Litade inte på Mannerheim
Misstänksamheten var stor när jägarna skulle underordna sig överbefälhavare Mannerheim i februari 1918. Bara några månader tidigare hade de stått på motsatta sidor om östfronten.
Redan innan unga män 1915 började resa till Tyskland för att få militärutbildning och en dag befria Finland hade andra gjort samma lägesanalys, men kommit till ett annat resultat.
Många unga finska nationalister tog hösten 1914 värvning i ryska armén. Inte för att de ville visa kejsaren sin lojalitet utan för att en dag kunna vända vapnen mot den ryska förtryckaren.
En del finländska soldater i ryska armén deserterade när de fick höra om jägarna, de vandrade över till tyska sidan och anslöt sig till landsmännen i Lockstedter Lager. Men många finländare fanns kvar i tsarens armé.
När hemlandet kallade 1918 var det därför betydligt fler än general Mannerheim som kom till staben i Vasa från den upplösta ryska armén. Mannerheims närmaste män i frihetskriget var hans kolleger från Ryssland och frivilliga officerare från Sverige.
När m/s Arcturus anlände till Vasa den 25 februari och jägarnas huvudtrupp skulle kastas in i kriget uppstod snabbt en schism mellan Mannerheim och jägarna.
Männen som tillsammans genomlevt exercisen i Lockstedter Lager och överlevt kriget vid Rigabukten ville också nu hålla ihop. Jägarna hade beslutat att bilda ett elitförband som skulle strida sida vid sida.
Mannerheim avfärdade direkt idén och förklarade att jägarnas kunskap utnyttjades bäst om de spriddes ut över hela frontlinjen. Dessutom ville han minimera förlusterna väl medveten om att Finlands armé efter kriget skulle byggas upp av jägarna.
- Följande 49 jägare blev med tiden generaler i Finlands armé.
-
Johan Arajuuri, Pietari Autti, Aarne Blick, Otto Bonsdorff, Leo Ekberg, Uno Fagernäs, Leonard Grandell, Verner Gustafsson, Edvard Hanell, Hannu Hannuksela, Aarne Heikinheimo, Erik Heinrichs, Juho Heiskanen, Kaarlo Heiskanen, Woldemar Hägglund, Selim Isaksson, Heikki Kekoni, Antti Kääriäinen, Taavetti Laatikainen, Ruben Lagus, Jarl Lundqvist, Lauri Malmberg, Armas-Eino Martela, Lars Melander, Einar Mäkinen, Lennart Oesch, Woldemar Oinonen, Oiva Olenius, Paavo Paalu, Väinö Palojärvi, Albert Puroma, Erkki Raappana, Unio Sarlin, Aarne Sihvo, Jussi Sihvo, Hjalmar Siilasvuo, Aarne Snellman, Alonzo Sundman, Antero Svensson, Paavo Talvela, Wiljo Einar Tuompo, Väinö Vainio, Väinö Valve, Einar Vihma, Kaarlo Viljanen, K. M. Wallenius, Claes Winell, Harald Öhqvist, Hugo Österman.
Följande 21 jägare blev Mannerheimriddare, militär grad då belöningen tilldelades: - General Erik Heinrichs (två gånger), överste Ruben Lagus, generalmajor Paavo Talvela, överste Erkki Raappana, överste Antero Svensson, överste Aarne Blick, generalmajor Taavetti Laatikainen, överste Kaarlo Heiskanen, överste Einar Vihma, löjtnant Albert Räsänen, överste Verner Vikla, överste Pietari Autti, överstelöjtnant Berndt Polón, överste Albert Puroma, generalmajor Claes Winell, överstelöjtnant Auno Kuiri, generalmajor Armas-Eino Martola, generallöjtnant Lennart Oesch, generallöjtnant Hjalmar Siilasvuo, överstelöjtnant Viljo Laakso.
De nyanlända inte bara vidhöll att de ville hålla ihop, de ifrågasatte också Mannerheims strategi och ville med detsamma marschera mot fienden utan uppskov. Jägarna hade tänkt sig att de skulle leda kriget, nu måste de underordna sig Mannerheim som de bara kände som tidigare rysk general. Honom litade de inte på.
En öppen konflikt kunde undvikas efter medling av jägarnas tyska kommendör som följt med från Tyskland till Vasa. Kompromissen blev att några jägare befordrades mot att alla underordnade sig Mannerheims befäl.
Efter kriget 1918 sökte Mannerheim samarbete med England och Frankrike. Jägarna stödde av förståeliga skäl statsledningens tyska orientering med valet av en tysk prins till kung som klimax på en misslyckad politik.
Mannerheim avgick och reste utomlands. Tyskland förlorade kriget och den tyska prinsen avsade sig tronen. Kvar blev jägarna som fick bygga upp det fria Finlands försvar.
Men deras vägar skulle korsas på nytt. När Mannerheim återinträdde som överbefälhavare 1939–1944 var jägarnas gamla misstänksamhet borta. Största delen av generalerna i Mannerheims stab var under vinterkriget veteraner från Lockstedter Lager som Lennart Oesch, Hugo Österman, Erik Heinrichs, Paavo Talvela, Tavetti Laatikainen m.fl.
I fortsättningskriget var jägarnas andel inte lika stor, men Erik Heinrichs var fortfarande Mannerheims närmaste man. Av jägargeneralerna ledde till exempel Väinö Valve flottan och Jarl Lundqvist flygvapnet.