Ledarkrönika | Provocerande fattig
"Höstens viktigaste bok", har den bland annat kallats, debutverket Kopparbergsvägen 20 av Vandabon Mathias Rosenlund, 32. Boken är en förstahandsskildring av vad som försiggår i den ekonomiskt knappa tillvaron i skribentens vardag i förorten, men framför allt vilka destruktiva tankemonster författaren dras med.
Rosenlunds utgångspunkt är att han är offer för sin klasstillhörighet, och vad han än gör, kommer han aldrig att kunna hjälpa upp sin egen situation. Han minns sina föräldrar som fattiga, och han dömer också redan på förhand sina egna barn till samma öde i framtiden.
Klasstänkandet här påminner om historier jag fått berättat för mig av socialarbetare som varit tvungna att omhänderta barn från svåra förhållanden: Även om man placerar ungarna i nya familjer av högre ekonomisk strata, söker de sig ofta tillbaka till förorten, till samma destruktiva livsmönster som generationen innan uppvisat.
Lojaliteten med de egna föräldrarna är ett starkt kitt, och förklarar kanske delvis varför det är så svårt att bryta sig ur sin klassfålla. Det är provocerande att läsa hur defaitistiskt och romantiserat Rosenlund, när han tittar på sin leende femåriga dotter, konstaterar att hon redan är förlorad.
Det torde ändå inte råda en strikt determinism här: grundskolan är gratis, liksom gymnasier, yrkesskolor och studier i ekonomi, juridik eller medicin. Det kan i ett välfärdsland vara svårt att förstå varför någon identifierar sig med fattigdom, om man har en teoretisk möjlighet att kravla sig upp. Men när den nedåtgående spiralen satts igång är den svår att hejda. Arbetslöshet eller sjukdom kan drabba en som redan har det knapert, och hjälpen från socialens luckor är ofta otillräcklig och byråkratin krävande. Att familjer till exempel tvingas sälja allt av värde de äger för att berättigas utkomststöd är orimligt och förnedrande.
Rosenlund är lyckligtvis varken spritslav eller krank, men han framhärdar i idén om att få ägna sig åt författarskap och litteraturkritik på heltid. Men det är många inom den finländska kulturbranschen som är tvungna att ha ett "riktigt jobb" för att kunna sysselsätta sig med en kulturhobby. Även väldigt talangfulla människor.
Den vardagliga kampen för att få pengarna att räcka till berör många, men i Rosenlunds version blir vardagen en heroisk kamp. Kopparbergsvägen 20 känns oerhört provocerande i sin patetiska dramatik, men kanske var det precis vad som krävdes för att lyfta fram den viktiga frågan bakom.