Recension: Operettens ljuva galenskap
Mamma mia, vilken härlig operett, utbrister Jan Granberg efter att ha sett Nationaloperans nya uppsättning av Läderlappen.
Regi, scenografi och ljus Marco Arturo Marelli, kostym Dagmar Niefind, koreografi Aleksi Seppänen, dir. Alfred Eschwé. I rollerna bl.a. Michal Kraus, Alexandra Reinprecht, Tai Oney, Alexandru Badea, Jaakko Kortekangas, Juha Riihimäki, Claudia Goebl och Timo Torikka. Nationaloperan 28.11.
Den nya uppsättningen av Läderlappen på Operan är huvudsakligen helt traditionell. Den är smidigt och fartfyllt gjord med stor musikalisk elegans. Den multinationella ensemblen spelar mest på tyska medan fångvaktaren tolkar sin litet utvidgade roll på finska.
Regissören Marco Arturo Marelli som vi känner inte minst för hans stiliga Rosenkavaljeren och Pelléas et Mélisande har inte velat modernisera storyn utan låter den vara en bild av det gamla borgerskapet och dess pretentioner. Det är en miljö där alla försöker vara någonting som de tycker är bättre än det de i verkligheten är.
Risken med en vågad modernisering är att allting slås i kras. Marelli valde det tryggare alternativet att göra storyn i dess egen epok men med finurligaste finess. Han sätter påhittig sprätt på samspelet och kommer även med ett lite nyskapande element i berättartekniken.
Fångvaktaren Frosch får rollen av en berättare som delvis lyfter in handlingen i vår tid och skapar lite Verfremdung genom att låta oss förstå att de "spelar" Läderlappen här och nu. Timo Torikka gör ett bra jobb fast dialogen ibland kan kännas lång med tjatiga fyllevitsar, Putinvodka och Matti Nykänen i finkan. Men det fungerar nog att ha honom med från första början.
Marelli har också gjort dekoren som är en snillrik konstruktion bestående av roterande pelare med tre eller fyra ytor. Han använder vridscenen hela tiden och därmed växlar scenbilden på ett fantasieggande sätt. Han använder sig även av en grupp utomstående dansare koreograferade av Aleksi Seppänen som sätter fart på galoppen.
I fyllan och villan
Pausen infaller mitt i andra akten strax före den psykedeliska scenen, då aktörerna och kanske publiken blivit litet mosiga. I fyllan och villan har allmän förbrödring skett på Orlovskis party. Herrskap och borgare säger du till varandra och sjunger bara duidu-la la la. Här är Strauss musik rena ljuva galenskapen.
Dirigenten Alfred Eschwé är en veritabel Johann Strauss-specialist. Det hörs hela tiden på hans både raska och ibland dröjande tempon som då och då blir suggestivt hängande i luften. Han är också en ganska idealisk sångardirigent som låter ensemblen briljera.
Premiärbesättningen var en blandning av gästspelande utländska sångare och några av våra egna. Eisenstein sjöngs av österrikaren Michael Kraus med fint klingande hög baryton och god komisk ådra. Doktor Falke axlades manligt och elegant av Jaakko Kortekangas. Deras roller kunde även göras av tenorer, men då blir det svårare att hitta så goda skådespelare. Fint spelade även Nicholas Söderlund som fängelsedirektören Frank och Juha Riihimäki som Dr Blind.
De österrikiska damerna var strålande båda två. Alexandra Reinprechts sopran är litet tung men oerhört kraftig och hon visste precis hur den småförnäma Rosalinde skall spelas. Claudia Goebls Adele var sprittande med briljant koloratur och höjd. Och så hade vi älskaren Alfred, rumänen Alexandru Badea, som sjöng igenom halva tenorlitteraturen under pjäsens lopp med tilltalande bravur.
Den ryske prinsen Orlovski brukar som bekant göras som byxroll av mezzosopraner, men många minns till exempel Fred Negendanck i rollen. På skiva hittar man basar sjungande i falsett, osv. Det viktiga är att han framstår som en blaserad kuf och det gjorde amerikanen Tai Oney som är en god skådespelare och riktigt duktig kontratenor.
Med anledning av pågående debatter om musikaler på våra teatrar kan man fråga sig om det finns någon orsak att börja debattera operettens vara eller inte vara på Operans repertoar. Strauss Fledermaus är musikaliskt lika lödig som vilken opera som helst och hör hemma i hus som har den professionella kapaciteten att sätta upp den. Och med sitt makalösa melodiska flöde, mamma mia vilken härlig operett det är!