Är svenskt fackspråk i utdöende?

Universiteten och högskolorna verkar glömma bort den forskning och det kunnande som i dag finns i de nordiska länderna, i nordisk fack- litteratur och i nordiska universitet och högskolor. Samtidigt blir teknikstuderandes svenska bara sämre.

Under 1980-talet arbetade jag vid enheten för byggnadsekonomi inom Statens tekniska forskningscentral VTT. Där arrangerades nordiska forskarseminarier och gavs ut nordiska projektkataloger.
Våra muntliga och skriftliga kontakter inom Norden sköttes på något slags svenska eller ”skandinaviska”. Ibland såg jag mina finskspråkiga arbetskamrater använda också dansk- och norskspråkig facklitteratur. Forsknings- och utredningsrapporter refererades och recenserades i facktidskrifter, och upplagorna tydde på en vilja att sälja eller åtminstone distribuera rapporterna.
Chefen för VTT var i princip nöjd med vårt arbete, men rekommenderade längre utlandsresor. Rådet togs emot med glädje, och man började resa på studiebesök eller som gästforskare till Spanien, Japan, Storbritannien och så vidare.
Entusiasmen för EU växte, många byggforskningsinstitut i Norden avvecklades och Nordiska ministerrådets arbete inom bygg- och energisektorn kördes ned. Jag försökte köpa ett par rapporter från Karolinska institutet i Stockholm och VTT i Esbo, men möttes av oförställd häpnad: ”Du menar väl att du vill ha ett fjärrlån? Eller sa du faktiskt köpa?”
Senare deltog jag i några utredningar kring olycksfall. Jag träffade olycksforskande läkare i Uleåborg och såg att källförteckningarna i deras avhandlingar nästan helt saknade källor på skandinaviska språk. Ändå genomfördes i Norden flera bra forskningsprojekt kring olycksfall.
Vår professor förklarade läget: de ledande medicinska litteraturdatabaserna var amerikanska och innehöll därför få publikationer på nordiska språk. Själv har jag i olika sammanhang märkt hur svårt det är att få tag på den omfattande ”grå litteraturen” bestående av exempelvis utredningar och inventeringskataloger som kommuner, föreningar och konsultföretag har publicerat.
Under ett tiotal år har jag varit medlem i en arbetsgrupp som Tekniska föreningen i Finland TFiF och Driftingenjörsförbundet DIFF har tillsatt. Gruppens uppgift har varit att bland universitetens och yrkeshögskolornas examens- och diplomarbeten i tekniska ämnen årligen premiera ett eller flera som är skrivna på god svenska.
Antalet utdelade stipendier har varierat mellan ett och fyra per år. Detta år föreslog vi att inget av de för bedömning insända arbetena belönas. De svenskspråkiga arbetena tycks bli färre och deras språkliga kvalitet är sällan utmärkt.
Vi har försökt utreda varför de svenskspråkiga examens- och diplomarbetena ligger så illa till. ”Genomströmningen” är givetvis en orsak, men inom vissa universitet, högskolor och enheter är övergången till engelska som huvudspråk en annan orsak. Vi är bekymrade över att det svenska språket inte tycks tillmätas ett egenvärde ens då arbetet har lokal anknytning till exempelvis miljövård och byggteknik.
Ett stort ansvar vilar på universiteten och högskolorna, på handledarna och de eventuella språkgranskarna. Problemen är inte unika; i Sverige kämpar ”Språkförsvaret” bland annat för att fler akademiska rapporter än nu skall skrivas på svenska och för att svensk sakprosa inte skall blandas upp med engelska facktermer. Vi har i vår arbetsgrupp försökt vara observanta då det gäller anglicismer (”svengelska”) och fennicismer, men på den punkten är variationerna överraskande stora i exa-mens- och diplomarbetena.
Moderna ordbehandlingsprogram samt språkriktighetsprogram såsom det finlandssvenska Svefix kan vara en god hjälp vid utformning och finputsning av rapporter. Författarna till de arbeten vi har granskat tycks inte ha utnyttjat programmens möjligheter. Mängden slarvfel tyder på att man inte har korrekturläst texterna. Det har publicerats skrivregler för examens- och diplomarbeten, men på många håll tycks man inte känna till skrivreglerna.
Många arbeten har ett stort antal tryckfel och språkfel och många saknar märkligt nog avstavningar helt. Bristen på avstavningar förvränger textens grafiska utseende, inte minst då många tekniska fackuttryck är långa. Högskolornas och universitetens språkgranskare och handledare har kanske inte läst de sista textversionerna, man har inte känt till språkriktighetsprogrammen eller man har föreställt sig att licenskostnaden för dem är skyhög.
Den allvarligaste bristen i examens- och diplomarbetena anser jag vara ointresset för forskning och facklitteratur från Skandinavien. Vi har tydligen inte insett att Skandinavien klarar sig betydligt bättre utan finländskt kunnande än Finland klarar sig utan skandinaviskt kunnande.
Som kuriositet kan nämnas att det i ett av de svenskspråkiga arbeten som vi läst igenom fanns två källhänvisningar till det statliga Boverket i Sverige, den ena på engelska och den andra på finska. Ämnet för ett annat examensarbete var byggteknik, men i källförteckningen fanns nästan ingen facklitteratur på skandinaviska språk. Vid en enkel datasökning kring ämnet fann jag ett hundratal källor från Skandinavien.
Våra universitet och högskolor tycks koncentrera sig på genomströmningen och därvid glömma bort den forskning och det kunnande som i dag finns i de nordiska länderna, i nordisk facklitteratur och i nordiska universitet och högskolor. För den som kan svenska är det inte heller en övermäktig uppgift att läsa några sidor facktext på danska eller norska, och vid behov kan man använda ordlistor och lexikon.
Alla finländska skolelever och studerande borde kunna använda svenska som vardagligt verktyg, ingalunda enbart med tanke på det hägrande jobbet som stadssekreterare i någon liten svenskspråkig kuststad, utan också för att kunna ta del av vad omkring 20 miljoner skandinaver gör, vet och kan.

Bengt-Vilhelm Levón är arkitekt och medlem i  Tekniska föreningen i Finlands och Driftingenjörsförbundets arbetsgrupp för teknisk svenska.