Dagen då allt går fel i Ryssland
Fredagen den 24 juli 1914 kunde Rysslands utrikesminister Sergej Sazonov ha satt stopp för det första världskriget. Av okunskap, inkompetens och missförstånd sänder han fel signal till omvärlden och startar mobiliseringen.
I Serbien hade man med stor bävan väntat på noten från Österrike-Ungern. När den överlämnades torsdagen den 23 juli 1914 gällde det först för regeringen i Belgrad att hitta premiärminister Nikola Pašic som hade flytt till landsbygden.
Men han må ha befunnit sig var som helst. Serberna visste att de inte hade något annat alternativ än att godkänna alla tio österrikiska villkor. De var tuffa, men alternativet var ohyggligt mycket sämre.
Efter två segerrika balkankrig var den serbiska armén krigstrött. Man saknade vapen, ammunition och utrustning. Det fanns inte en chans att mobilisera ett försvar mot den överlägsna habsburgska armén.
När premiärminister Pašic äntligen efter midnatt hittas på en järnvägsstation i södra Serbien och förmås återvända till Belgrad sätter man i gång att formulera ett svar på noten.
Lördagen den 25 juli klockan 12 är arbetet klart. Man går med på allt, man lovar censurera antiösterrikisk press, avskeda officerare och tjänstemän som har ägnat sig åt storserbisk propaganda, rensa ut material som riktar sig mot Österrike-Ungern ur skolböcker, förbjuda nationalistgruppen Svarta handen och gripa samt straffa attentatsmän om de påträffas i Serbien. Till slut går man också med på att myndigheter från Österrike-Ungern tillåts delta i spaningarna efter Sarajevomördarna innanför Serbiens gränser.
Nikola Pašic sätter med tung hand punkt för svaret som är en total kapitulation. Han anser sig inte ha något alternativ. Men han hoppas att en inblandning av trosfränden och vännen Ryssland på längre sikt ska dämpa den österrikiska aggressionen.
Detta är läget den 25 juli klockan 12. Serbiens diplomater ute i världen förvarnas om eftergifterna och i Belgrad sätter man sig att vänta på att klockan ska slå 18 och svaret överlämnas till österrikarna.
Då plötsligt händer någonting. Det blir fart på tjänstemännen som springer om varandra i regeringsbyggnaderna. Också i militärförläggningarna startar en febril aktivitet.
Någonting har hänt.
Rådd i Ryssland
Det som händer, och med en gång ändrar utvecklingen från fred mot krig, händer långt från Belgrad, i Sankt Petersburg. Och det som händer är att utrikesminister Sergej Sazonov tar emot generalstabschef Nikolaj Janusjkevitj i sitt arbetsrum i den ryska huvudstaden.
Detta för kriget så avgörande möte hålls den 24 juli klockan elva. Och det får förfärliga följder.
Sazonov är känd som en svag och obeslutsam utrikesminister. Det gör ingenting, säger man i Ryssland, för det är ändå tsaren och generalerna som bestämmer.
Generalstabschef Janusjkevitj är en om möjligt ännu mera föraktad karl. Han är bara 48 år gammal och har ingen som helst krigserfarenhet eller andra meriter. Hans utnämning betraktas av generalerna som ett stort misstag, en onödig nyck av tsaren, men ett misstag man kan leva med så länge generalstabschefen inte blandar sig i det militära.
Denna enda gång håller sig Janusjkevitj dessvärre inte ifrån det militära.
Sazonov vill att generalstabschefen inom en timme presenterar en detaljerad plan för hur Ryssland kan besluta om partiell mobilisering mot Österrike-Ungern på ett sätt så att Tyskland inte hotas.
Janusjkevitj lovar leverera planen. För eftervärlden är löftet en stor gåta. Det som Janusjkevitj i egenskap av generalstabschef måste ha känt till var att en sådan plan inte finns och inte kan finnas.
Mycket riktigt säger mobiliseringschefen, generalen Sergej Dobrorolskij, detta till Janusjkevitj då han kommer inlufsande från utrikesministern med sin besynnerliga begäran om partiell mobilisering.
– Den ryska armén består av många miljoner man. Att inkalla dem betyder järnvägstransporter över hela landet, beslagtagande av hästar, uppmarscher, lager, förråd och tusen andra detaljer som måste ordnas.
– Och det finns bara en plan, att Ryssland hamnar i krig med både Tyskland och Österrike-Ungern. Man kan låta bli att mobilisera, eller mobilisera mot bägge. Men det finns ingen plan för någonting mitt emellan och det går inte att improvisera i krig. Varje tåg, varje järnvägsstation, varje förläggning är små delar i en stor krigsplan, förklarar Dobrorolskij och undrar hur hans generalstabschef riktigt är funtad.
Och, inskärper generalen till slut, om man mot förmodan skulle kunna mobilisera bara mot Österrike-Ungern så vad händer när man ändå hamnar i krig med Tyskland, vilket är det troliga eftersom länderna är bundsförvanter?
– Då står gränsen mot Tyskland vidöppen som följd av det kaos som en partiell mobilisering medför, eftersom någonting sådant som en partiell mobilisering inte finns!
Vad gör generalstabschef Janusjkevitj efter att på detta sätt blivit uppläxad av sin general? Jo, han återvänder till utrikesminister Sazonov och tiger om sitt samtal med Dobrorolskij. Utrikesministern är fortfarande alltför förtjust i sin idé att mobilisera bara mot Österrike-Ungern för att Janusjkevitj ska våga säga honom sanningen.
I stället lovar han verkställa en partiell mobilisering, fast han numera vet att någonting sådant inte existerar.
Sazonov får regeringen med på sitt förslag och följande dag undertecknar tsar Nikolaj II en ukas om mobilisering i bara fyra militärdistrikt, Kiev, Odessa, Moskva och Kazan.
Regeringen är noga med att beslutet bara innebär att man mobiliserar "i princip", åtgärden ska förverkligas endast om Österrike-Ungern anfaller Serbien.
Armén marscherar
För den ryska militärledningen fanns ingenting sådant som en mobilisering "i princip". Det var antingen eller. Ryssland var och är ett jättelikt rike. Alla visste att det skulle ta mycket längre tid för den ryska hären att samlas vid fronten än för den tyska och österrikiska.
Därför hade man i Ryssland infört termen "förberedande mobilisering". Om det small gällde det att inte låta någon tid gå förlorad. Med regeringsbeslutet den 25 juli startade därför krigsförberedelserna omedelbart.
Och en mobilisering kan inte göras i hemlighet. Ska den vara effektiv måste den basuneras ut. Därför visste man i både Berlin och Wien i realtid att Ryssland har försatt sin armé på krigsfot.
Också i ett annat hörn av Europa hörde man om den ryska mobiliseringen, i Belgrad. Budet kom den 25 juli klockan 12, ungefär samtidigt som kapitulationshandlingen som kunde ha stoppat kriget var klar och undertecknad.
Nu rev Serbiens premiärminister Pašic sönder pappret.
"Also doch"
Arbetet med att formulera ett nytt svar på noten kommer i gång med detsamma, och nu är det bråttom. Österrikes ambassadör Giesl är på antågande klockan 18.
Efter några timmar har man under Pašics ledning författat ett utkast till svar. En tjänsteman sätter sig vid skrivmaskinen för att skriva rent. Då går skrivmaskinen sönder.
Man har inte tid att leta rätt på en fungerande skrivmaskin så den stackars tjänstemannen börjar skriva rent svaret för hand. Han blir klar bara femton minuter innan utsatt tid genom att stryka, använda pilar och fälla in ord och satser.
Detta historiska papper som utlöser första världskriget är nu en enda stor kladd som Pašic överlämnar till Giesl med orden "vi accepterat största delen av kraven och kan nu bara lita på er ridderlighet som österrikisk general".
Ambassadören ögnar igenom pappret och ser att alla villkor inte är uppfyllda. Han har sina direktiv och agerar enligt dem.
En stund senare sitter Giesl och personalen från den österrikiska ambassaden på tåget norrut. Så snart de kommit över gränsen ringer Giesl upp Wien och rapporterar att svaret är otillfredsställande och att han därför brutit de diplomatiska förbindelserna.
När Giesl några timmar senare når Wien och serbernas svar analyseras av regeringen i Wien inser man att Giesl visserligen har handlat enligt order, men kanske ändå förhastat.
För serberna går fortfarande med på nästan alla österrikiska krav. Åtta krav godkänns villkorslöst, två krav avslås, men det ena meddelar man att är förhandlingsbart. Bara ett krav avslås helt, kravet på att österrikiska myndigheter på serbisk mark ska få delta i utredningen av mordkomplottens kopplingar till Serbien.
Varför neka till bara den saken och riskera de katastrofala följderna?
Eftervärlden vet orsaken. Eftersom premiärminister Pašic ingick i komplotten och hade godkänt attentatet mot Franz Ferdinand kunde han inte gärna riskera att det skulle avslöjas.
I Wien informeras kejsar Franz Joseph om det serbiska svaret.
– Also doch, säger kejsaren.