Grande finale och framme i Rapallo!
Ett dussin svartglänsande ryggfenor omringarbåten när vi har knappt tjugo mil kvar tillPortofino och Rapallo. Så avslöjar de sinaguldskimrande bukar och hälsar ossmed några glädjeskutt.
Delfinernas överraskande välkomstceremoni blir en perfekt avslutning på vår långa resa. Och en betydligt trevligare bekantskap än de hajar vår föregångare Göran Schildt hävdar att på samma plats åt upp alla passagerarna i ett flygplan som kraschat i Genuabukten några år före hans resa.
Delfinerna underhåller oss en stund och tar sedan kurs söderut, ut mot öppna havet.
Genuas vita husgytter med några lastfartyg i förgrunden syns på avstånd och Portofinos höga udde börjar avteckna sig allt tydligare.
"En pärla", "ett smycke" är slitna uttryck, men inloppet till den forna fiskarbyn är det vackraste vi mött på hela resan.
Den djupa lilla viken inramas av bergen vars tropiska prunkande vegetation med rosa, blodröda och lila oleandrar och andra blommande träd formligen väller ner för de branta sluttningarna. Tiotals små traditionella, konstfärdigt målade små fiskebåtar ligger förtöjda sida vid sida, i bjärt kontrast till ett par glänsande lyxjakter som tydligen klämts in vid kajerna med skohorn.
Villorna högt uppe på de gröna sluttningarna trotsar all känd byggnadsteknik där deras altaner och burspråk hänger över avgrunden. Men utsikten över den kuperade vykortskustens vitmenade och ockrafärgade hus är hänförande.
Hamnvakterna ligger på rygg och guppar i sina små gummibåtar i väntan på lotsningsuppdrag när någon ny multimiljonär anmäler sin ankomst bakom udden.
Husen med sina väggmålningar når ända ner till kajkanten. Någon gång, för länge sedan var Portofino ett idylliskt fiskeläge, de senaste sjuttio åren en av Medelhavets fashion- ablaste semesterorter.
Rapallo, vår slutdestination, ligger ett stenkast ifrån, längre in i bukten. Innanför vågbrytaren ser vi raden av palmer som kantar strandpromenaden. Vetskapen om att det nu återstår bara en sjömil av mitt livs stora äventyr sänder en våg av vemod genom bröstet.
Vi hann uppleva stormar på Östersjön, hårda åskväder på Nordsjön, lugnet på de franska kanalerna och den rasande mistralen på Medelhavet. Vi gjorde hundratals nya bekantskaper – och kanske vi lärde oss någonting om oss själva också.
Bland de rika och vackra
Efter mistraläventyret, som bokstavligen kastade in oss på Medelhavet, har vi den senaste veckan haft förmånen att, med små strandhugg, nosa på den exklusivaste delen av den franska och italienska Rivieran.
Att lägga till i Port Vauban i Antibes bland hundramiljonersjakterna är en av de absurdaste upplevelser man kan tänka sig. Av någon anledning verkar de flesta lyxjakternas ägare vara britter med en riktig "stiff upper lip". De gör dock inget stort intryck på den franska personalen, vilket följande händelse på hamnkontoret i Port Vauban illustrerar:
– Vad menar ni med detta! Jag har ringt er två gånger och meddelat att vårt fartyg stannar här i två nätter och nu erbjuder ni mig en natt! Jag har aldrig någonstans behandlats så här!
Den brittiska sjökaptenen har rusat förbi mig i trappan och stegat rakt fram till damen bakom disken och inlett samtalet utan att ens hälsa.
Damen, som med en baronessas upphöjda lugn, inte beviljar honom en blick låter honom rya på.
– My Captain, ni har helt fel. Vi har ett mycket enkelt förfaringssätt. Ni anmäler er för en natt och – om jag beviljar den – kan ni nästa dag anhålla om ytterligare en natt.
Kaptenen som just trissat in ett av de glänsande fyravåningshusen med ett akterdäck stort som en halv fotbollsplan, skummar av raseri. Antagligen har hans arbetsgivare, en rysk oligark, arab, eller brittisk drönare, övervägt att besöka jakten i morgon och nu vet han inte om detta är möjligt eller inte.
Det upprörda samtalet fortsätter en stund och britten vänder sig till den grånande hamnkaptenen i någon sorts hopp om att hitta ett manligt samförstånd när damen vid disken är så omöjlig.
Det blir min tur och den här gången möts jag av världens mest älskvärda leende från den förmenta isdrottningen.
– Vad önskar ni monsieur? Det är ju ni som kommit hela vägen från Helssinkki med le petit bateau!
– Öhh, ja, två nätter, om det passar, stammar jag fram.
– Självklart. Meddela bara om ni vill stanna längre.
Jag känner brittkaptenens mördande ögonkast i nacken och uppfattar antydningen till en blinkning i baronessans ögonlock.
Ett lysande exempel på de två kära antagonisternas mentalitetsskillnad. En produkt av det brittiska klassamhället vinner inte mycket gehör i ett land där Marseljäsen rör rik som fattig till tårar.
Den franska Rivieran är en märklig mix. Under samma dallrande sol och framför samma azurblå hav samsas vanliga fransmän och de astronomiskt rika. Eller "samsas" är kanske för mycket sagt. De riktigt, riktigt rika är osynliga. De gömmer sig bakom de höga murarna på den yttersta ändan av Cap d’Antibes eller Cap Ferrat. Går man till fots ser man aldrig palatsen, men nu när vi närmar oss med båt kan vi skymta de jättelika byggnaderna som sticker fram ur den djupa grönskan. Vid strandkanten ser man de vitklädda vakterna som öppet bär på de små israeliska maskinpistolerna.
– Förr ägdes de av amerikanska mångmiljonärer eller filmbranschens stora namn, nu kallar vi Cap d’Antibes för "Cap de Russe", säger kioskägaren på stranden i Juan les Pins och låter med det förstå var- ifrån den nuvarande aristokratin på Rivieran kommer.
Finländska multimiljonärer har också för länge sedan hittat hit, men gör inget väsen av sina villor.
Marimekkos förra ägare, Kirsti Paakkanens famösa villa på Cap Ferrat med sina enorma fönsterglas, terrasser och uppspända segel syns i hela sin prakt ut mot havet.
I Antibes och Nice bor en hel koloni finländare i mer anspråkslösa lägenheter eller villor. Priserna motsvarar de dyraste områdena i Helsingfors.
Vi tillbringar ett par dagar i Antibes. Vandrar på de uråldriga strandmurarna, äter ostron på gamla bekanta torgkrogen l’Oursine och firar en kväll på strandkrogen Juanita tillsammans med tillresta barn och australiska vänner.
Den lilla byn Saint Jean på Cap Ferrat är ett måste för den som rör sig här med båt. I den lilla bukten vid badstranden Paloma Beach kan man simmande beundra strandvillan som Brad Pitt köpte för några år sedan. Vattnet är turkosblått och kristallklart.
Från samma strand ser man med kikaren konturerna av skyskraporna i Monaco. Gyttret av gråbruna höghus visar sig vara ännu fulare från havssidan än om man besöker furstendömet med bil.
I San Remo på den italienska sida upplever vi på nytt en mentalitetsskillnad, den här gången mellan de två brödrafolken, fransmännen och italienarna. Den mytomspunna italienska låtgå-mentaliteten är, just det, en myt. Åtminstone när det gäller myndigheter har byråkratin vattentäta skott. Från den första marinan får vi vända om för att vi inte har med ett kvitto på att båtförsäkringen är betald. Det hjälper inte att vi lovar visa upp det i form av e-post nästa morgon.
I grannhamnen struntar man i försäkringsfrågan, men ifyllandet av blanketter och granskning av dokument kräver tre besök och sammanlagt 45 minuter på hamnkontoret.
Den sista etappen från San Remo till Rapallo avbryts genast efter start av ett av sommarens häftigaste åskväder som på nolltid river upp vilt skummande vågor. Med mistralen i färskt minne besluter vi omgående vända och söka nödhamn bakom en stor vågbrytare i grannbyn. Vi hinner knappt förtöja båten in- nan en fransk segelbåt kommer farande hals över huvud och lyckas med sitt förankare punktera grannbåten med tre hål i sidan när en åskby sliter båten ur händerna på besättningen och hjälpstyrkorna på land.
Följande dag ligger Medelhavet där spegelblankt och djupblått och vi kan ridande på en lugn dyning susa förbi hela pärlbandet av vackra små kuststäder, Imperia, Savona ... mot Rapallo.
Staden motsvarar långt Görans 66 år gamla beskrivning. På stranden hälsas vi av en annan känd sjöfarare, som här kallas Cristoforo Colombo. Egentligen var han född i Genua, men ett tjugotal grannstäder har också tagit honom som sin son. Amerikaupptäckaren pekar dock åt fel håll. Följer man hans anvisningar på stranden i Rapallo så hamnar man, enligt mina beräkningar, på Korsika. Åt fel håll for han ju också när han upptäckte Amerika.
Nu packar vi och städar båten. Den hämtas till Finland om några dagar.
Vi tackar alla er som varit med oss ombord. Hundratals bilder, tiotals historier återstår.
I höst återkommer vi med dem i en bok – om vindarna är förliga.