Impuls: Ska vi satsa ordentligt?
Teatercheferna låter själva förstå att musikaler görs främst för att de inbringar pengar. Men är inte det att förringa hela konstformen?
Debatten går het om vad teatrarna i allmänhet och Svenska Teatern i synnerhet egentligen ska syssla med.
Vi har redan vant oss vid att teatrarna bjuder på musikal då och då (läs: mest hela tiden), och i många fall har det varit njutbart och konstnärligt motiverat. Dock har det uppstått problematiska stunder, speciellt då produktionerna svällt över alla bräddar.
Vad är problemet? I West End och på Broadway rullar ju hur många musikaler som helst och ofta för fulla hus.
Problemet är skattemedlen, att vi använder offentliga medel för att finansiera kommersiella produktioner, och att vår lagstiftning till och med driver institutionerna att satsa på allt maffigare historier.
Åtminstone lät Svenska Teaterns chef Johan Storgård i sin insändare (HBL 22.11) förstå att flera finländska teatrar med jämna mellanrum satsar på större musikaler med flera årsverken för att få större offentliga bidrag.
När det gäller Mamma Mia verkar många ha medgett att pjäsen kanske inte är världens mest djuplodande, men i stället hyllas Svenska Teaterns föregående hit Kristina från Duvemåla desto högre. Men vem minns hur sömnig man blev när pjäsen var inne på sin fjärde timme?
Trots att musikalen som konstform har upplevt ett uppsving i flera år, är förhållandet till konstformen minst sagt motstridigt. Teatercheferna låter själva förstå att musikaler görs främst för att de inbringar pengar och möjliggör mindre lönsamma satsningar. Men är inte det att förringa hela konstformen? Om man vill satsa på musikaler borde man väl satsa ordentligt.
Börja med utbildningen. För tillfället saknar det här landet en hygglig utbildningsstrategi och för bara något år sedan beslöt man att lägga ner landets enda musikalutbildning på yrkeshögskolenivå i Lahtis, en utbildning som dessutom höll relativt hög standard. Hur hänger det här ihop med en politik där man annars uppmuntrar till expansiva satsningar?
Förstås är det möjligt att repertoarpolitiken för närvarande styrs av ministeriets gubbar och gummor som vill ha mätbara resultat, som i sin postmoderna ångest har gett upp tron på kvalitativa indikatorer och i stället vill ha kvantitativa, mätbara resultat. Resultat ska ni få, bästa överinspektör. Besökare i tiotusental.
Har jag något emot musikaler? Inte per se, men jag har nog något emot att teatrar törstar efter den ena kassamagneten efter den andra. Jag har verkligen någonting emot teaterchefer som hellre tittar på vad musikalerna inbringar ekonomiskt än vad de genererar konstnärligt. Som om musikalerna existerade bara för att dryga ut teatrarnas kassor. Riktigt så illa kan det väl inte vara?
Musikalerna borde avmagnetiseras och alla satsningar borde föregås av inte bara ett ekonomiskt utan också ett konstnärligt avgörande. Inför varje produktion, från Kiss me Kate till Kristina från Duvemåla, borde vi fråga oss: Är den här produktionen verkligen konstnärligt så viktig att vi ska satsa skattemedel på den?
Skribenten är musikredaktör.