Bokrecension: Kopparbergsvägen 20
Ju längre man läser desto tydligare blir den större bilden: hur sataniskt allt hänger ihop. Erik Bergqvist läser Mathias Rosenlund bok om att vara fattig.
Essä
166 s. Schildts & Söderströms
På 1960- och 70-talet frodades rapportböckerna: sociala, ekonomiska och politiska missförhållanden skulle skildras inifrån och utan att försköna. Tyvärr måste man som anhängare av ett solidariskt och jämlikhetssträvande samhälle konstatera att genren åter ligger i tiden, fastän med delvis andra förtecken: mer orienterad mot det privata och inte lika ideologisk. Mathias Rosenlund debuterar med Kopparbergsvägen 20: en självbiografisk rapport om att vara fattig; om att aldrig ha pengar trots att man jobbar och har två barn att försörja, om förnedringen och det usla självförtroendet som blir följden. Detta är samtidigt en skildring av järnhård klasstillhörighet, närmast en berättelse om ödestro – att ens bakgrund för all framtid tycks diktera alla villkor. Det är också en redogörelse för hur det kan vara att älska och leva med en kvinna som lider av svåra depressioner och det är – om man tyder vittnesbörden i vidvinkel – en rapport om var Finland står i dag, visavi sina påstådda eller reella ideal.
Skrivandets nödvändighet
Mathias Rosenlund är född 1981, han bodde sina första år i Stockholmsförorten Fittja, flyttade därpå till Vasa och bor i dag sedan tio år i Myrbacka i Vanda. Hans föräldrar har så länge han minns varit fattiga, trots att de båda arbetat hårt. Det här tycks gå igen i hans eget liv, som vore miljön också ett oundvikligt arv. Husen i Myrbacka påminner till och med om dem i Fittja. Hur bryta förbannelsen?
Att skrivandet ska förändra något verkar Rosenlund egentligen inte tro, ändå har han där en öppning mot något annat, låt vara att det sker med en uppriktighet som knappast varit en estetisk fråga: som han själv betonar har han skrivit boken för att det har varit nödvändigt.
Läsaren är hur som helst tacksam när Rosenlund lyfter blicken och skriver om annat än pengar – om upptäckten av litteraturen; om grannarna i bostadsområdet; barndomsminnen. Väldigt mycket handlar emellertid om pengabekymmer. Detta staplade och inte särskilt varierade elände blir en aning monotont att läsa, ibland till den grad att det är svårt att se något alls – förvisso ligger en del av tragedin just i att så lite händer, att bristen på pengar helt enkelt är en förbannat tradig historia.
Satanisk konsekvens
Jag ska medge en sak: då och då kan jag inte helt slita mig från tanken att Rosenlund genom att gång på gång upprepa sin proletära bakgrunds nådlösa dekret åtminstone till viss del uppfyller detsamma. Denna tanke (som jag inte rår för) får inte misstas som någon sorts nyliberal moralism, jag tror tvärtom att de flesta läsare också kommer att tänka så, helt enkelt eftersom en fullkomligt determinerad värld är alltför outhärdlig.
Allt nog, ju längre man läser desto tydligare blir den större bilden: hur sataniskt allt hänger ihop. Med skulderna och de omöjliga utgifterna följer trötthet, dåligt humör, en känsla av att vara smutsig och otillräcklig. Den onda cirkeln fördjupas när man upptäcker att man inte är betrodd av institutioner, när telefonabonnemanget stängs av, när både man själv och barnen måste gå i trasiga kläder, när man bara har råd med ensidig och billig mat, när man måste planka på tåget för att kunna ta sig till sitt skitjobb. Hur bryta förbannelsen?
Ur detta lyckas Rosenlund ändå samla sig till en oerhört viktig inställning: ”att jag numera alltid försöker att bedöma människor genom att granska deras intentioner i stället för de omständigheter som råder.” Den här inställningen är inte gratis, men någonstans där, tänker jag, börjar samhället eller snarare ett bättre samhälle. Det är en mellanmänsklig fråga, svår att separera från ekonomin visserligen, men måste formuleras alldeles oavsett. Och man får inte glömma ett annat flämtande ljus på Kopparbergsvägen: att Rosenlund älskar sina barn mer än allt annat och försöker göra allt för att de inte ska ges samma uppväxt som han själv fick.
Mot slutet av boken får vi reda på att författaren fått ett heltidsjobb och frilansar som kritiker så mycket han orkar, men fortfarande finns det skulder till höger och vänster. ”Kommer jag att hinna ikapp?” Jag tror det. Man önskar honom likväl snarast ett fett stipendium.