De bostadslösas servicehus i Tölö. Foto: Hbl-arkiv / Dan Andersson

Socialboende placeras ojämnt i staden

När Helsingfors stad placerar ut enheter för långtidsbostadslösa visar Hbl:s kartläggning att de inte sprids jämnt mellan stadsdelarna.

Statens budskap har varit klart länge. Under perioden 2008–2011 skulle kommunerna i Finland halvera antalet långtidsbostadslösa och innan 2015 ska inte en enda finländare längre vara långtidsbostadslös.

I Helsingfors, där cirka 80 procent av landets långtidsbostadslösa beräknas leva, ser läget bra ut drygt två år innan deadline. Målsättningen var att skapa minst 750 nya bostäder fram till 2011. När det året var slut hade redan 832 bostäder tagits i bruk, och håller tidtabellen streck kommer staden att i slutet av det här året kunna räkna till 1 318 nya bostäder för långtidsbostadslösa, vilket redan är snuddande nära målet: 1 500 bostäder till 2015.

– Det är bra och arbetet syns i att det försvunnit många bostadslösa från gatorna under de senaste åren, säger Sanna Lehtonen, verksamhetsledare för de bostadslösas förening Vailla vakinaista asuntoa.

Problemet är att när staden med en ganska snäv tidtabell löser problemet så har det lett till att man måste maximera resultatet. En följd av det är att en del enheter blivit alltför stora, och det i sin tur är inte alltid lyckat.

– De långtidsbostadslösa får tak över huvudet. Men de får det många gånger i stora enheter som påminner alltför mycket om institutioner och det var en av de saker man skulle försöka komma ifrån. Många av de människor som länge varit bostadslösa har vuxit upp på institution: inom barnskyddet, i fängelser … Om bostadsmiljön också påminner om en institution kan det vara väldigt svårt att anamma den som ett hem.

Tölö belastat

Ett annat problem är att det i de flesta fallen uppstår häftiga lokala konflikter med ett grannskap som inte vill ha långtidsbostadslösa, eller and­ra sociala enheter, på sin bakgård. Men eftersom staden har bråttom är man i princip tvungen att strunta i protesterna och börja använda byggnader eller områden som redan är planlagda.

Bland de färskare exemplen finns Tölö där invånarna 2009 fick nog då de hörde att stadsdelen inom loppet av några år får tre nya enheter för långtidsbostadslösa på ett område som är 0,25 kvadratkilometer stort: En enhet för främst alkoholiserade bostadslösa som för några år sedan öppnades på Sanduddsgatan, en enhet för främst drogmissbrukare som nyligen öppnats på Rosavillagatan och en enhet för bostadslösa med blandad bakgrund som ska öppnas vid Stengårds sjukhus på Sibeliusgatan.

Hannu Haukanhovi, tills nyligen mångårig ordförande för Tölö-Sällskapet, menar att proteststormarna som mött varje projekt inte handlar om att Tölöborna är för fina för att få dylika enheter på bakgården. Det handlar om att man upplever att en stadsdel belastas orimligt mycket när staden ska råda bot på långtidsbostadslösheten.

– Det byggs en helig Bermudatriangel mellan tre enheter varav Rosa­villagatan är oskäligt stor.

Så handlar det om att Tölöborna är överkänsliga?

Då Hbl ber staden om att få en karta på hur enheterna placerats visar det sig att det inte finns någon sådan. Inte heller finns det en heltäckande karta på enheter som funnits, enheter som byggts och enheter som planerats. Den uppsamlande grafiken intill artikeln är alltså gjord av Hbl och granskad av stadens ansvariga tjänsteman Taru Neiman, som för första gången ser en sådan här översiktsbild av läget.

– Belastningen är överraskande jämnt fördelad. Kanske lite koncent­rerad till södra Helsingfors. Mest belastad är ju Alpgatan.

Tölöborna har klagat på att tre nya enheter placerats där och anklagats för att vara överkänsliga. Kartan visar att förändringen varit radikal eftersom det öppnats tre nya enheter i alla delar av Tölö och inga alls på andra håll.

– Visserligen, men det finns fler i Berghäll och där har protesterna inte varit så häftiga för man är van vid sådana enheter. Tölöborna har inte haft någonting tidigare, därför re­agerar man kanske så starkt.

Kartan visar också att utplaceringen ingalunda är jämnt fördelad, en lång rad stadsdelar har ju inga enheter alls medan andra har flera.

– Där finns kanske andra sociala enheter. Det handlar ju inte bara om var vi placerar långtidsbostadslösa.

Brunnsparken, Ulrikasborg, Kronohagen?

– Nå, vid Munkholmen finns stödcentralen för hivsmittade och Dia­konissanstaltens dagcentral för narkomaner. Dessutom är det så att när vi placerat ut de här enheterna så har vi varit tvungna att gå enligt planläggningsläget och utnyttja tomter och byggnader som går att göra till boende för långtidsbostadslösa. Sådana platser kanske inte finns i Brunnsparken, Ulrikasborg och Kronohagen. När det gäller omfattningen är stora enheter kostnadseffektivare, fast vi kan hålla med om att det kunde vara bättre med mindre enheter. Men det är politiska beslutsfattare som måste bestämma att detta får kosta mer än det nu får göra.


 I morgondagens Hbl kan du läsa ett större reportage om tvillingbröderna Tero och Timo, två av dem som trots proteststormar flyttat in i den nästan 100 platser stora bostadsenheten på Rosavillagatan 10.