Förstår ni inte vad jag säger, danskar?
Ja, ja, ja. Jag nickade igenkännande då jag läste Kim Andreasens debattinlägg i den danska tidningen Politiken i veckan.
Han menar nämligen att unga danskar, norrmän och svenskar inte längre förstår varandra utan byter till engelska för att kommunicera. I den här dynamiken glömmer han förstås bort Finlands minoritet som talar svenska. Inte nog med att vi oftast bemöts med total okunskap om vår existens i övriga Norden ("Vad menar du med att ni talar svenska i Finland?"), så får den finlandssvenska besökaren i Köpenhamn ofta betjäning på engelska. Trots att man inleder på tydlig och långsam svenska. I Norge löper det däremot mera smärtfritt.
För en person som sett alla avsnitt av serien Borgen (dock textat till svenska) och som förstår skriven danska, kan den talade danskan ändå låta som en enda sammanhängande gröt utan pauser. Jag kan tänka mig att vi som talar svenska också är svåra att förstå. Att danskan låter som en gröt är inte inbillning, säger Asger Albjerg som är mångårig lektor i danska här i Helsingfors. Medan många ord på svenska slutar på ett "a" som vi klart och tydligt uttalar, så slutar många danska ord på ett stumt "e" som inte uttalas. Därför är det svårt för oss som brukar svenska att urskilja orden.
Om man inte redan blivit avskräckt där, så får danskarnas sätt att räkna en att blekna. På svenska sätter vi tiotalet före ett, som i tjugoett. I danskan är det tvärtom, en og tyve. Ännu svårare är åttio. Dansken räknar fyra gånger tjugo och kommer till firs. Det här måste man bara lära sig.
Så visst, den lata kanske går över till engelskan, ett språk som unga nordbor är mycket bättre på i dag. Men paradoxalt nog är engelskan ändå det språk som de kan sämre.
I egenskap av journalist har jag intervjuat flera danskar. Den första av dem krävde omedelbart att få tala engelska, för att undvika eventuella fel. Den gången vek jag mig. Där satt jag och kände mig ohyggligt dum för att två nordbor som borde förstå varandra i stället talade engelska. Nu senast för några veckor sedan föreslog jag för en annan dansk att han skulle tala danska och jag svenska. Det var mycket svårare än jag hade trott, men till slut gick också det bra. Det blev en artikel.
Och för några år sedan var jag med och ordnade ett nordiskt seminarium där vi finländare som bjöd in deltagarna beslöt att arbetsspråket var skandinaviska. Det var tungt i början, men vi bemödade oss om att artikulera och att hålla ett lugnt tempo. Ibland skrattade vi när vi inte förstod varandra. Sedan frågade vi. Det var inte så farligt att göra det. Efter två dagar lättade det, vi slappnade av och talade mera otvunget. Det krävs inte mer än att ha tålamod. Och att lyssna.
Transparens är viktigare än objektivitet, säger forskare Vilma Luoma-aho.
Graffitikonsten som pekade ut Vandabossar plockades ned och därmed gick staden från en pinsamhet till en annan.
Logga in för att kommentera.