Impuls: Och så har vi Operan
Vad har Eicca Toppinen och gänget att tillföra operan?
Den nya konstnärliga linjen på Nationaloperan efter Mikko Franck har aldrig stakats ut i klartext, men vinkar därom kom redan i intervjuer med Lilli Paasikivi när hon utnämndes hösten 2011 och tillträdde hösten 2013.
Sakta men säkert håller bilden på att klarna för gemene besökare. Kort sagt verkar den nya linjen publikfriande – vilket till stora delar torde bero på kärvare ekonomiska tider och minskande intäkter.
För bara några decennier sedan kunde man ännu diskutera i vilken mån man skulle göra operett – på bekostnad av mera seriös opera, som det hette. I dag höjer ingen på ögonbrynen när man sätter upp Läderlappen, Nationaloperan är ju det närmaste vi kommer en operettscen i det här landet.
Ändå kan man diskutera valet. Är det faktiskt ändamålsenligt att sätta upp just Läderlappen, som setts i en rad versioner på senare år? Det är kanske lika motiverat som att sätta upp Trollflöjten, Figaros bröllop, Butterfly och La Bohème för femtioelfte gången, alltid är det ju nån som inte sett verket.
När Nationaloperan i fjol höstas meddelade att man kommer att sätta upp Fantomen på Operan var det lätt att övertygas om att det kommer att bli intressant att se verket första gången i Finland och att det nog kommer att bli en häftig show den 4 september 2015. Men med inte mindre än 45 föreställningar inprickade spelåret 2015–2016 kan man undra om inte musikalen tränger undan operorna, åtminstone tillfälligt. Må Fantomen dra in så mycket kosing att man åtminstone inte behöver leva ur hand i mun efter det.
Beställningen av en ny opera av Eicca Toppinen och Perttu Kivilaakso, bekanta från celloheavybandet Apocalyptica, med premiär i januari 2016, har känts mer problematisk. Ekonomiskt är den knappast en fantastiskt lönsam affär och konstnärligt totalt fantasilös. Celloheavybandets medlemmar har på senare år minglat flitigt med klassiska musiker och alla från Operafestivalen i Nyslott till kammarorkestern Avanti har tagit sig en tur på dansgolvet med apokalypsens påskyndare. Men vad har Eicca och gänget att tillföra konstformen?
Visst kan ett verk som detta attrahera en publik som aldrig annars sätter sin fot på Operan. Men kommer den publiken att återvända eller förblir den engångsbesökare, nätta siffror i statistiken? Helst borde en ny opera vara mer än ett mediesexigt jippo.
Vad är nu problemet med att fria till publiken? Stora publiksiffror är alltid välkomna, bara inte kärnpubliken tappas bort på vägen, de som själva ser allt och dessutom hämtar sina vänner till föreställningarna. Den publiken är guld värd.
Missförstå mig inte. Nationaloperan gör en massa bra saker och mycket intressant är i görningen, men vissa satsningar gör en fundersam.
Skribenten är musikredaktör.