Kommentar: I vårt kvarter
Förra veckan spekulerade sannfinländaren Tom Packalén i Hbl kring stödboendet i Bortre Tölö.
"Vad månntro motiveringen var till att de placerades just i den här burgna miljön? Kanske att här finns mera värdefullt att stjäla på vindarna och i källargarderoberna."
Det är synd att historien kring stödboendet ska bli en klassisk nimbyism-story om bortskämda grannar som är oroliga för priserna på sina lägenheter.
Jag bor själv i närheten. Rosavillagatan är en kort stump i Bortre Tölö. Det är inget borgerligt getto. Här finns stadens hyreslägenheter, här finns små familjeägda restauranger, bowlinghall, skola och eftisverksamhet. Många har säkert helt rimliga orsaker att vara bekymrade över oroligheterna. Ett bostadshus för unga missbrukare hör antagligen till de allra stökigaste på skalan av sociala stödboenden.
Samtidigt grumlar vi-och-de-mentaliteten perspektivet. Missbrukarna i Bortre Tölö har inte dykt upp från ingenstans, de har föräldrar, de har mostrar, kusiner och släktingar – kanske till och med i samma kvarter. Som journalist brukar jag tänka så här: också de här personerna är potentiella Husisläsare. Helt enkelt för att undvika det mentala "de" som gör att man inte ser individer. Det finns ingenting som garanterar att inte någon i min egen närhet en dag behöver liknande stödboende.
Så vem har rätt på Rosavillagatan? Det samhällsfilosofiska svaret är givet: också ungdomar med problem måste ha rätt att existera. Även i Tölö.
Det betyder inte att man ska undvika att prata om oroligheterna. I bästa fall leder uppmärksamheten till en bättre dialog och mera resurser för Blå Band-stiftelsen att göra sitt jobb.