"Alla kommer att dö"
Befälhavaren Jan-Tore Thörnroos på Viking Mariella såg Estonias ljus. Plötsligt slocknade de, tändes för ett ögonblick och slocknade igen. Så försvann fartyget från radarskärmen.
– Ett tu tre såg vi alla människorna i havet omkring oss. Det såg ut som en julgran med ljus, som guppade upp och ner i vattnet.
Det var de små lysbojarna från flytvästarna och räddningsflottarna.
– Jag gjorde nödstopp för att ingen skulle sugas in i våra propellrar.
Thörnroos och de övriga på Mariellas kommandobrygga trodde inte sina ögon.
– Jag hade räknat med att lasten kanske hade förskjutit sig eller att de hade brand ombord eller slagsida.
Men Estonia hade försvunnit. Kvar fanns bara skrikande hjälplösa människor.
– Jag förstod ingenting, vart hade hon försvunnit? Min första tanke var att alla kommer att dö, att vi inte kommer att kunna rädda någon.
Thörnroos befann sig i sin hytt när Estonia sände ut sitt nödrop, mayday.
– Jag ringde samtidigt upp till vakten på kommandobryggan för att be honom sakta farten. Jag tyckte vi gick lite för hårt. Då hörde jag Estonias mayday via högtalarna.
Thörnroos klädde i all hast på sig och rusade upp till kommandobryggan. Då befann sig Mariella nio sjömil nordost om Estonia. Han visste att Mariella skulle hinna först fram, om cirka fyrtio minuter.
Klockan var 02.12 när Mariella var framme.
– De nödställda var ännu på samma ställe, flottar och flytvästar hade inte hunnit skingras. Nödraketer, handbloss och små lampor lyste upp den mörka natten.
För de nödställda representerade Mariella i full belysning räddningen som var så nära, men samtidigt så avlägsen.
– Mariella var ju så hög. Förhållanden var de vidrigaste tänkbara, det blåste 25 meter per sekund, vågorna var över fem meter höga. Jag bestämde genast vi inte kan sjösätta några livbåtar. De hade slagits sönder mot fartygssidan och vi hade riskerat besättningens liv.
– Så kom jag på att vi kan fira ner våra egna räddningsflottar. Det gjorde vi och de nödställda klev över från Estonias flottar till våra. Senare på natten måste en besättningsman gå ombord och hjälpa offren som blev allt stelare och orörligare.
Mariella lyckades på det här sättet plocka upp sexton nödställda. Alla deltog, till och med kockarna var med och vinschade.
– Helikoptrarna hämtade lika många. De finländska piloterna var otroliga. Vi rullade fram och tillbaka, men de bara klistrade sig fast. Det glömmer jag aldrig.
När morgonen grydde såg man bara döda som flöt omkring i flytvästarna.