Estonias hjältar - inga "supermän"
Scenen som väntar räddningshelikopterpiloten Matti Rytkönen och Super Pumans övriga besättning är tröstlös. Små ljuspunkter ligger utspridda över ett kolmörkt hav. Estonia har redan försvunnit från havets yta. I dag, söndagen den 28 september, är det exakt 20 år sedan katastrofen.
– Vi möttes av ett hundratal flytvästar och annan bråte och cirka tio räddningsflottar. Det var allt. Flytvästarna visade sig vara tomma. Från räddningsflottarna försökte människorna väcka uppmärksamhet genom att vinka med små lampor eller med händerna, säger Rytkönen.
Matti Rytkönen och två av besättningsmännen som var med natten den 28 september 1994, ytbärgaren Risto Leino och vinschoperatören, flygtekniker Ari Rautiainen träffar HBL i Bevakningsflygflottiljens lokal ett stycke från flygplatsen i Åbo.
– Vi är inga supermän, vi gjorde vårt bästa, vi jobbade som ett team. Om en hade svikit hade det inte blivit någonting, säger Leino.
Klockan är 3.05 när Super Puman under Veikka Miettinens befäl når fram till haveriplatsen.
Estonia har försvunnit från Viking Mariellas och Silja Europas radarskärmar nittio minuter tidigare. Hon sjunker vid nästan exakt samma ögonblick som Matti Rytkönens personsökare pirrar till på nattduksbordet i hemmet i Pargas.
– Jag klär mig så snabbt jag kan, rusar till bilen och kör mot flygplatsen.
Där står Super Puman klar på startplattan och väntar på sin fem man starka besättning, två piloter, två mekaniker och en ytbärgare.
Överraskning till havs
Ännu när han sitter i bilen utgår Rytkönen från att det handlar om en passagerarfärja som fått slagsida och läckage. Men snart ska sanningen gå upp för honom.
– Vi får höra att Estonia förmodligen har sjunkit. Vad?! Hela fartyget sjunkit? Så där bara!
Helikoptern tankas full för 3,5 timmars flygning.
– Vi undrade förstås vad som kommer att möta oss där ute.
Sikten är dålig, kring en kilometer, det är mörkt och det stormar.
– Silja Europas befälhavare Esa Mäkelä är "commander on scene", det vill säga leder räddningsoperationen på plats och vi får order om att koncentrera oss på räddningsflottarna.
– Den första överraskningen är att offren är halvnakna. Vi fattar att nu är det bråttom, bråttom.
– Man känner sig ganska liten när man vet att där kanske ligger tusen människor och att vi kan ta upp dem en och en eller två och två.
Räddningsoperationen börjar motigt. I de fyra första flottarna hittar ytbärgaren Juho Alalahti bara ett offer per flotte. Man lyckas under den första timmen rädda bara fyra människor. Så skadar sig Alalahti så illa att teamet måste återvända till Åbo.
När helikoptern återvänder till förlisningsplatsen har man bestämt sig för att ha två ytbärgare med sig som kan turas om, för att få maximal effektivitet i arbetet.
– Jag firas ner i vattnet, tar mig ombord på flotten och fäster offren två och två i bärselen och ger order till vinscharen att ta upp dem, berättar Leino.
Leino stannar kvar ombord på flotten tills alla lyfts. Han håller styrlinan, som är fäst i vinschvajern, i ett stadigt grepp så att han kan hala in de tomma bärselarna när de släpps ner igen från helikoptern.
Extra dramatik
Så börjar de gula varningslamporna på instrumentbrädan lysa. Super Puman tär redan på reservbränslet. Piloterna följer hela tiden spänt med bränsleförbrukningen. Plötsligt trasslar styrlinan in sig runt huvudhjulet och det tar fem dyrbara minuter innan vinschandet kan återupptas.
– Vi försökte ge order åt Leino att lämna de offer som ännu är kvar på flotten, men vi fick inte fram beskedet till flotten att vi måste lämna området för tankning.
Det tar ytterligare tio minuter innan man får upp Leino och kan flyga till Nagu för den planerade tankningen.
– Vi ville förstås rädda alla, men man kan inte riskera dem som redan räddats och inte heller besättningens liv, säger Rytkönen.
– Det kändes förstås hemskt att tvingas lämna tre personer kvar, men det fanns inget annat val. I det skedet visste jag ännu inte att försvarsmaktens helikopter redan var på väg till undsättning för att lyfta upp också dem, minns Leino.
Fyrtiofyra människor vinschas upp medan natten övergår i gryning.
– Vi hade mycket tur med oss också. Vi råkade komma på räddningsflottar där det fanns mycket folk ombord. När vi dessutom kunde föra offren till passagerarfärjorna i närheten sparade vi massor med tid. Annars hade vi tvingats flyga dem till Utö eller Nagu.
Tomma flytvästar
I havet ser de hundratals tomma flytvästar som ingen hunnit få på sig. Andra har i panik knutit två, vissa till och med fyra västar på sig. Följden är att de vänt åt fel håll och att en del har hamnat med huvudet under vattnet.
Bland tidningarnas alla nattsvarta rubriker dagarna efter katastrofen stiger ytbärgarna fram som hjältarna, supermännen i dramat. Med risk för sitt eget liv hänger de mellan himmel och hav och räddar människor från en säker död.
Risto Leino påpekar dock att utan teamet ovanför i helikoptern hade ytbärgarna inte kunnat utföra ett dyft. Piloterna måste klara konststycket att utan horisontreferens hålla helikoptern i rätt läge på ett hav där flyghöjden ständigt varierade på grund av vågor mellan fem och nio meter. Att landa på färjornas helikopterlandningsbanor i sådana förhållanden är som att sätta sig på en rodeohäst.
– Man kan inte använda automatiken i ett sådant läge, det gäller att följa vågrörelserna och ta ner helikoptern innan landningsbanan stiger uppåt igen.
Ari Rautiainen turas om att sköta vinschen med kollegan Jorma Nolvi.
– Man måste stå på knä och vinscha och samtidigt hålla utkik neråt för att kunna ge direktiv åt piloten. Räddningsflotten ligger nämligen utanför hans synfält, säger Rautiainen.
– Arbetsställningen är fysiskt så tung att man emellanåt måste få resa på sig. Därför var det viktigt att vi kunde byta jobb. Den ena vinschade, den andra tog emot offren.
En del av de räddade var helt slut, andra chockade.
– En del hängde sig fast runt halsen på mig och ville aldrig släppa greppet. Man var helt enkelt tvungen att vrida loss dem.
I början av räddningsoperationen granskades samma flottar flera gånger av olika grupper. Till slut kom man överens om att märka de som redan kollats.
– Vi skar helt enkelt sönder taktyget på dem vi tömt. Men det var inte heller så bra för när tältduken fladdrade i vinden såg det ut som om någon vinkat på hjälp. Så en del kollades ytterligare en gång, minns Leino.
Inga levande kvar
När gruppen gav sig ut tredje gången fanns det inga fler levande att rädda. De sista offren som var vid liv räddades strax efter nio på morgonen. Sedan återstod bara att samla upp de döda.
– Vi fick en sorts hjältegloria för att vi räddade fyrtiofyra till livet. Men våra kolleger som hämtade upp de döda gjorde precis samma jobb. Det var minst lika krävande, säger Leino.
Besättningen fick de följande dagarna oförtrutet jobba med att få upp de döda. Männen intygar att de, trots situationen, försökte behandla alla med så stor pietet och respekt om möjligt. Men liken måste av omständigheternas tvång radas på varandra i de trånga utrymmena i helikoptern.
Debriefing och krishjälp var nya begrepp på den tiden. Också bevakningsflottiljens mannar fick genomgå sådan genast efter uppdraget.
– Det var ett tillfälle när vi kunde tala ut med egna ord om det vi hade varit med om. Det var mycket bra.
– Jag tror inte någon blev traumatiserad, säger Ari.
– Det var ett jobb bland andra.
Tjugo år har gått, men Estonianatten har ingalunda lämnat dem som var med. Fortfarande får Pumabesättningen ofta återkomma till händelserna.
– När folk hör var jag jobbar frågar de genast "Var du där?". Mer behövs inte så dyker allt upp i huvudet igen, säger Rautiainen.
– Själv tar jag aldrig upp ämnet, men råkar man i ett nytt sällskap och någon frågar så då handlar resten av kvällen om det här, säger Leino.