Innan middagen beslöt kejsaren om kriget
Den 5 juli 1914 tar kejsar Wilhelm och rikskansler Theobald von Bethmann-Hollweg en promenad runt Potsdams trädgårdar och beslutar att Tyskland stöder Österrike-Ungerns åtgärder mot Serbien. Sedan går de för att äta middag.
Om de båda herrarna hade vetat att deras beslut den eftermiddagen banade väg för första världskriget med femton miljoner döda, sovjetkommunismen, nazismen, förintelsen, andra världskriget, DDR och kalla kriget kanske de skulle ha gått ett extra varv runt trädgården och funderat en gång till på Österrikes serbiska problem.
Det var inte många som sörjde Österrike-Ungerns tronarvinge Franz Ferdinand efter mordet i Sarajevo den 28 juni. Många tyckte ärkehertigens död egentligen var en väldigt bra sak. Till exempel Österrike-Ungerns ambassadör i Berlin, den ungerska greven Ladislaus Szögyeny-Marich, ansåg att mordet var "ett nådatecken av en gudomlig försyn".
Franz Ferdinands död borde därför inte ha väckt några större reaktioner. Men redan följande dag träffas Österrike-Ungerns generalstabschef Franz Conrad von Hötzendorf och utrikesminister Leopold von Berchtold i Wien och lägger grunden till det som ska bli den stora katastrofen.
– Nu gäller det att gå lös på Serbien och stoppa deras ökande inflytande. Utan vidare, med detsamma och gärna utan krigsförklaring, krävde Conrad.
Berchtold invände att det inte fanns någon formell orsak att angripa Serbien, ingen visste vem attentatsmännen var. Dessutom fanns risken att Ryssland kom till Serbiens undsättning.
Trippelalliansen mellan Tyskland, Österrike-Ungern och Italien förutsatte att man kom till de andras hjälp om någon utsattes för angrepp.
– Men om det är vi som angriper Serbien och Ryssland blandar sig i finns ingen skyldighet för Tyskland eller Italien att hjälpa oss, varnade Berchtold som dessutom berättade att den ungerska ministerpresidenten Istvan Tisza var emot alla planer på krig.
Ungerns inflytande i dubbelmonarkin Österrike-Ungern hade ökat. Regimen i Wien kunde därför inte starta ett krig utan ungrarnas, Tiszas, godkännande.
Utrikesminister Berchtold visste dagarna efter attentatet inte på vilket ben han skulle stå. Pressad av Conrad som krävde krig med detsamma skickade han ett ombud till Berlin för att höra vad Tyskland tyckte om planerna på ett fälttåg mot Serbien.
Till Berlin åkte därför Berchtolds närmaste man, kabinettschef Alexander Hoyos. På morgonen den 5 juli 1914 då han anlände till Berlin rådde fred i Europa. På kvällen hade kejsar Wilhelm II gett klarsignal för krigsförberedelserna och en utveckling som ingen längre kunde stoppa.
Dumheter
Wilhelm var de första dagarna i juli inte omedveten om de österrikiska planerna då han fick besök av Hoyos. Tysklands sändebud i Wien Heinrich von Tschirschky hade i en rapport den andra juli skrivit att han varnat alla i Österrike för att förhastat gå till angrepp mot Serbien.
Kejsaren hade ovanan att skriva små anteckningar i marginalen på allt han läste. Denna gång var inget undantag. I kanten på Tschirschkys rapport skrev Wilhelm: "Vem har gett honom rätt att varna dem? Ytterligt dumt. Om Tschirschky ville ha godheten att sluta med sådana dumheter. Det är hög tid att man gör rent hus med serberna."
Många i den tyska utrikespolitiska ledningen fick kopior av viktiga handlingar, inklusive kejsar Wilhelms randanteckningar.
När Österrikes ambassadör i Berlin, greve Szögyeny, träffade Tysklands tjänstgörande utrikesminister Arthur Zimmerman (ordinarie minister Gottlieb von Jagow var på bröllopsresa) den fjärde juli var stämningen återhållsam. Zimmerman uppmanade regimen i Wien att iaktta största möjliga försiktighet med Serbien.
Följande dag kom kabinettschef Hoyos på besök till Zimmerman. Nu uppmanar den vikarierande utrikesministern österrikarna att slå till snabbt och hårt mot Serbien.
Vad hade hänt? Jo, Zimmerman hade läst ambassadör Tschirschkys rapport med kejsarens tillägg. Att han snabbt bytte åsikt för att inte gå emot sin kejsare var bara mänskligt.
Och om det fanns minsta ovetskap om vad kejsar Wilhelm tyckte så skingrades de i Potsdam den femte juli då ambassadör Szögyeny kommer på besök utrustad dels med handlingar om serbernas olika svek som Alexander Hoyos försett honom med, dels med ett handskrivet brev av kejsar Franz Joseph i Wien.
I brevet skriver den österrikiske kejsaren att mordet utfördes av "en panslavistisk rysk-serbisk komplott vars trådar går raka vägen till Belgrad".
Det där med rysk komplott hade Franz Joseph hittat på för att göra kollegan i Berlin upprörd. Ryssland hade ingenting med mordet att göra.
Att peka ut regeringen i Belgrad som skyldig var lika fel. För kejsar Franz Joseph hade ingen aning om att det var så 1914. Han skulle få rätt först efter kriget då det framgick att attentatet verkligen hade fått grönt ljus av Serbiens kung.
Målet med det österrikiska krigståget gjorde Franz Joseph ingen hemlighet av.
"Serbien måste slås, utplånas och spjälkas upp. För de europeiska monarkiernas fredspolitik är det olidligt om denna härd av brottslig agitation får fortleva ostraffad."
Ett lunchlöfte
Till lunch tog kejsar Wilhelm emot ambassadör Szögyeny i Potsdam. Frågan löd hur Tyskland reagerar om Österrike marscherar mot Serbien och Ryssland ingriper?
Kejsar Wilhelm förklarade att frågan är teoretisk för att Ryssland inte är redo för krig.
– Men om läget blir allvarligt så kan Österrike räkna med Tysklands fulla stöd, lovade kejsaren.
Samtidigt som han gav det villkorslösa löftet om militär hjälp gjorde han reservationen att han nog också måste tala med sin rikskansler om saken.
Men löftet hade han redan gett, dessutom med uppmaningen att Österrike bör slå till snabbt och inte söla med att straffa Serbien.
När lunchen var uppäten kallade kejsar Wilhelm den militära ledningen till sig. I ett möte klockan 17 berättar han om löftet till Österrike. De tre generalerna håller med kejsaren i hans tolkning att Österrike bör slå till snabbt och att en rysk inblandning är ytterst osannolik.
En timme senare kommer rikskansler Theobald von Bethmann-Hollweg för att äta middag. Innan herrarna sätter sig till bords promenerar de i slottsparken kring Neues Palais och diskuterar läget.
Kejsaren får rätt, hans rikskansler har ingenting att invända mot löftet som kejsaren redan hunnit ge österrikarna. Tvärtom håller han med om att Österrike kan räkna med Tysklands hjälp också om "stora komplikationer" utbryter.
Den 5 juli när utvecklingen oåterkalleligt börjar gå mot krig är Tyskland Europas ohotade stormakt med 65 miljoner invånare. Här finns den största och mest fruktade krigsmaskinen, en preussiskt effektiv förvaltningsapparat, en riksdag som ska garantera något slag av folkvälde och inte minst, ett socialskydd som är längst utvecklat i hela världen.
Men för att Tyskland ska bidra till ett storkrig så räcker det med att kejsar Wilhelm tycker så. Den enda som kunde ha fått honom på andra tankar är rikskansler Bethmann-Hollweg. Men också han skyndade sig att hålla med sin kejsare.
Med det är saken klar. Ingen bryr sig om att fråga riksdagen vad den tycker. Ingen erfaren politiker, diplomat eller militär kontaktas. Två män ger den 5 juli Österrike fria händer att företa sig vad som helst mot Serbien.
Kejsar Wilhelm lät hälsa att han inte vet vad bråket handlar om, det undandrar sig hans kompetens, men vad som än händer så står Tyskland vid Österrikes sida. Följande dag åker han på sin årliga sommarkryssning med jakten Hohenzollern. Europas öde angår honom inte längre.
I Wien väntade kejsar Franz Joseph otåligt på besked av sändebudet Hoyos och ambassadör Szögyeny. Vid sin sida hade han generalstabschefen Conrad.
– Om svaret blir att Tyskland sluter upp på vår sida, sätter vi då i gång kriget, ers majestät, frågade Conrad.
– Ja, i så fall gör vi det, svarade Franz Joseph.