Livet på luffen närmar sig
Egentligen skulle Gunni Eriksson, 63, ha varit pensionerad när detta skrivs. Men Bukowskis behöver sin ekonomichef ännu några dagar, sedan kan hon ge sig ut på det stora äventyret.
– Arbetskompisarna firade av mig på en liten tillställning på jobbet, först där berättade jag att vi ännu ses ett par veckor i arbetets tecken. Men den 12 juni slutar jag definitivt.
Gunnis tjänst flyttar efter hennes pensionering till huvudkontoret i Stockholm och därför är hon med om inkörningen.
Känner du redan av abstinensen efter ett långt arbetsliv?
– Nej, det gör jag inte. Jag har så mycket inplanerat, bland annat ska jag jobba som frivillig på Gymnaestrada i Mässcentret i mitten av juli.
Men främst hägrar i alla fall den stora utmaningen som hon antagit: den 800 kilometer långa pilgrimsvandringen från Jean Pied de Port i Frankrike till Santiago de Compostela i Spanien.
– Jag har skjutit fram starten till september, det brådskar inte.
Gunni har helt uppenbart lagt sig till med uttrycket. Hon behöver inte längre följa något minutschema. Det kan ta tid att vänja sig vid att det inte "brådskar".
HBL skrev om Gunnis "förändringens år" i början av april.
– Det ledde till att folk som jag inte hört och sett på länge tog kontakt när de upptäckte att jag fortfarande lever. Men jag har kommit i kontakt också med tidigare okända personer.
– En 75-årig dam i Esbo som gjort pilgrimsvandringen tre gånger tog kontakt och vi har träffats ett par gånger. Den här gången ska hon vandra den betydligt hårdare rutten Via de la Plata som startar från Sevilla i Spanien.
Gunnis förberedelser för den långa vandringsdusten är också i övrigt i full gång. Bland annat har hon gått med i en grupp för "Vandringssinglar" – inte -sniglar – på Facebook. Gruppen har över 1 100 medlemmar som gärna delar med sig av sina vandringserfarenheter.
– Jag har varit med på ett möte och träffat några verkligt sega personer. En dam, som går med två kryckor hade bestämt sig för att ge sig av och ett par med två små barn hade gjort pilgrimsfärden flera gånger.
– Mannen är blind och därför har de en blindhund med sig. För barnen är vandringen en toppengrej.
– Själv borde jag träna att vandra med fullpackad ryggsäck, men det har bara inte funnits tid för det. Men det är viktigt att man "går in" sin ryggsäck.
Det mesta av utrustningen är redan noga uttänkt och anskaffad.
I september räknar Gunni med att vädret är svalare och att hon slipper sommarhettan. Samtidigt ser hon fram emot att få njuta en hel lång sommar på holmen i Nagu. Sommarstället har hon rått ensam om sedan hon blev änka för fyra år sedan. Samma år förlorade hon den ena av sina bassetthundar, den andra dog i fjol.
– Jag har anmält mig till en grupp som är beredd att ta hand om hemlösa bassetthundar. I fjol placerades sju sådana hundar så det finns gott hopp, säger Gunni som själv haft fem stycken.
– Någon annan ras kommer inte på fråga för mig.
Omställningen från det aktiva arbetslivet till pensionärstillvaron verkar alltså inte vara alltför svår.
– Nej, vi har redan bildat Bukowskis inofficiella pensionärsklubb. Nu har vi tre medlemmar.
Nästa gång hör vi av Gunni Eriksson när hon knutit vandringsskorna och gett sig av. Då hoppas vi på mellanrapporter.