Bostaden som Tero och Timo fått påminner om en större hytt på en Sverigebåt. Foto: Susanna Vainioranta

Käpprätt åt helvete

Som tolvåringar lärde tvillingbröderna sig fiffla med pengar. Två år senare bröt de sig in i kassaskåp. Innan de fyllt 18 umgicks de mest med hårdhudade brottslingar och hade lärt sig supa, knarka och misshandla folk. I dag, en månad innan de fyller 29, knarkar de fortfarande och de gör det i en bostad mitt i ett Helsingforskvarter dit de inte var välkomna.

Den 26 april 1984 föddes två tvillingpojkar med akut kejsarsnitt på förlossningsavdelningen vid Åbo universitets centralsjukhus av en mamma som missbrukat alkohol under graviditetens sista två månader. Efter att personalen lyckats återuppliva pojkarna ägnade de sina första dagar i livet åt att kämpa mot döden.

Pappa var inte med då de kom till världen. Han såg dem första gången en vecka efter förlossningen, strax innan mamma fördes i väg på avvänjning till ett annat sjukhus. I sjukhuspappren står det bland annat att pappa inte är intresserad av att se pojkarna.

Varför vet de inte.

Pojkarna döptes till Tero och Timo och då de var fyra år gamla flyttade storebror, mamma, pappa och de till Helsingfors. I hemmet talades det aldrig om saker som handlade om känslor eller om medkänsla – det som de senare skulle lära sig heter ”empati” – gentemot andra människor.

Därför förstod de inte vad pappas och mammas allt våldsammare bråk handlade om. De förstod inte varför endast den två år äldre storebrodern fick rum i pappas flyttbil som slutligen, då pojkarna var tolv år gamla, körde i väg till Åbo. Och de förstod inte heller varför pappa aldrig hörde av sig efter att han for.

– Vi träffade honom på nytt 2005, på mammas begravning. Både Timo och jag var där med våra fångvaktare. Han kom fram till oss och sa någonting om att han beklagar sorgen, säger Tero.

Då hade det gått mer än fem år sedan pappan for och lämnade de två pojkarna vind för våg hos en mamma som med girig hand grep spritflaskan för att bedöva sina bekymmer.

Under den tiden hade båda pojkarnas liv redan barkat käpprätt åt helvete.

Stödboendet på Rosavillagatan 10, Tölö, Helsingfors.

En sen förmiddag i skiftet februari-mars sitter vi där och betraktar det militäriskt städade skåpet i ett av den lilla avskalade bostadens två rum. Tero förklarar att det var tiden på det ungdomshem där han slutligen hamnade, bara ett halvt år innan sin myndighetsdag, som lärde honom att hålla rent.

Det var för elva år sedan men behovet av renhet sitter så hårt i ryggmärgen att han bedömer att han lider av ett tvångssyndrom.

Därför hänger det en flaska med desinfektionsmedel på väggen, därför stryker han strumpor och kalsonger, därför viker han tröjorna i så precisa högar att det inte finns ett millimeters kast mellan dem, därför tar han aldrig emot en spruta av någon annan ens om den ges i ett oöppnat paket, därför byter han spruta varenda gång han injicerar, därför rengör han noggrant armvecket innan och efter, därför placerar han allting prydligt i en gul plastlåda som pryds av texten ”Road to hell” som står på samma hylla där allt annat material som behövs för knarkandet finns.

– De borde ha omhändertagit oss. De borde ha gjort det senast när vi båda begick minst hundra olika brott per vecka – stölder, misshandel, våld, droger … Vi var ju bara barn. Men de gjorde ingenting, myndigheterna. Det sades att det är för dyrt att placera oss i fosterhem. Men det har ju blivit dyrare att ha oss i fängelse.

I sängen ett par meter ifrån oss syns en mörk hårtott under täcket, som plötsligt börjar röra på sig. Timos amfetaminfest natten innan har tagit hårt på och det är en sliten rastlös ung man som småningom kravlar sig upp för att hälsa, med samma hesa och söndriga stämma som Tero.

Det var Timo som föddes först men det är den några minuter yngre Tero som är brödraparets verbala motor. Den går på hög växel nästan jämnt. Därför blir det ofta så att Timo försöker säga någonting men Tero avbryter och säger sitt.

– Vi var bland de första som flyttade in här i oktober i fjol. Brorsan var helt emot att flytta. Före det hade jag varit hemlös i fem år och Timo i tre. Jag menar hemlös, inte bostadslös, för det ordet ger en för enkel bild av hur våra liv har sett ut.

Tvillingbrödernas ankomst har inte varit okomplicerad. Tvärtom föregicks placeringen av den här enheten för knappt 100 unga långtidsbostadslösa med missbrukar- och andra problem av en motståndskamp som var utdragen och kantad av häftiga känslor.

År 2009 ordnade Tölösällskapet en informationskväll för områdets invånare. På plats fanns beslutsfattare, Blåbandsstiftelsen som upprätthåller boendet, myndigheter och utöver dem så många Tölöbor att alla inte rymdes in i salen.

– Invånarna var extremt upprörda och det var mycket svårt att få till stånd en dialog mellan de ansvariga och de berörda, säger Hannu Haukanhovi, mångårig ordförande för stadsdelsföreningen.

Det fanns många orsaker till upprördheten. En av dem var enheten med sammanlagt 100 platser för hemlösa med alkoholproblem som tidigare öppnat på Sanduddsgatan i Tölö, två kilometer från Rosavillagatan. Härifrån hördes redan uppgifter om olika slags problem i form av snatterier och störande gubbgäng som inte alltid förhöll sig sakligt till omgivningen. En annan orsak till upprördheten var att ytterligare en annan enhet för ungefär 50 långtidsbostadslösa planerats invid Stengårds sjukhus, bara 400 meter från Rosavillagatan.

– På invånarkvällen talades det om Murphys lag där Tölö välsignas med alla enheter för utstötta. Stämningen var väldigt laddad. Det var ingen konstruktiv tillställning, minns Hannu Haukanhovi.

Efter den inleddes en massiv insats där husbolagen längs gatan med juristers hjälp och allehanda argument försökte stoppa planerna. Det sades att sådana människor som ska flytta in där är farliga för barnen i dagis, skola och eftis intill. Det sades att Tölöborna kommer att rånas, stöldvågen i närområdet explodera, området förstöras, barnen traumatiseras.

Det sades väldigt mycket annat också – en del av dem i irrationell känsloaffekt, andra baserade på uppriktig rädsla.

Inga protester hörsammades.

I stället hette det att Tölöborna är bortskämda, att de inte tål att se livets realiteter i sin lilla borgaridyll, att de här människorna också måste bo någonstans och att det finns ett nationellt program som stipulerar att alla bostadslösa ska ha tak över huvudet 2015 och då måste staden ta i bruk varenda möjlig byggnad och ledig tomt som finns.

Det hette också att här har vi typexemplet på det som i folkmun kallas ”not in my backyard, inte på min bakgård”.

I oktober flyttade de första invånarna – Tero och Timo bland dem – in i en bostad som påminner om en hytt på Sverigebåten men som är ett eget tak över huvudet för två unga män som i många år sovit hos kompisar, i trappuppgångar, papperscontainrar och på spårvagnar som kör längs de långa rutterna.

Vid årsskiftet var alla 90 bostäder fyllda. De enda lediga platserna just nu finns på familjesidan där tre större bostäder väntar på invånare.

Det finns inte mycket personalen inte gjort för att förebygga problemen det talats om.

Det har ordnats diskussioner, grundats samarbetsorgan, ordnats möten och informerats. Varje dag går dessutom en patrull med personal och ibland någon invånare omkring i grannskapets parker och affärer för att höra om det förekommit problem.

– Närbutikerna har rapporterat om snatterier men det förekom tidigare också. Våra invånare håller sig ganska lugna. Deras gäster kan orsaka problem som vi tar upp med våra invånare. Vi kan inte göra mycket mer. Bostäderna är som vanliga hyresbostäder och alla har rätt till privatliv. Låter någon bli att tömma postlådan nere i receptionen i tre dagar kan vi gå och knacka på för att kolla att allt är okej, säger socionomen Satu Viskari, som sköter relationerna med grannskapet samtidigt som hon vidareutbildar sig inom kriminalvård.

Varken hon eller någon annan förnekar att det uppstår störningar eller att storleken på boendet är väl tilltaget. Men stiftelsen tog emot det som erbjöds.

– Och var ska man egentligen placera de här? I skogen? All forskning tyder på att det vettigaste är att sådana här enheter placeras på områden med goda trafikförbindelser och utspridd affärsverksamhet, annars blir den lokala belastningen på närsamhället för stor, säger Satu Viskari.

Hannu Haukanhovi instämmer: Farhågorna har inte besannats, och han hoppas lugnet består. Ändå låter han sig fortfarande inte övertygas av stadens placeringspolitik.

– Det handlar ju inte om att det inte ryms olika människor i exempelvis Tölö. Det handlar om hur många motsvarande enheter stadsdelen ska kunna ta emot. I Stockholm placerade man för tjugo år sedan sådana här stora enheter i centrum och märkte att det inte alls fungerade och då började man arbeta med mindre enheter som sprids runtom i Stockholm. Nu gör Helsingfors om samma misstag för att det är så bråttom att man inte har tid att tänka efter hur det här bäst låter sig göras.

Handlar det om att Tölöborna är för fina för att ha så kallade problem-enheter på sin bakgård?

– Det där har jag hört många gånger. Nej, det handlar inte om det. Det handlar om att det nu känns som om staden belastar ett enda område oskäligt mycket, nästan som av ren illvilja. Ska de här enheterna placeras jämbördigt, vilket jag tycker de ska, så undrar jag varför Brunnsparken och Eira inte fått en enda av de här medan Tölö får tre på några år.

Tero och Timo tittar på mig. Det är ingen nyhet för dem att det var många som tycker att de borde ta ansvar för sig själva eftersom de knarkar, som tycker att de kunde ha förblivit hemlösa, eller att de kunde ha placerats någonstans långt ute i stadens utkanter.

– Det kan hända vem som helst. En kirurg kan råka ut för en livskris, hamna i psykos. Hon kanske får vård snabbt för att hon är kirurg, och hon kanske har en man som hjälper henne. Men tänk om hon inte skulle få hjälp. Steget behöver inte vara långt att ta till flaskan och där kan nedförbacken börja, säger Timo.

Tero är mer rättfram.

– Det är helt rätt åt de här gräddrövarna att de fått oss på sin bakgård. De får se att alla inte är födda med guldskeden uppstucken i arslet.

Nej, de här två tvillingbröderna kanske inte föddes under de gynnsammaste stjärnorna.

De var extremt livliga redan som små och när pappa försvann så försvann också kontrollen. Pojkarna visste inte då, och ingen vuxen verkade bry sig, att Timo bland annat bar på en självdestruktiv panikstörning och att Tero har en bipolär personlighetsstörning som borde kontrolleras med mediciner.

De första brotten handlade om små saker. Som att förfalska lotter för olika skolinsamlingar och sälja dem. Som att förstöra egendom i skolan och att bråka med kamraterna tills båda bröderna hamnade på observationsklass. Som att bråka med andra ungar på stan. Som att som fjortonåringar bryta sig in i avancerade kassaskåp och småningom hamna i gäng där kriminaliteten var betydligt mer avancerad, där det förekom droger och sprit och där den aggression som sedan barnsben pyrt inom Tero kunde förädlas till en lukrativ karriär som indrivare av skulder.

Månaderna innan de fyller 29 räknar Timo till 3,5 år i fängelse, mest för stölder och våldsbrott. Teros totalt 4,8 år i fängelse för grova våldsbrott och stölder har i skrivande stund redan börjat fyllas på med de 40 dagar för grovt rattfylleri som han i tisdags började beta av i Helsingfors fängelse. På kommande är dessutom ett längre straff för den vådliga fyllefärden i september i fjol då han i 2,44 promilles fylla och en hastighet på 200 kilometer i timmen körde undan polisen i ett bostadsområde med 40-gräns och under fyllefärden bland annat rammade en bil med en mamma och två små barn i.

– De borde ha väjt. Det gör man ju då man ser och hör sirener och sådana fanns det jävligt många av när poliserna jagade mig i 37 minuter.

Timo tittar ner i plastmattan. Det är sen fredag kväll men han vill inte lämna bostaden.

– Jag håller väl på att bli en hemmamus efter alla år av härjande. Jag vill verkligen få ordning på tillvaron, inte tänka på allt det som jag gjort. Jag vill se framåt, få en ny chans.

På Teros kropp finns det ändå outplånliga spår av stunder från det förgångna då den mer tillbakadragna tvillingen tappat kontrollen. I ryggen fyra ärr av kulor, i ansiktet och på kroppen flera ärr av knivhuggen. Men man förlåter en bror.

– En del av de här kunde klassas som dråpförsök. Det är ett hårt straff för det, ett för hårt straff för brorsan.

Det blir väl så att man ser mellan fingrarna om det inte finns någon annan än brodern som bryr sig, och för de här ynglingarna har det kanske inte funnits det sedan pappa och storebror satte sig i flyttbilen och körde i väg mot Åbo.

– Mamma brydde sig i alla fall inte. Hon var full hela tiden och vi klarade inte av att vara hemma och lyssna på hennes jävla dryga fylletjat. Om och om igen sa hon att det är vårt fel att hon super.

Relationen till pappa fick visserligen lite ny fart när mamma oförhappandes dog på en cykel utanför ämbetshuset i Berghäll 2005. Pappa, minns de, var den som med sträng hand lärt de små pojkarna att stå rakryggade, att artigt tacka, att öppna dörren för kvinnor och att alltid titta den man hälsar på rakt in i ögonen när man skakar hand.

– Sedan dog han, i juni i fjol. Det var en svår bit att ta, säger Tero.

– Fast klart jag varit arg, jävligt arg och ibland riktigt bitter på dem, säger Timo.

Men trots att ilskan mot föräldrarna tidvis varit rasande så har pojkarna låtit göra två identiska tatueringar på sina axlar: den ena med pappas namn omgivet av ett ankar, den andra med mammas namn omgivet av en ros.

– De är inte färdiga ännu. De ska få färg. Inte var det ju mammas fel att det gick åt helvete. Om en människa är så svag att hon inte klarar av att få ordning på sig själv så borde någon ha hjälpt henne, och oss. Men ingen gjorde någonting. Vad morsan och farsan än gjort så är de våra föräldrar och dem ska man alltid respektera, säger Tero.

Det är en av de där stunderna, ibland efter en spruta i armvecket, då han med en enastående träffsäkerhet och analytiskt djup reflekterar över vad som varit. Det finns bitterhet mot samhällets tafatta hand. Det finns tacksamhet över att brodern lever. Det finns glädje över att han i vintras lyckades rädda sin vän Jari från hemlöshet och en garanterad död. Det finns hopp för att det turbulenta förhållandet med hans flickvän har resulterat i graviditet och det finns sorg över en pappa som dog alltför snart efter att de börjat hitta varandra igen.

Och så finns det en pragmatisk syn på livet som varit och hur det kan påverka det stabila liv han hoppas bostaden ska leda honom mot.

– Jag har väl gjort allt utom att döda och gå på minderåriga. Mina brott är ingenting jag är stolt över men jag kan inte göra någonting ogjort. Under det senaste långa fängelsestraffet lärde jag mig kontrollera min aggression. Jag har lärt mig hantera ilskan, att ta till andra metoder än att slå.

Den gamla Tero har gett sig på folk i nattsvarta aggressionsutbrott som slutat i en euforisk känsla av att han skipat rättvisa då han slagit den skuldsatta och dennas bostad sönder och samman med hammare, vapen och knytnävar som är täckta av ärr.

– Det har alltid handlat om att utdela straff, inte om hämnd, för hämnd är en känslostyrd lösning, säger han.

Men den nya Tero, han som delar en avskalad bostad med brodern i ett fint Tölökvarter, gör allt för att undvika att ta till nävarna trots att hans skepnad ständigt verkar gå på högvarv för att stävja det häftiga temperamentet som lurar under ytan.

– Alla här i huset känner till min bakgrund. De ber mig hämnas och utkräva olika saker men jag säger nej. Jag ska inte misshandla fler människor. Jag vill inte göra personalen här besviken.

Tero dricker fortfarande mängder med öl. Han injicerar subutex och olika lugnande läkemedel ”mest för att han inte har annat att göra fast han helst vill jobba som normalt folk”. Timo har varit nykter i över en månad men använder de droger som råkar finns till hands. Det enda ingendera rör är det som kallas PV (MDPV) och LSD.

– Man blir helt galen av det. År 2008 försökte jag slå sönder hela Maria sjukhus i en PV-psykos och samtidigt försökte brorsan elda upp hälsostationen i Vallgård i sin PV-psykos. Efter det sa jag ”aldrig mera PV”. Man har ju sett hur de där amfetaminhororna, som knullar med vem som helst för att få mer knark, ligger nere i receptionen och skriker i något jävla psykostillstånd. Det är sådana kvinnor som du inte rör ens med tiodubbla kondomer. Fy satan, säger Tero.

Timo tror vägen går uppåt, om han håller sig utan alkohol.

– När jag var liten ville jag bli läkare. Den chansen har nog farit men kanske jag kan jobba med missbrukare. Eller om jag blir antagen till skolan och får utbilda mig till materialansvarig vid någon anstalt. Ett riktigt yrke, månadslön och en vanlig bostad. Det skulle jag inte klara av ännu. Men någon dag.

För så länge några av hyllorna i klädskåpet är fyllda av sprutor och tillbehör för att injicera droger med behöver de nätverket av kunnig personal som finns på Rosavillagatan 10.

För personalen handlar det om att stödja, hjälpa, finnas där för att leda rätt om någon vill bli fri från droger. Det handlar om att ordna utflykter, program och tillställningar trots att manfallet är om inte 100 procent, så ganska ofta nära det.

För invånarna handlar det om att försöka överleva, med eller utan droger.

– Av nästan hundra invånare räknar vi med att kanske fem klarar av att bli fria från beroendet, säger Satu Viskari.

Tero krossar rutinerat sitt piller, blandar det i vätska och drar upp sprutan. Om han hade råd skulle han ta heroin eller kokain. I brist på pengar blir det mest subutex och olika lugnande läkemedel som injiceras för att få rätt effekt.

– Visst blir jag fortfarande arg men jag är inte hotfull. Okej, ibland tappar jag nerverna. Så där som när de som väntar på spårvagnen börjar tränga sig in innan de som ska stiga av har hunnit ut. Satans helvete såna jävla idioter. Då har det hänt att jag ägnat resan mellan hållplatserna åt att förklara för de här idioterna hur man ska bete sig i en spårvagn. Man ska satan låta folk stiga ut först.

Förstår du att någon blir rädd för dig, eller för andra påverkade människor som verkar oberäkneliga?

– Ja, men jag skulle aldrig ge mig på någon utomstående. Fast en del kanske skulle göra det. Det bästa är förstås att bara hålla käft och inte blanda sig i om någon beter sig aggressivt. Bara hålla käft och sköta sitt.

Timo drar på sig en svart yllemössa med en vit 8 på, en likadan som kompisen Jari och Tero också har.

– En gåva av Jaris mamma. Hon har stickat både mössor och strumpor åt oss. Ingen kan fatta hur mycket det värmer både fötter och hjärta. Jag var tvungen att personligen gå och tacka henne och berätta att jag inte ägt ett par yllestrumpor på sju år. Hon blev väldigt rörd. De flesta som hon stickat åt ringer i fyllan och tackar eller så hör de inte av sig alls.

Det är dags att dra på sig jackorna. Det senaste dygnets konsumtion av öl- och läskflaskor fyller tre plastpåsar med råge och de ska nu föras till närbutiken för att förvandlas till pengar som ska räcka till kvällens öl.

En varm vårsol försöker envist leta sig fram längs Rosavillagatan men den utplånas långt innan den når den bunkeraktiga husfasaden vid nummer 10. Nästan alla persienner i det åtta våningar höga huset är stängda så invånarna i de vackra husen på andra sidan gatan har ingen insyn i det liv som levs där inne.

Synen av det uppspelta sällskapet på väg mot butiken får en del av dem som möter oss att avvaktande analysera det lilla gänget. En del vänder snabbt och nästan skrämt bort blickarna när vi, och männen med knivar synligt tatuerade rakt över halsarna, kommer närmare.

De vet inte att tatueringarna var ett spontant infall under ett av Teros och Timos urartade fylle- och knarkslag för många år sedan, som de senare har ångrat. Nu finns de där, på halsen, de där svårdolda monumentena över att det här gänget som vandrar fram längs gatan inte är några vanliga unga män.

Alla som medverkat i reportaget har gett sin tillåtelse att figurera med hela namnet men Hbl väljer att inte nämna efternamn eftersom de personer som pekas ut i texten inte kunnat ge sin version av händelserna.

Artikeln ha ursprungligen publicerats 17.3.2013.