Den långa vägen till Lockstedter Lager
De var unga och de brann för Finlands sak. Därför lyckades de övervinna alla hinder på vägen till Lockstedter Lager där de utklädda till scouter började drillas till soldater av tyskt befäl. På torsdag har hundra år gått sedan mötet som blev startskottet till jägarrörelsen.
Den som går förbi Ostrobotnias hus i Tölö kan inte undgå den lilla minnesplaketten invid huvudingången med texten "På Ostrobotnia hölls 20.11.1914 det möte som ledde till jägarrörelsens uppkomst".
Men sanningen är att ingen vet exakt vilken dag mötet hölls, eller vilka som var med. För inget protokoll fördes och allt tystades ner, av rädsla för den ryska hemliga polisen.
Oberoende av vilken dag som är den rätta så hölls många möten hösten 1914 där unga driftiga män diskuterade hur de kunde utnyttja första världskriget för att frigöra Finland från Ryssland.
Den första idén var att frivilliga skulle ansluta sig till Sveriges armé för att få militär utbildning. Förhoppningen var då att Sverige skulle ansluta sig till Tyskland i kriget mot Ryssland och landstiga i Finland.
Förfrågningar gjordes, men de svenska myndigheterna vidhöll att landet var neutralt i kriget och därför inte kunde ge militär utbildning till finländare som en dag skulle rikta vapnen mot Ryssland.
- 1915. Den första jägarkullen bestod av 189 man.
- Totalt utbildades 1 897 jägare i Lockstedter Lager. Av dem var 500 studenter och studerande, lika många arbetare och över 300 bönder. Österbotten var starkast representerat med 780 man, medan Nyland hade 228 och Karelen 234 man.
- Den yngsta jägaren var 15 år, den äldsta 49 år.
- Av jägarna blev 49 generaler, 811 överstar och 540 underofficerare.
- Den sista jägaren, general Väinö Valve, dog 99 år gammal den 11 mars 1995.
Redan i slutet av oktober hade man på Nyländska avdelningen av Helsingfors universitet (i dag Nylands Nation) kastat fram tanken på att be Tyskland om hjälp. På nationskvällarna sjöng studenterna glatt den tyska patriotiska marschen Die Wacht am Rhein.
Lösa tankar konkretiserades den 17 november av tsarens slutgiltiga förryskningsmanifest som innebar att de sista resterna av Finlands autonomi skulle avskaffas.
Cirka tre dagar senare samlades handlingskraftiga män i kassarummet i Ostrobotnias hus där studenterna från Österbotten höll till. Mötet den 20 november betraktas som startskottet för det som skulle bli jägarrörelsen. Också om det är oklart vilka som deltog i mötet och vad som bestämdes var det den kvällen studenterna gick från ord till handling. En del citat har bevaras för eftervärlden.
– Vi måste slåss. Åtminstone ska vi skaffa oss militär utbildning och den bästa torde vi nog få i Tyskland, sade Pehr Norrmén.
Kai Donner ansåg att ett uppror med eller utan främmande bistånd var oundvikligt.
– Man måste till och med riskera ett misslyckande, ansåg Donner.
Till Stockholm
Det konkreta beslutet var att två studenter, Walter Horn och Bertel Paulig, skickades till Stockholm för att uppvakta tyska ambassadören. Duon hade tyskt påbrå, talade utmärkt tyska och kände ambassadör Goldbeck-Löwe från hans tid i Finland.
I Sverige hade Horn och Paulig stor hjälp av Herman Gummerus, en landsflyktig finländare som skulle spela en viktig roll som kontaktman mellan Finland och Tyskland.
I ett långt brev till det tyska krigsministeriet redogjorde finländarna för situationen i landet, beskrev det utbredda missnöjet och bad om hjälp med militär utbildning. Finländarna anmälde sig som frivilliga för den dag tyskarna skulle landstiga i Finland.
Brevet hade kanske aldrig tagits på allvar i Berlin om inte Fritz Wetterhoff (se separat artikel) hade berett marken. Han talade med framgång för jägarnas sak i Berlin.
Medan man i Tyskland funderade på om man skulle ta emot finländarna uppmanade man studenterna att utföra spionageuppdrag. Tyskarna ville ha veckorapporter om trupprörelser, nyanläggningar, befästningar och isförhållanden längs kusterna.
Studenterna kastade sig beslutsamt över uppgiften för att bevisa sin duglighet för tyskarna. Walter Horn berättar:
– Vi voro otroligt fräcka. Paulig mätte kanonkalibrar på holmarna med tumsticka och andra höggo hål i isen en halv kilometer från de ryska pansarbåtarna.
Den 27 januari kom äntligen telegrammet från Tyskland man väntat på. 200 bildade män av god familj välkomnades till Lockstedter Lager för militär utbildning. Männen skulle inte behandlas som vanligt manskap utan disciplinen skulle bygga på "elevernas goda bildning och hederskänsla". Tyska krigsministeriet stod för reskostnader och andra utgifter under kursen som officiellt kallades scoutledarutbildning.
Från och med februari 1915 började frivilliga strömma in till Lockstedter Lager norr om Hamburg. I början av mars var de 180 till antalet.
Akademiker och finlandssvenskar dominerade denna första kull. Till exempel från Norsens studentklass 1911 reste nio till Tyskland. 62 var medlemmar av Nylands Nation.
-
Första världskriget, Lettland:
Stupade 13
Sårade 49 -
Frihetskriget
Stupade 127
Sårade 238 -
Fjärrkarelen
Stupade 32
Sårade 25 -
Vinterkriget
Stupade 18
Sårade 18 -
Fortsättningskriget
Stupade 21
Sårade 19
Att samarbeta med Rysslands fiende var högförräderi som kunde straffas med döden. Därför måste man resa i hemlighet, många gånger utan att underrätta familj och vänner. Ju färre som visste vad som var på gång, desto mindre var chansen att budet skulle nå ryska hemliga polisen.
Näringslivet sade nej
Efter att ha fått klartecken från Tyskland var följande problem finansieringen. Studenterna var mycket måna om att inte bli alltför beroende av tyskarna.
Som en kalldusch kom därför det finlandssvenska kapitalets avvisande hållning. Kriget hade medfört stora beställningar av ryska armén och nu täljde företagen guld. De affärerna ville man på inga villkor riskera med ett politiskt uppror.
Därför uppstod den märkliga situationen att höga direktörer ägnade sig åt lukrativa affärer med Ryssland och vägrade bidra till finansieringen av jägarna, medan deras söner i hemlighet tog sig till Tyskland.
Olof Lagus skriver i sin dagbok om den 20 februari 1915:
– Jag stoppades på Kaserngatan av Waldemar Ström och Ragnar Numelin. Efter att ha gett mitt hedersord på att inte yppa någonting invigdes jag i planerna. Jag entusiasmerades ögonblickligen och beslöt att kosta vad det ville ansluta mig till de unga män som rest till Tyskland.
Några månader senare följde lillebror Ruben Lagus efter, den blivande generalen. Olof Lagus däremot dog under oklara omständigheter i Viborg i maj 1918.
Aarne Sihvo skriver att när han kontaktades uppfattade han inviten som en befallning.
– Och som en befallning mottogs den av mig. Hade det varit möjligt att dröja kvar vid mina böcker försjunken i tentamensläsning nu när det gällde att lösa Finland ur dess bojor? Omöjligt.
Sihvo överlade i några dagar med sin bror om vem som skulle åka.
– Snabbt stod svaret klart. Båda!
Bröderna Aarne och Jussi Sihvo skulle bli generaler. Efter dem följde ytterligare två bröder, Ilmari och Samuli Sihvo.
Fyra var även bröderna Heinrichs, en blev general, tre överstar.
Pfadfinder
Major Maximilian Bayer blev kommendör för finländarna. Han var även ordförande för Tysklands scouter och betraktade till en början finländarna som scouter, "Pfadfinder".
Utbildningen var därför mera inriktad på tysk kultur än på krig. Missnöjet spred sig, de blivande jägarna jämförde sig med sina tyska kolleger och ville ha strängare disciplin, exercis och framför allt vapenutbildning.
Kursen skulle pågå i fyra veckor. Under våren förlängdes den upprepade gånger, ofta i sista stund vilket väckte stor oro. Finländarna hade ingen aning om vad de skulle göra om lägret upplöstes, någon återvändo till Finland fanns inte.
När kriget drog ut på tiden såg Tyskland nya möjligheter att utnyttja de frivilliga finländarna. Jägarna hade dessutom gjort väl ifrån sig på en manöver i juli som övervakats av kejsar Wilhelm i egen hög person.
Kejsaren undertecknade den 28 augusti 1915 beslutet att upphöja finländarna till soldater i den tyska armén. Antalet skulle utökas till tvåtusen man som bildade 27 Kungliga Preussiska Jägarbataljonen med skyldighet att strida varhelst tyska intressen så krävde.
Att styrkan till slut stannade vid 1 900 berodde inte på bristande intresse utan på att de ryska myndigheterna effektivt lyckades stänga gränsen och gripa frivilliga innan de kom i väg. En som i stället för att resa till Tyskland hamnade i fängelse i Sankt Petersburg var Vihtori Kosola, senare ledare för Lapporörelsen.
I juni 1916 lämnade jägarna Lockstedter Lager och marscherade till Rigafronten där de stannade till vintern 1918 då fosterlandet kallade.