Oscar Rossi: Att översätta med dövörat
Nyöversättningen av Brideshead revisited går bet på engelskans inbyggda sociala distinktioner och klassmarkörer. I stället återspeglar den den svenska vardaglighet som beprövats och sanktionerats av Svenska standardiseringsinstitutet, skriver Oscar Rossi.
När den tysk-romerska kejsaren Karl V – som dubblerade sin yrkesroll som kung Carlos I av Kastilien och Aragonien – besökte Mezquitan i Cordoba för att inspektera omdanandet av moskén till katedral, förfärades han av resultatet. När han såg katedralens nya mittskepp, som sprängts in i den muslimska pelarhallen, var hans dom skoningslös: arkitekterna hade ersatt något unikt med något alldeles alldagligt.
Denna dystra historia är en sedelärande allegori om missriktad översättning. Sorgligt nog kan den appliceras på Hans-Jacob Nilssons nyöversättning av Brideshead Revisited (Wahlström & Widstrand 2015): misstanken att Nilsson inte förstår sitt material, eller åtminstone inte förmår återge det på svenska, är förhärskande.
Exempelvis när Waugh skriver att Bridey – denna fantastiskt fyrkantiga figur, familjen Flytes plikttroget fromma och dumma storebror – var ”engaged in sport and estate management”, kan översättningen föreslå en så besvärande konstruktion som att han ”ägnade sig åt sportsliga aktiviteter och egendomens skötsel”.
Förutom meningens oansvariga klumpighet kan det poängteras att "sporten" inte handlar om vilka fysiska ansträngningar som helst utan entydigt om jakt, medan ”estate management” heter ”godsförvaltning”, inte skötsel av vilken egendom som helst.
En annan språklig aspekt där Nilssons översättning går bet är engelskans inbyggda sociala distinktioner och klassmarkörer. Nilssons språk återspeglar en helt annan social norm, nämligen den svenska vardagligheten som beprövats och sanktionerats av Svenska standardiseringsinstitutet.
Ett exempel på översättningens dövöra för konvenansen finns i Charles och syskonen Flytes diskussioner om Lady Marchmain. Där Sebastian och Julia familjärt talar om sin ”Mummy” och Charles om deras ”mother”, blir det konsekvent samma likställande ”mamma” av det hela.
Denna uppenbart svenska optik lurar ofta i detaljerna. Som för säkerhets skull bemödar sig översättaren om att försäkra för läsaren att Sebastian, Charles och de andra unga Oxfordstudenterna inte hängav sig åt excesser – vilket de gjorde – utan höll sig sedligt till den av jantelagen påbjudna passligt-lagom – vilket de verkligen inte gjorde.
Så här låter det i översättningen: ”Några glas vin på kvällen … och en herre eller två till lunch, det går ju bra. Men inte dans.” Och så här heter det på originalspråket: ”Now wine in the evening … or one or two gentlemen to luncheon, there’s reason in. But not dancing.
I all sin spasmframkallande tragikomik hör begränsningen av antalet vinglas snarast hemma i ett samtida svenskt myndighetstänkande än i den värld som Waugh så hänfört beskriver.
Översättningens misstolkning av textens stil och epok och syfte kan naturligtvis förklaras av att Nilsson använt sig av en översättningsapparat som gör en jämntjock Alistair MacLean-prosa av all text som matas in i den – oavsett om originalet hade skrivits av Kafka eller Joyce – eller Waugh.
Förefintligheten av en dylik apparat är den mest sannolika förklaringen till att ett uttryck som ”there’s reason in” kommer ut som ”det går ju bra”. Nej, det går inte så bra alls.