Wetterhoff som räddade jägarna
Han misstänktes för försnillning och var öppet homosexuell. Det var inte vanligt, än mindre acceptabelt 1914. Ändå var Fritz Wetterhoff en nyckelperson för att jägaräventyret kunde förverkligas.
Säger man namnet Fritz Wetterhoff är det inte många som vet vem man talar om. Ändå har den mannen spelat en helt avgörande roll i Finlands historia. Utan Wetterhoffs insats i Tyskland under första världskriget skulle jägarrörelsen aldrig ha blivit vad den blev. Och utan jägarna är det högst tvivelaktigt om Finlands självständighet hade gått att försvara i tre krig mellan 1918 och 1944.
När första världskriget bröt ut var Fritz Wetterhoff känd bara för sin bok Die Homosexualität des Mannes und des Weibes som utkom 1914.
I Tavastehus mindes man Wetterhoff inte bara för hans homosexualitet utan också för hans tid som först advokat och sedan stadsfiskal. Han beskylldes för att ha försnillat pengar av både klienter och staden. Det fick Wetterhoff att fly undan rättvisan till Tyskland där hans försök att etablera en advokatbyrå misslyckades.
Nu bröt kriget ut och Fritz Wetterhof stod utblottad och anmälde sig redan den femte krigsdagen som frivillig hos tyska generalstaben i Berlin. Kapten Franz som tog emot den egendomlige finländaren hörde med stigande förvåning på Wetterhofs utläggning om hur Tyskland borde bedriva kriget på östfronten.
Om bara Tyskland levererade vapen och ammunition och landsteg skulle finnarna på tre månader uppbåda en befrielsearmé på 200 000 man, lovade Wetterhof som hade en förkärlek för att överdriva.
Kapten Franz lät Wetterhof ta värvning, men det var aldrig tal om att finländaren skulle läras exercera och skickas till fronten. I stället lät man honom grunda en finländsk byrå i Berlin.
Från den dagen blev Fritz Wetterhoff en ofta sedd gäst på tyska krigs- och utrikesministeriet. Han talade sig varm för en tysk insats för att befria Finland och föreslog att unga, finländska män skulle militärskolas i Tyskland och finnas till hands när frihetens klocka slog.
Ungefär samtidigt vaknade samma tanke bland studenter i Helsingfors. När Walter Horn och Bertel Paulig i ett brev till det tyska krigsministeriet föreslog samma sak kom det som en bekräftelse på att Wetterhoff visste vad han talade om.
I december och januari lyckades Wetterhoff i Berlin spela rollen av en högt uppsatt finländsk frihetsledare. Han fick kontakt med höga representanter för flottan och armén, han var en ofta sedd gäst hos högaristokratin och umgicks med viktiga representanter för politik och press.
Och överallt talade han sig varm för Finlands sak som också borde vara Tysklands sak.
Fritz Wetterhoff uppträdde som Finlands officiella sändebud i Berlin, och togs emot som ett sådant, trots att han inte hade någon fullmakt för uppdraget.
Efteråt skrev Eirik Hornborg att sannolikt ingen då levande finländsk man hade klarat av att övertyga tyskarna för jägarsaken, utom Wetterhoff.
"En person av vanlig läggning kunde inte ha förvärvat den nödiga auktoriteten, ty han skulle aldrig ha tagit på sitt samvete att försäkra, bedyra och garantera, vad de tyska vederbörande önskade få försäkrat, bedyrat och garanterat. Wetterhoff var den rätta mannen för detta fantastiska spel med osäkra möjligheter."
Mannen ljög med andra ord, överdrev och fantiserade. Men det var vad som behövdes för att övertala den tyska arméledningen.
Sina landsmän i Finland lyckades Wetterhoff däremot aldrig dupera. De ville inte ha med honom att göra. Man sade att Wetterhoffs engagemang bara berodde på att han var utfrusen och utblottad och i jägaridén hittat sig en försörjning.
Olof Enckell skriver i sin bok om jägarna Det stora äventyret att Wetterhoff hade ädlare motiv än så och ständigt krävde garantier av tyskarna för att "de inte skulle lämna Finland i sticket ifall man ingick separatfred med Ryssland utan måste garantera Finland en fri och trygg ställning i framtiden".
Wetterhoff var i januari 1915 i full färd att få företräde hos kejsare och kronprins då tyska arméledningen gav efter för övertalningskampanjen och beslutade ta emot 200 finländare för en fyra veckors utbildning.
Olof Enckell:
"Fritz Wetterhoffs storstilade projekt med en tysk landstigning, en plötsligt framstampad finsk frihetsarmé på tvåhundratusen man och ett anfall mot Petersburg gingo upp i rök. Men hans fantastiska Finlandspropaganda beredde jordmånen och ledde slutligen till att namnet Lockstedter Lager skulle få en varaktig plats i vår historia."
När beslutet att ta emot jägarna var fattat blev det Fritz Wetterhoffs byrå som tog hand om alla praktiska detaljer. Det var också han som till en början förhandlade om förlängning av kursen och till slut lyckades genomdriva utvidgningen till tvåtusen man.
Men landsmännens förtalskampanj bar till slut frukt. När jägarbataljonen marscherade mot fronten i Baltikum hade Wetterhoff spelat ut sin roll.
Efter att ha skickats till västfronten som menig tysk soldat anställdes han efter kriget som tjänsteman på Finlands nyöppnade ambassad i Berlin. Han slutade sina dagar 1922 som anställd på Utrikesministeriets pressavdelning i Helsingfors.