"Slet ni inte varandra i stycken"
Två män, en båt, 55 dagar, 2 262 sjömil, 17 reportage, åtta videofilmsnuttar. Så kan man också summera vår resa.
En återkommande fråga från läsare, släkt och vänner har varit: Hur tusan står ni ut med varandra?
Vi har ställt oss samma fråga.
Vårt boutrymme har bestått av en båt på 8 x 2,3 meter, i praktiken några kvadratmeter per man.
Leif har bott i "salongen", förpiken, tillsammans med fyra datorer, tre kameror och oräkneliga laddare.
Jag har bott i "aktersalongen", som består av en väl tilltagen soffa med bord, som till natten fälls ner till, vad Leif magsurt kallar min "king-size bed". Insynen har varit fullständig från alla håll, för bara kapelltaket består av tyg, resten är fönster av plast.
Fördelen har varit att ha ståhöjd och svängrum.
Nackdelen att varje natt bygga sig sin egen lilla sängkammare. A och O har varit att hitta "lilla bordsbenet". I dagsläge vilar bordet nämligen på en hög aluminiumpelare som möjliggör att man kan äta eller jobba vid bordet. Till natten ska röret bytas ut mot ett kortare rör så att bordet kan förvandlas till säng.
Minst ett halvdussin gånger gick korta röret inte att hitta varpå jag måste ge upp och krypa ihop på soffan som mäter cirka 150 x 50 cm.
Det var inget stort problem för i allmänhet var vi så dödströtta att vi kunde ha somnat stående. Morgnarna var efter en dylik natt dock bokstavligen en styvare historia.
Efter den erfarenheten har jag insett det geniala i finskans uttryck "mennä yöpuulle".
Irritationsmomenten var många, inte minst på den personliga komfortens område. De första veckorna frös man som en hund ombord och de sista svettades man som en gris.
Tillgång till dusch var ingen självklar sak vid kanalkanter och flodbankar. Då gällde det att oblygt ställa sig under båtens egen kalldusch på akterdäck och strunta i morgontrafiken som löpte några meter ifrån.
Leif, som är lite prydare och mer forsterländsk, förbannade många gånger att vi inte hade fått en svensk flagga med oss som han gärna bytt vår blåvita mot i sådana ögonblick.
– Så inte nationen behövde skämmas för dig!
"Varihelvete..."
Det stundtals borttappade röret hänger ihop med det vanligaste utropet ombord: "Varihelveteär..."
Båda har vi uppfostrats av mammor och fruar att man alltid ska lägga tillbaka saker på samma plats där man tagit dem. Det här har vi påmint varandra om dagligen.
Men hur ska man kunna göra det, när man fortfarande efter sju veckor på sjön inte har en aning om var stekpannans eller telefonladdarens rätta plats är? För att inte tala om mobiltelefonernas, solglasögonens, tandborstarnas, kastrullockets (vi hade bara en kastrull med oss) eller förskärarens respektive platser!
Sextio procent av vår vakna tid har gått åt till att leta efter försvunna laddare, shorts, fendertar och diskborste.
Och fyrtio procent till att slarva bort dem, infogar Leif, när han ser vad jag skrivit.
Men slet vi varann i stycken?
Nej.
Inte ens fast Leif åtta gånger lyckades spilla ut mitt kaffe när han drog på gas utan att komma ihåg att jag är världens långsammaste kaffedrickare eller att hans försalong ständigt såg ut som om den utsatts för en granatattack.
Inte ens fast jag för tjugoåttonde gången lade ifrån mig den smetiga smörkniven på hans nydiskade tallrikar.
– I vår ålder är det ingen vits att säga till om sånt. Det är bortkastat. Det är bara att sucka och acceptera att du inte är klok, säger Leif.
Tappade vi då bort någonting, på riktigt?
Nej. Grejerna dök alltid upp förr eller senare.
Ja, utom reservankaret. Det kommer säkert aldrig att dyka upp, för det kastade Leif ut vid Cap Ferrat – utan lina.