Fångad av mistralen
Vi når Medelhavet efter trettio dagar på de franska floderna och kanalerna. Men det sker inte under jubelrop.
Det turkosblåa havet vi väntat på i veckor är just i dag fräsande, skummande och ogästvänligt. Vi har hört mistralvarningar i väderrapporterna de senaste dagarna, men hoppats komma i väg innan denna skoningslösa kalla nordliga vind sveper genom Rhonedalen och får fatt i oss.
Men vi känner den i ryggen redan när vi lägger ut från den sista natthamnen i påvarnas stad Avignon.
- HBL:s Stefan Lundberg och Leif Weckström startade sin båtresa från Helsingfors mot Medelhavet den 22 maj.
- I det här sextonde avsnittet når sjöfararna Medelhavet, möter den kända och ökända Mistralvinden och siktar de kända semesterorterna Saint Tropez och Sainte Maxime.
- Slutdestinationen är Rapallo i Italien.
- Duon färdas i en Yamarin 79 DC med utombordare. Se: yamarin.com.
- Följ resan på kolvatten.blogg.hbl.fi
Efter den sista slussningen i Port Saint Louis är mistralvindens närvaro redan ett faktum. Vi hinner inte mer än fyra fem sjömil ut från kusten när vågorna börjar växa och topparna bryts i fräsande skumkaskader. Vinden kommer akterifrån och vi förlitar oss därför på att det ska gå.
Mistralen har den egenheten att den från att ha blåst från norr vrider till västlig när den når kusten.
Sjön växer sig bara mäktigare och tidvis ser vi varken land eller horisont utan bara en mörkblå vägg som reser sig framför oss. Motorn ryter som ett sårat djur när den pressar oss upp ur vågdalen just innan vi börjar ta in vatten akterifrån.
En stund lyckas vi surfa på jättevågorna, ibland flera hundra meter innan vi endera kanar över vågkammen och susar ner som på en kälke utan bromsar eller tappar fästet och aktern gräver ner sig.
Efter en timmes stångande med vågorna som bara växer beslutar vi oss för att söka skydd bakom några öar på fem-sex sjömils avstånd mot nordväst. Närmare kusten, där havet blir grundare, välver sig dyningen ännu mer och vinden som nu har full stormstyrka sliter i båten och hotar hela tiden kasta oss på tvären med sidan till mot vind- och vågriktning. När det är bara några hundra meter till den första öns läsida blir det riktigt kritiskt, men så ett tur tre kör vi in i ett relativt lugn bakom den höga bergväggen.
Hos Greven av Monte Cristo
Vi har ingen aning om var vi hamnat för ute på havet har vi inte haft en chans att uttyda några namn på navigatorn. Bakom öppningen i de bastanta vågbrytarna öppnar sig en jättelik marina med hundratals båtar och en hel semesterby med restauranger och butiker.
Vi har kommit till Frioul-öarna som ligger ett par sjömil utanför Marseille.
Sällan har det känts lika skönt att ha fast mark under fötterna fast benen känns som gelé. Det enda som växer på ön är något som påminner om enris. Också det kryper lågt mellan stenarna och i bergsskrevorna. Uppifrån öns högsta punkt ser det stormande havet relativt ofarligt ut, men sänker man blicken mot stranden visar de dånande dyningarna havets ursinniga styrka. Vindbyarna kastar nära nog omkull en. Enligt hamnkaptenen har de nu en styrka på nästan 30 meter per sekund.
En av de smala dalgångarna på ön förvandlas till en formlig vindtunnel när stormbyarna pressar sig igenom och det är nästan omöjligt att ta sig fram. Att tala om byar är egentligen fel för vinden är nästan konstant lika hård.
Snart går det upp för oss att fästningsön som ligger på ett stenkasts avstånd från Marseille är Chateau d’If där förebilden till Alexander Dumas romanfigur Greven av Monte-Cristo hölls oskyldigt fängslad i 14 år.
Fängelset var ett av de mest fruktade i Frankrike alltsedan det togs i bruk 1580 tills det stängdes 1890.
Dumas huvudperson Edmond Dantés hade efter sitt äventyrliga liv nått djupare insikter och sammanfattade sin levnadsvisdom i orden "vänta och hoppas". Det var exakt vad vi nu hade att göra.
Mistralen drar andan – inte vi
Följande dag blåser mistralen fortfarande med oförminskad styrka. Snarast verkar den ha tilltagit. Enligt prognoserna skall den hålla i sig en hel vecka och det står helt klart att bara en dåre kan ge sig ut i det vädret – och eftersom vi är två är saken avgjord.
De olika, och förhoppningsvis oberoende, prognoserna vi studerar på nätet, visar att vinden kommer att dra andan en liten stund nästa morgon mellan klockan 5 och 9. Eftersom mistralen är en lokal företeelse och enligt erfarna sjöfarare alltid upphör före Saint Raphaël hoppas vi vare ute ur det värsta området innan vinden igen tilltar.
Hela natten river och sliter båten i förtöjningarna i byarna som trots allt lyckas snirkla sig in i den skyddade hamnen. Klockan fem låter dånet mot vågbrytaren precis som dagarna innan, men vinden har bedarrat. Enligt den färskaste rapporten ska vindbyarna de närmaste timmarna ligga kring 13 meter per sekund.
Genast när vi kommer ut från den skyddande klippön griper dyningarna tag i oss på samma sätt som två dagar tidigare.
Dyningen är om möjligt ännu värre och inne i det relativt smala sundet mellan två öar i följande lilla ögrupp känns det som vi får fyravåningshus över oss från alla håll.
Att vända är inte att tänka på, det är bara att tuta och köra och det gör vi ända tills vi kommer till Toulon. Där kan jag bokstavligen vrida svetten ur skjortan. Så hård har anspänningen de senaste två timmarna varit.
Efter en kort paus fortsätter vi mot Hyères där det redan utlovas svagare vindar. Men när vi kommer ut ur bukten utanför Toulon har vindstyrkan tilltagit och vi ryker för tredje gången ihop med mistralen.
Först utanför de legendariska semesterorterna Saint Tropez och Sainte Maxime får vi för första gången syn på andra båtar som vågat sig ut på det ännu oroliga havet.
Det ger en falsk känsla av trygghet tills vi närmar oss och ser att de är av lite annan storleksklass än vår båt. En av dem har en helikopter på akterdäcket.