Kaj Korkea-aho: Nådjärvsvägen 22
Höstens mest omtalade debutbok handlar om fattigdom, och jag ser väldigt mycket av mig själv i Mathias Rosenlund då jag läser Kopparbergsvägen 20.
Frånsett några Nokiamiljonärer var min hemkommun socioekonomiskt jämntråkig: alla hankade sig fram. Vi körde Lada och sedan Mazda, reste aldrig utomlands (utom med färjan från Jakobstad till Skellefteå för att köpa smör och knäckebröd) och åt varje dag potatis vi själva odlat. Jag minns att det var ledsamt en jul när min brors byxor spruckit och det inte fanns pengar att köpa nya. Konton och börsar och spargrisar tömdes. Den totala summan mina heltidsarbetande föräldrar hade inför den julen uppgick till tjugo mark.
Jag formulerade aldrig några tankar kring dessa omständigheter: det var nu så här det var, knapert. Men jag gillade potatis. Det fanns MacGyver på teve. Det var gratis att låna böcker på biblioteket. Jag hade en skrivmaskin och byggde en egen elgitarr. Jag drömde om att se Medelhavet, men fick minnen för livet från husvagnssemestrar till Hangö och Joensuu i stället.
Höstens mest omtalade debutbok handlar om fattigdom, och jag ser väldigt mycket av mig själv i Mathias Rosenlund då jag läser Kopparbergsvägen 20. Vi är lika gamla, har samma socioekonomiska bakgrund och samma drömmar om litteratur och skrivande. Vi har studerat samma saker och aldrig blivit färdiga, vi bor i huvudstadsregionen och verkar båda ha något religiöst som viskar i bakhuvudet.
Boken har både höjts till skyarna och sågats brutalt. Jag tänker varken hylla eller sänka boken, men jag tror inte alls på Rosenlunds tankar om fattigdom som samhällsfälla och öde. Och är boken ens en historia om fattigdom? Om sjukdom och kamp, javisst (författarens fru är på grund av sjukdom oförmögen att arbeta), men framför allt om en människa som strävar och uppenbarligen är på väg att bli. Är inte Rosenlunds tillvaro en i grund och botten rätt normal ekonomisk tillvaro för en studerande? Är man fattig och dömd om man inte har ekonomisk rörlighet genast från början?
På min pappas 50-årsdag reste mina föräldrar utomlands för första gången (frånsett smörhandeln i Skellefteå). Jag och mina bröder flyttade hemifrån, bostadslånet minskade, ekonomin började ordna upp sig. Två år senare hade de råd att ta med familjen söderut, och som 22-åring fick jag faktiskt se Medelhavet. Själv letar jag mig ännu fram mot ekonomisk stabilitet men har det bättre ställt än mina föräldrar hade det i min ålder. Jag är också säker på att jag, liksom Rosenlund, funnit en kreativ styrka i kampen att få det att gå ihop. Kanske det rentav är nyttigt att under en del av sitt liv bo på Kopparbergsvägen 20?
Mathias Rosenlund är på väg. Som jag, som många ännu är i vår ålder. Att staten enligt honom själv stöder hans familj med 2100 euro i månaden under tiden är väl mera ett tecken på att samhället fungerar än att något är galet. Hans författardebut kommer att öppna nya möjligheter för honom. Medan jag skrivit detta har för övrigt nyheten kommit om att boken nominerats till Runebergspriset. Grattis Mathias, det är ditt snygga språk värt.