Stödboendet i Tölö granskas
Medieuppmärksamheten kring fem dödsfall i stödboendet på Rosavillagatan i Helsingfors leder till en utvärdering. Staten, staden, polisen och Blåbandsstiftelsen ska se över boendets ekonomi och arbetsrutiner.
Det första servicechef Maritta Matintalo på Blåbandsstiftelsen ber den samlade pressen om på tisdag morgon är att låta invånarna på stödboendet rehabiliteras i fred. Hon säger att de unga vuxna, en del med både psykproblem och missbruk i bagaget, inte har kapacitet att hantera att de och deras boende figurerar i alla kanaler från dagspress till sociala medier dag ut och dag in.
Uppmärksamheten kring boendet har varit massiv under de senaste dagarna efter uppgiften om att fem personer dött där under det senaste året.
– De boendes anhöriga är också oroliga. Hyresgästernas mammor ringer och gråter och är rädda för att stödboendet är hotat, säger hon.
Inte rätt att gå in
Ett av de omtalade dödfallen i huset inträffade i våras. Mannen som dog hittades först åtta dagar efteråt och personalen i huset har fått kritiska frågor om varför man inte handlat när den interna kutymen är att personalen reagerar om en boende inte setts till på tre dagar.
– Det är sant att vi har sådana interna rekommendationer, men nu måste personalen också följa lagen. Vi är ingen vårdinrättning, utan de boende är hyresgäster med samma rättigheter och skyldigheter som hyresgäster i vilket annat hus som helst. De får hjälp och stöd av vår personal, men vi har inte rätt att klampa in hos dem hur som helst, säger Matintalo.
Peter Fredriksson, specialist på bostadslöshetsfrågor på Miljöministeriet, säger att problemen ändå inte ska sopas under mattan.
– Vi behöver fråga oss om vi gör saker rätt. Är resurserna tillräckliga? Har personalen rätt grepp om arbetet? Vi måste sätta oss ner för att identifiera problemen och hitta lösningar, säger han.
- Stödboendet på Rosavillagatan 10 i Helsingfors tog emot sina första hyresgäster förra hösten. Huset har 93 bostäder och ett hundratal boende. Nästan alla lägenheter är små enrummare.
- Boendet är avsett för unga bostadslösa med mentala problem och missbruksproblem.
- Helsingfors stad köper boendetjänsterna av Blåbandsstiftelsen, som erbjuder boendetjänster inom Blåbandsförbundet, som är ett centralförbund för 92 kristna nykterhetsorganisationer.
- Cirka 30 personer ingår i personalen som arbetar i skift så att någon finns på plats dygnet runt.
- Personalen består till största delen av ett antal socialarbetare och närvårdare samt en psykiatrisk sjukskötare. Dess uppgift är att finnas till hands för samtal och för att ge praktisk hjälp i kontakten med myndigheter, utbildningsinstitutioner och så vidare.
Är boendet helt enkelt för stort?
– Den frågan diskuteras överallt där man samlat många missbrukare under samma tak. Vi är på väg mot mindre enheter, men om vi ska kunna ge alla tak över huvudet före 2015 är det här den enda möjligheten. Bara i år har Helsingfors fått 700 bostadslösa till. Att hitta småskaligt boende för den här gruppen är inte lätt. I New York har man valt att satsa på boende i mindre skala, men det går långsamt att hitta lägenheter. Folk vill inte hyra ut. Ni vet: "Inte på min bakgård."
Svår grupp att hjälpa
Enligt personalen på Rosavillagatan störs också en del av de boende av att en mindre grupp härjar. Ett av problemen är de gäster som kommer och går, men eftersom folk bor på hyreskontrakt och inte på en vårdinsättning gäller reglerna för ett vanligt hyreshus.
De som fått en bostad på Rosavillagatan har kommit dit via Helsingfors stads socialverk. De flesta är födda på 1980- och 90-talet. Många har varit bostadslösa länge och är utslagna i andra generation.
– Flera av dem har aldrig någonsin haft ett normalt vardagsliv, men de är ändå människor med rätt till tak över huvudet och rätt till hjälp att komma på fötter. En del är redan på väg. I bästa fall har de blivit nyktra och kommit in i studier eller fått jobb, säger Matintalo.
Hon talar ändå om långsamma och svåra processer. Av hyresgästerna klarar tio av att gå i arbete utanför huset och en handfull har vräkts under året eftersom toleransen för våldshandlingar är noll. Fem av invånarna har dött och ungefär lika många har fått bostad på annat håll.
Låg tröskel
Verksamhetsledaren för Blåbandsstiftelsen, Aarne Kiviniemi, säger att varje dödsfall berör personalen och är tragiskt, men att klientelet i lägenheterna hör till en grupp där självmordsfrekvensen är högre än i andra sociala grupper och där risken att dö som en följd av missbruk är hög.
Protesterna mot att ha så många missbrukare boende i ett vanligt bostadskvarter i Tölö har varit starka, men de som bor i kvarteren har också fått höra att de är missunnsamma och för fina i kanten.
– Toleransen för de utslagna kanske är högre i Berghäll, men Tölöborna avviker faktiskt inte så mycket från andra. Överallt där man startar stödboenden hörs protester, säger Matintalo.
I fjol besökte polisen huset på Rosavillagatan 325 gånger.
– Ja, det är ingen överraskning att vi får komma ofta. Vi kunde för all del frisera utryckningsstatistiken genom att be personalen ringa oss enbart när det är kris, men vi tror på låg tröskel och samarbetar helst med personalen och föredrar att ingripa i ett så tidigt skede som möjligt, säger kommissarie Jarmo Heinonen vid Helsingforspolisen.