fartyget i djupet sågs än i den ena delen av världen än i den andra. I en tysk tv-filmsnutt ses han bli ledd in på sjukhuset i Åbo, men enligt polisutredningen är mannen på filmsnutten en person som bara liknar honom.
– Det förekom hemskt mycket sådant, men de mesta kunde man avskriva genast. Andra saker måste vi utreda ordentligt.
Det var inte bara "vanliga människor" som spekulerade i grymma rövarhistorier. Även aktade sakkunniga, som exempelvis en grekisk professor i skeppsbyggnad som också forskade i hur fartyg beter sig i vågor kom med hårda beskyllningar.
– Efter ett seminarium kom han fram och sa att vi har förfalskat forskningsresultaten och att hans team kommer att presentera de rätta kalkylerna. Han tröstade mig med att det inte är mitt fel utan att jag fått order uppifrån, minns Karppinen den omtumlande händelsen.
– Tre år senare när jag råkade honom medgav han att hans beräkningar sammanföll med våra, till punkt och pricka.
Friande dom
Misstänksamheten mot den officiella utredningen var så stark att den svenska regeringen under Mona Sahlin beordrade en granskning av rapporten. Världens främsta experter fick uppdraget.
– Vi fick friande dom, ler Lehtola.
– Vår rapport håller att granskas ännu om hundra år. I den kan man läsa exakt hur olyckan gick till.
Teorin om att vattnet hade strömmat in under bildäcket, alltså genom ett hål som sprängts i fartygets bottenplåtar hölls segt vid liv av bland annat den tyska filmregissören Jutta Rabe.
Haverikommissionen brottades också länge med den mystiska bilrampen som på vrakbilderna är nästan tillsluten. Den borde ha varit helt öppen för att vattnet skulle ha kunnat strömma in så snabbt som det gjorde.
– Vi förstod först senare att rampen varit helt öppen och att den slagit igen först när fartyget sjönk. Det finns tydliga spår i skrovet och rampen, som visar hur det gick till, säger Karppinen.
Olycksorsaken var det svagt konstruerade bogvisiret.
– Låsanordningar och gångjärn var helt löjligt underdimensionerade. Hade de varit starkare hade visiret slagit mot skrovet och besättningen hade blivit uppmärksamgjord på var felet låg. Nu ramlade visiret nästan genast av.
Kunde förlisningen ha undvikits?
– Det är omöjligt att säga. Om fartyget vänt undan vinden hade vattnet strömmat mycket långsammare in. Nu gick man utan bogvisir mot vågorna. Men visste kommandobryggan då att visiret hade ramlat av? Att vända fören mot vind i en olyckssituation är en ryggmärgsreflex bland sjömän, säger Karppinen.
Har Estonia lämnat några spår hos er?
– Inte på det känslomässiga planet. Jag förhöll mig från första början helt professionellt till händelsen. Det var som vilket jobb som helst, säger Lehtola, som under karriären fick lov att utreda många tragedier, bland annat Viikinki-olyckan utanför Hangö då tio människor omkom.
– Men visst var en del av de överlevandes berättelser hårresande, det kommer man inte i från, säger Karppinen och tittar ut mot horisonten.