Slutjobbat – nu ska hon på luffen
Gunni Eriksson hade väl tänkt sig ett annorlunda pensionärsliv. Men nu går hon ensam in i det livet, sambon Erkki och hennes båda hundar dog.
– Jag är ensam nu, men samtidigt fri och kan göra vad jag vill.
Gunni Eriksson, ekonomichef på Bukowskis i Helsingfors gör sin sista arbetsdag den 29 maj. Hon kunde antagligen ha fortsatt i arbetslivet, men väljer att sluta.
- Ålder: 62 år
- Bor: I Vanda
- Familj: Singel
- Intressen: Litteratur, skärgård, hundar, resor
- Planer för 2015: Pensionering den sista maj, vallfärda till Santiago de Compostela, tågluffa, idka skärgårdsliv
– Jag har jobbat, jobbat och jobbat. Jag har trivts med det, men livet måste vara något annat. Det kan inte vara bara att man kommer hem, somnar över en bok för att gå på jobb igen.
– I allmänhet har jag varit 6–7 år på samma jobb, så har det varit dags för något nytt.
Hon och Erkki hann vara sambor i över 30 år. Han älskade stugan på Innamo i Nagu och planerade alltid att vara där och fiska när han blev pensionerad.
– Så gick det som det gick. Han hade hjärtfel och drabbades av flera attacker. Den sista 2011. Vår ena hund, en bassett, dog samma år, den andra i fjol.
– Jag hade tänkt deltidspensionera mig för att både kunna vara hemma med honom, men också komma bort hemifrån.
Gunni har insett att ska man förverkliga sina drömmar så gäller det att inte skjuta fram dem.
-
Ibland vet man exakt vad man vill och hur man ska göra. Vi har träffat fyra personer som redan vet att 2015 kommer att bli mycket annorlunda än 2014.
Någon bygger hus, någon brygger öl. En byter bransch, en annan blir pensionär. - Under året knackar vi på några gånger och frågar hur det går. Innan året är slut kommer en sammanfattning.
Planerar sitt livs äventyr
Sin 60-årsdag firade Gunni med att tågluffa med två väninnor i Schweiz. Julen 2013 tågluffade hon från Köpenhamn till Sarajevo.
– Det var kalla tågkupéer, men spännande och annorlunda.
Hon har fått blodad tand när det gäller att luffa och har redan planerat sitt livs äventyr: att genomföra den över 800 kilometer långa pilgrimsvandringen från Jean Pied de Port i Frankrike till Santiago de Compostela i Spanien.
– Egentligen hade jag tänkt starta redan i april, men nu har jag lovat stanna kvar på jobbet ännu i maj. Det är för hett att vandra på sommaren så därför har jag nu skjutit fram det till september.
– Jag vandrar ensam och räknar med att det kan ta ett par månader. Jag har ingen brådska.
Gunni har inte haft en tanke på att vandra i grupp.
– Så goda vänner finns inte att man kan gå så långa tider tillsammans. Dessutom vill jag ha tid att tänka och träffa nya människor på vägen. Det gör man inte på samma sätt om man har ressällskap. Några religiösa skäl till pilgrimsvandringen har jag inte.
– Kommer jag väl fram till Santiago de Compostela så fortsätter jag väl av bara farten till Fisterra på spanska västkusten.
Att vandra kostar inte mycket
Och inte nog med det. Efter pilgrimsvandringen hägrar tågluffandet som nästa projekt.
Som ekonomiansvarig är hon väl medveten om att pensionärstillvaron innebär att de ekonomiska ramarna blir snävare.
– Att vandra kostar inte mycket. Övernattningarna sker i härbärgen och kloster för någon tia.
Gunnis filosoferande kring framtiden innehåller en avundsvärd portion frihet. Alternativen är nästan oräkneliga och det finns ingen som binder henne.
– Det är troligt att jag allt emellanåt jobbar lite extra. Jag är optimist och litar på att någon ännu kan behöva mig.
– Jag kan gott sälja bostaden i Vanda och köpa en mindre i Helsingfors, eller varför inte i Åbo. Där studerade jag och det är dessutom närmare till stugan på Innamo. Den betyder mycket för mig och där kommer jag att tillbringa så mycket tid som möjligt.
Livet på sommarstugan betyder också ett stort umgänge med släktingar och vänner.
– Vanda är inte viktigt för mig, bara ett ställe att bo på. Snart står huset inför en massa reparationer och varför skulle jag som pensionär delta i dem?
Efter Erkkis död har hon hyrt ut ett av rummen i sin lägenhet till någon student.
– Jag hade en polsk flicka som hyresgäst och vi kom så bra överens att jag ska hälsa på henne när jag tågluffar ditåt.
Att ha en ung hyresgäst har enligt Gunni också varit ett bra alternativ till ensamheten.
– Hund, eller hundar, skulle jag gärna ha, men vem skulle sköta dem när jag är ute på luffen.
I senare artiklar ska vi träffa Gunni på nytt. Nästa gång när hon har slutat på jobbet och packat ryggsäcken för sitt livs äventyr.