Att inte berätta är att förlora
Hur kan en fiffig, hårt arbetande familjefar vara fattig? Mathias Rosenlund skriver om hur det är att vara ensamförälder och knappt ha pengar till mat och kläder.
På sin högra vad har författaren Mathias Rosenlund en nygjord tatuering. Motivet består av en enda textrad: "om jag inte berättar förlorar jag". Meningen är tagen ur Kristian Lundbergs roman Och allt skall vara kärlek, hyllad för sin brutala skildring av välfärdens bakgård. Temat går igen i Rosenlunds självbiografiska bokdebut Kopparbergsvägen 20, om hur det är att vara fattig i Finland i dag.
Berättelsen får sin början under barndomsåren i Fittja utanför Stockholm där Rosenlunds föräldrar ständigt arbetar men ändå förblir fattiga. Sedan följer hans eget vuxenliv i Myrbacka, med två barn och en hustru med mentala problem. Den utsatta tillvaron innebär konkreta detaljer: stora högar av räkningar, det tomma kylskåpet som gör att man nästan inte äter alls under vissa perioder men också känslor av hopplöshet, ångest och rädsla.
– I min familj har det aldrig funnits en grundbuffert att ta av när det krisar, inga pengar att lägga undan. I stället har socialarbetare uppmanat oss att sälja en del av våra möbler för att få loss pengar. Som om det inte var förnedrande nog blev jag tvungen att svara dem att vi redan gjort det. Finns det över huvud taget något människovärde i en sådan situation?
Vilka inköp Rosenlund än behöver göra överstiger priset nästan aldrig femtio euro.
– Jag minns inte när jag senast skulle ha köpt något för mer än det. Till och med tjugo euro kan bli för mycket. Det syns inte om man ser mig på stan: jag vandrar runt med Nike-skor på fötterna och en Iphone i handen. Men både skorna och telefonen har jag fått av vänner som har råd att köpa nytt.
Ingen talar om det
Enligt Folkpensionsanstalten är kring fjorton procent av Finlands befolkning fattiga, det innebär ungefär 700 000 människor. En OECD-undersökning visar också att av de 34 länder som granskades ökar inkomstklyftorna just nu kraftigast i Finland. Att fattigdomen ändå oftast inte syns utåt tycker Rosenlund är bra. Det betyder att den inte är absolut.
– Problemet är att det som inte syns talar folk heller inte om. Därför är det så otroligt viktigt att de som själva upplever fattigdomen berättar om den. I Finland har diskussionen hittills förts av röster som inte drabbats personligen, vilket gör att fattigdomen inte blir konkret. Beklagansvärt är att så få konstnärer och poeter skriver om den, liksom att mediernas intresse är så begränsat.
Hur uppfattar du att fattigdom tolkas i dagens Finland?
– Folk vill i dag inte föreställa sig att en fiffig, hårt arbetande familjefar kan vara fattig. Man får inte den ekvationen att gå ihop. I stället inbillar vi oss att hårt arbete och flit alltid leder till framgång. Det blir ett slags norm via vilken man tror att alla ska kunna leva i välstånd. Men så är det förstås inte.
Rosenlund säger att fattigdomen tolkas som individens fel, att ansvaret läggs på den enskilde fattige.
– Den föreställningen, som även myndigheter delar, måste luckras upp. Vi vet att det finns fall där den rike inte har någon del i att denne är rik. Varför skulle den fattige vara annorlunda?
I boken skriver du bland annat att "du såg människor runt omkring dig som ingen skriver om", att du själv kände dig som en människa som ingen ser och skriver om. Vilket ansvar och möjlighet finns här i litteraturen?
– Jag ser större möjligheter än ansvar. Jag tänker inte diktera vad andra ska skriva. Mitt eget ansvar handlar om att skildra människorna jag ser hemma i Myrbacka. Jag känner mig frustrerad och ilsken över att de får så liten plats i folks medvetande. Vi är på väg mot ett nytt slags klassamhälle. Ilskan över det letar sig ner i mina ord.
Mot vem riktar du den?
– Jag är inte arg på dem som har pengar, som åker på utlandsresor tre gånger per år och köper nya telefoner och bilar. Snarare vill jag ifrågasätta ett samhällsklimat och strukturer där enskilda politiska beslut leder i helt fel riktning. Att jag använder orden för att beskriva min fattigdom gör det lättare för mig att förhålla mig till den, att hitta konturerna för min ångest och hopplöshet. Det är en styrka. Samtidigt har jag kämpat hårt för att förbättra min familjs situation så länge. Ändå känns mödan så lite värd. Ibland vore det lättare att bara ge upp.
Lika hotad som tidigare
Vid sidan av litteraturstudierna arbetar Rosenlund hela tiden, som allt från dagistant till hjälpkarl i lastbil. Han har ofta tagit vad han kallar skitjobb.
– Men när ansträngningarna inte leder till en förändring finns det verkligen skäl att se frågetecken kring utsagorna om att allt arbete lönar sig.
Hans skrivande kommer för ett antal år framåt av nödvändighet att vara självbiografiskt.
– Många säger att jag är modig som skrivit boken. Själv upplever jag inte att det är mod utan livet som lett fram till detta. Jag är inte färdig med fattigdom som ämne, vilket beror på att inget har förändrats. Min ekonomiska situation är precis lika hotad som tidigare. Att boken kommer ut ger mig glädje och hopp men den förändrar inte min vardag.