Tsaren orkar inte stå emot sin minister
I ett dygn håller tsar Nikolaj stånd och vägrar underteckna mobiliseringsordern. Han står ensam i ett sista försök att stoppa kriget. "Jag kan inte skicka tusentals män att dö", säger han. Den 31 juli klockan 16 ger han efter och undertecknar pappret som blir åtta miljoner unga europeiska mäns dödsdom.
Österrikarna har på förhand bestämt att krigsförklaring mot Serbien ges tisdagen den 28 juli klockan elva, exakt en månad efter attentatet i Sarajevo. Kejsar Wilhelm II som samma morgon äntligen läst serbernas svar på noten från Wien anser att de accepterat nästan allt. Därmed är krig onödigt, anser kejsaren och erbjuder sig att medla i tvisten.
– Eftersom serberna är orientaler, bedragare och lögnare behöver Österrike en pant för att kontrollera att Serbien uppfyller sina löften. Ockupera Belgrad, gör halt och inled förhandlingar, föreslår kejsaren.
Det är inte bara han som nu hårt arbetar för fred. Det gör också Storbritannien. Utrikesminister Edward Greys förslag till fredskongress är nästan identiskt med kejsarens bud.
Ändå händer ingenting denna tisdag när Österrike-Ungern omedvetet om fredstrevarna ger sin krigsförklaring. I Berlin väljer rikskansler Theobald Bethmann-Hollweg att agera på egen hand.
Medan kejsar Wilhelm tror att hans fredsinitiativ har sänts till Wien ligger det i hans närmaste mans skrivbordslåda i väntan på att kriget ska bryta ut.
I tolv timmar väntar Bethmann, först klockan 22.15 skickar han i väg telegrammet, i förvanskad form. Med två små ändringar i kejsarens originaltext får han fredsinitiativet att låta som en krigsuppmaning.
I sitt eget följebrev spekulerar Bethmann om olika scenarion. För första gången nämner han ordet "världskrig", till och med två gånger.
"En krämarnation"
Följande dag samlas den tyska militärledningen hos kejsar Wilhelm. Österrike-Ungern har gett sin krigsförklaring, vad det blivit av kejsarens fredsinitiativ tycks ingen veta, förutom Bethmann som gömt det. Det som oroar generalerna mest är illavarslande signaler från London.
Först nu börjar man i Berlin lyssna på sin egen ambassadör Lichnowskys varning att Storbritannien inte förblir neutralt. Tänk om han har rätt?
Kejsaren får ett utbrott och kallar Storbritannien för en "trolös krämarnation". Rikskansler Bethmann har en kall ring runt baken eftersom han vet att det är han som saboterat alla fredsinitiativ. Han föreslår nu en uppgörelse med Storbritannien.
– Vi kan erbjuda oss att krympa ner vår flotta om England lovar hålla sig utanför kriget, föreslår Bethmann.
Men flottan råkar vara kejsar Wilhelms speciella skötebarn. Så kanslern får sig en utskällning till svar.
Tillbaka på sitt kansli hör Bethmann att också Belgien börjat mobilisera. Man rustar nu till krig vid alla Tysklands gränser. Han kallar till sig den brittiska ambassadören och lovar att Tyskland inte ska erövra en enda tum av Frankrike. Belgien ska inte heller attackeras, bara britterna stannar utanför kriget.
Rikskanslern inser nu att han med sitt krigshetsande och myglande har försatt Tyskland i livsfara och försöker febrilt ta sig ur knipan.
Plötsligt minns Bethmann kejsarens fredsförslag som han ett dygn tidigare fördröjde och förvanskade för att få sitt krig. Nu skickar han telegram till Wien och uppmanar österrikarna att ta förslaget på allvar.
Desperationen ökar timme för timme. Klockan tre på natten skickar han telegram till ambassadör Tschirschky i Wien och ber honom idka all tänkbar påtryckning för att förmå Österrike-Ungern att avstå från kriget.
Rikskansler Bethmann kommer att skicka många förtvivlade telegram de närmaste dygnen. Felet är att man i Wien inte tar dem på allvar. Bethmann har tidigare förvarnat österrikarna om att alla fredsförslag ska avvisas, Tyskland bara låtsas vara för fred. Hur kan man i Wien förstå att Bethmann nu plötsligt menar allvar?
Österrike fortsätter därför att agera som man tror att bundsförvanten Tyskland vill. Krig har proklamerats, men därifrån är det långt till krig. Kejsardömet Österrike-Ungerns krigsmaskineri behöver dagar och veckor för att gå till verket.
Mobilisering
Dessa sista dagar i juli 1914 sitter statsöverhuvud, ministrar och generaler i Europas huvudstäder och försöker tolka vad ordet mobilisering innebär.
I Wien störs krigsförberedelserna mot Serbien av budet att Ryssland infört partiell mobilisering mot Österrike-Ungern. Generalstabschef Conrad skickar därför oroligt ett telegram till Berlin den 28 juli och ber tyskarna påminna Ryssland om att Tyskland och Österrike är bundsförvanter.
– Gör klart att en rysk mobilisering för med sig en tysk, ber Conrad.
Felet är att Englands och Frankrikes ambassadörer i Berlin redan dagen innan besökt Tysklands utrikesminister von Jagow och frågat om tyskarna kan acceptera att Ryssland mobiliserar bara mot Österrike-Ungern?
Von Jagow svarar undvikande att det givetvis är en annan sak än om Ryssland mobiliserar också mot Tyskland.
Detta besked tolkar ambassadörerna som att Tyskland gett grönt ljus för Ryssland att som skrämseltaktik mobilisera mot Wien. Rysslands utrikesminister Sazonov får budet att han lugnt kan gå vidare med den partiella mobiliseringen.
Sazonov väljer att tro den brittiska ambassadören, inte Tysklands ambassadör i Sankt Petersburg, Friedrich von Pourtalès. Han säger motsatsen, att en rysk mobilisering automatiskt utlöser en tysk. Och om så sker kan kriget inte längre stoppas. För de tyska generalerna är mobilisering synonymt med krig.
Den 29 juli är rikskansler Bethmann i Berlin desperat. Han skickar telegram till Ryssland och varnar Sazonov för att ett storkrig inte kan undvikas om Ryssland fortsätter mobilisera. Regeringen i Paris får ett likalydande, men mildare telegram. Mobilisera inte, för då mobiliserar vi, hotar Bethmann.
Stackars utrikesminister Sazonov som redan trott sig ha fått grönt ljus av Tyskland för sin partiella mobilisering läser Bethmanns telegram och blir blek.
Det hotfulla telegrammet beror på att Bethmann vill stoppa den ryska mobiliseringen, stoppa kriget. Men det begriper inte Sazonov, för ordern om en rysk mobilisering, som hela Europa känner till, har ännu inte förverkligats. Han ser nu bara ett tyskt hot, och anser den egna mobiliseringen oundviklig som motåtgärd. Han inser inte att han själv är upphov till Tysklands agerande.
Ytterligare ett missförstånd behövs för att bana väg för kriget. Medan Sazonov skickar telegram till omvärlden och försäkrar att Ryssland bara inför partiell mobilisering mot Österrike är verkligheten i samma byggnad i Sankt Petersburg en helt annan.
Generalstabschef Janusjkevitj sitter i en annan del av det stora palatset och skriver ut ordern om allmän mobilisering. Han har äntligen insett att någonting sådant som partiell mobilisering inte existerar.
Enligt rysk lag ska ordern undertecknas inte bara av tsaren utan också av krigs-, marin- och inrikesministern. Tsaren och två av ministrarna undertecknar mobiliseringsordern utan knot, men marinministern är försvunnen. Det tar några timmar för general Dobrorolskij att hitta honom, en avgörande tidsfrist som kunde ha stoppat kriget.
Tsaren ångrar sig
Klockan 21 på kvällen den 29 juli har Dobrorolskij alla underteckningar han behöver. Femtio telegraflinjer står öppna till alla delar av det ryska riket. Ordern om allmän mobilisering ska skickas ut från telegrafstationen.
Då knackar en kapten på, ditskickad av tsaren som fått telegram av sin kusin, kejsar Wilhelm. Tonfallet i Berlin är hotfullt, Wilhelm meddelar att varje rysk mobilisering följs av tyska motåtgärder vilket betyder krig.
Tsaren vill inte ta kriget på sitt samvete utan återtar mobiliseringsordern.
Följande dag, den 30 juli, håller tsaren fast vid sin vägran ända fram till klockan 16. Hela dagen försöker generalerna övertala honom om det vansinniga i att inte mobilisera, när Tyskland gör det. Avgörandet är nu i utrikesminister Sazonovs hand. Han är den enda i S:t Petersburg som vet att det tyska hotet bara är ett svar på den ryska mobiliseringen.
Omvärlden tror att Ryssland redan mobiliserar och agerar därefter. Sazonov vet att allt är ett missförstånd, han kan ställa sig på tsarens sida, stoppa krigsförberedelserna och säga att nu klarar vi upp missförståndet.
Det gör han inte. Pressad av generalerna åker han till palatset Peterhof klockan 15 och sätter i gång sin övertalning.
I en timme står tsaren emot och vägrar ge en order som "skickar tusentals efter tusentals män att dö". Till slut ger tsaren med sig och undertecknar pappret. Sazonov ber personalen på Peterhof för säkerhets skull slå sönder telefonen så att tsaren inte får kontakt med omvärlden, om han skulle ångra sig på nytt.
Klockan 17 går ordern om allmän mobilisering ut till alla delar av Ryssland.
Men redan tidigare samma dag har kriget börjat med österrikiska bombardemang på Belgrad.