Stoppade blixtkriget – fick ett världskrig
Under fjorton dagar i juli 1914 stoppar den ungerska ministerpresidenten István Tisza det österrikiska härtåget mot Serbien. Han förhindrar det snabba, lilla kriget. I stället banar Tisza väg för den stora slakten.
Ingen ska tro att den ungerska ministerpresidenten István Tisza stoppade blixtkriget av omtanke om serberna eller för att han var en stor fredsvän, ingalunda.
István Tisza var bara mån om Ungerns ställning i den habsburgska dubbelmonarkin. Redan 1867 genomfördes ”Ausgleich”, reformen som gav ungrarna fullt självstyre. Man var som en självständig stat i staten, med eget parlament och egen regering i Budapest.
För hundra år sedan var demokrati ett lika diffust begrepp för ungrarna som i dag. Ungern var också då en diktatur, och István Tisza landets diktator.
1913 genomdrev han enväldet i parlamentet och satt lugnt bakom sitt podium och tittade på när polisen rensade upp plenisalen och grep oppositionsmännen.
Att slaver, tjecker och serber förföljdes och saknade rösträtt i det ungerska riket var inget att tala om, det hörde till tingens ordning, ansåg man i Budapest – då som nu.
Ungern hade fört en många hundra år lång frihetskamp för att nå självständigheten under den österrikiske kejsaren. Nu ville man inte riskera att förlora det man en gång uppnått.
Därför får István Tisza ett raseriutbrott den 7 juli i Wien då utrikesminister Leopold von Berchtold redogör för planerna på ett blixtkrig mot Serbien som hämnd för attentatet mot ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo. På kronrådets möte berättar Berchtold förtjust att kejsaren och rikskanslern i Berlin lovat att Tyskland står bakom Österrike.
Tisza lyssnar häpen och får sitt utbrott.
– Ett blixtkrig framställer bara Österrike-Ungern som krigshetsaren så att vi får alla länder på Balkan emot oss. Utom bulgarerna, men de är så svaga att det inte spelar någon roll.
– Planen på att förinta Serbien som stat kommer Ryssland aldrig att acceptera. Det blir en kamp på liv och död när Ryssland kommer sina trosfränder till undsättning, varnar Tisza.
Till slut tar han avstånd från att Österrike-Ungern skulle annektera en enda centimeter av Serbien och få en utökad slavisk befolkning. Bakgrunden till Tiszas krigsmotstånd är att ungrarna fruktar Ryssland och föraktar Serbien.
Ryssarna vill man därför inte få som fiende och serberna vill man inte ha som landsmän.
Ultimatum till Belgrad
István Tisza är en mäktig man. Den övriga statsledningen i Wien kan inte negligera hans kompakta motstånd mot ett krig, även om man försöker. Den österrikiske ministerpresidenten Karl von Stürg påminner om att det tyska löftet om stöd kanske bara finns nu.
– Situationen kräver en krigisk lösning genom krig.
Finansminister Leon von Bilinski varnar för att en diplomatisk framgång kan vara skadlig.
– Serberna förstår sig bara på våld.
Då István Tisza vidhåller sitt motstånd går man in för en kompromiss. Österrike-Ungern skickar ultimatum till Serbien. Alla på mötet är överens om att kraven ska vara mycket hårda. De andra talar om ”oantagliga villkor”. Tisza håller med, men tar avstånd från villkor som automatiskt leder till krig. Han vill lämna fredsmöjligheten öppen.
Bägge parter är efteråt nöjda. Tisza har stoppat ett blixtkrig och de and- ra anser sig ha fått garantier för att kriget bryter ut inom kort. Så sätter man sig ner för att författa ett tufft ultimatum till regeringen i Belgrad.
Bevis saknas
Två tjänstemän på utrikesdepartementet i Wien får i uppdrag att formulera noten, greve Johan Forgach von Ghymes und Gacs och Alexander Musulin von Gomirje.
Felet är att de saknar bevis för att Serbien var delaktigt i attentatet mot ärkehertig Franz Ferdinand, den enda orsaken till att man alls skickar en not. Därför skickas en tjänsteman till Sarajevo för att gå igenom polisutredningen och hitta bevis för Serbiens skuld.
Men det enda som pekar mot Serbien är att de två gärningsmän som gripits är serber. De kom över gränsen till Bosnien strax innan attentatet och fick hjälp av serbiska gränsvakter.
Men härifrån är steget långt till att peka ut regimen i Serbien som skyldig. Trots det formuleras noten så att Wien ger Belgrad skulden. Detta sker mot bättre vetande. Först efter kriget framgår det att Serbiens premiärminister Nicola Paši´c verkligen var medveten om attentatsplanerna och godkände dem. Mest av rädsla för att i annat fall själv bli terroristgruppen Svarta handens följande offer.
Men när omvärlden och österrikarna får veta detta om Serbiens skuld är kriget slut och den en gång mäktiga monarkin Österrike-Ungern splittrad i otaliga små länder. Där- emot har serbernas dröm om ett Storserbien förverkligats genom statsbildningen Jugoslavien som ska överleva till början av 1990-talet.
En så liten detalj som att bevis mot serberna saknas bekommer inte de båda tjänstemännen i Wien. Dag för dag skärps kraven. Utrikesminister Berchtold besöker de båda notskrivarna flitigt och gör anteckningar i marginalen som för varje gång blir allt tuffare.
Kronrådet som den 7 juli beslutat om noten till Serbien samlas på nytt tolv dagar senare, den 19 juli, för att enas om innehållet och tidtabellen.
Åter framstår István Tisza som den stora bromsaren. Han upprepar kravet på att ett eventuellt härtåg inte får bli ett erövringskrig.
De övriga regeringsmedlemmarna begriper sig inte alls på Tisza. I deras värld krigar man för att erövra land av en fiende. I den här tidens nollsummespel är det meningslöst att kriga om man inte eftersträvar ett byte.
Tyskt bistånd
Österrikarna behöver inte ensamma fundera på hur noten ska formuleras fränt. De får god hjälp av sina tyska vänner. Redan den 11 juli kan Tysklands kejsar Wilhelm II, rikskansler Theobald von Bethmann-Hollweg och utrikesminister Gottlieb von Jagow läsa ett första utkast.
Kejsar Wilhelm tycker att österrikarna också ska kräva att serberna utrymmer området Novi-Pazar som man fick av Österrike-Ungern 1908.
– Dann ist der Krakehl da, säger kejsaren förtjust. (Då är grälet i gång.)
Wilhelm understryker att kraven i noten måste vara så hårda att serberna inte kan acceptera dem, så att han verkligen får sitt ”krakehl”.
Också Bethmann-Hollweg och Jagow hetsar österrikarna som blir alltmer tveksamma. Samtidigt som tyskarna understryker att allt annat än krig är en feg eftergift ser de till att den egna stats- och militärledningen är på semester. Utåt ska det se ut som om Tyskland är helt omedvetet om vad som är på gång.
När tveksamheten ytterligare ökar i Wien blir den tyska tonen fränare. Man frågar om det verkligen är så illa att Österrike-Ungern är ”bündnisunfähig”, ovärdigt som bundsförvant. Man frågar om hela förvaltningen i Wien är ”schlamperei” (ineffektiv, inkompetent).
Tyskarna hotar och övertalar. Det får utrikesminister Berchtold i Wien att meddela sin generalstabschef Conrad: ”Om inte för annat skäl, så för Tysklands skull kan vi inte längre dra oss tillbaka.”
Den 23 juli ringer Österrike-Ungerns ambassadör i Belgrad, Vladimir Giesl von Gieslingen, upp den serbiska regeringen och meddelar att han samma kväll klockan 18 ska överlämna en not från sin regering.
Tidpunkten är noga vald. För vid samma klockslag avslutar den franska presidenten Raymond Poincaré ett statsbesök i Sankt Petersburg. När budet om noten når omvärlden är Poincaré till havs och bundsförvanterna Ryssland-Frankrike kan inte förhandla om den kris som noten utlöser.
Serbiens premiärminister Nicola Paši´c har medvetet rest till landsbygden för att inte vara anträffbar. Ambassadör Giesl tas emot av finansminister Pacu som beklagar att han inte har fullmakt att ta emot noten.
Giesl svarar att det struntar han i och lämnar handlingen på ett bord.
– Får jag inte ett tillfredsställande svar inom 48 timmar avreser jag med hela min personal från Belgrad, hotar Giesl.
I klartext innebär det en krigsförklaring.
Österrike-Ungern 1914
• Jätteriket sträckte sig från Tyrolen i väst till Ukraina i öst, från Krakow i norr till Dubrovnik i syd. Här bodde över tio olika nationaliteter.