Grekerna splittrade inför osäker omröstning
Bland grekerna går åsikterna kraftigt isär inför folkomröstningen om euron. Ja-sidan som vill att landet stannar kvar i eurozonen förfasar sig över nej-sägarna som tycker att det nu får lov att vara ett slut på EU:s stålbad också om det skulle innebära ett adjö till den gemensamma valutan.
Ovissheten inför den aviserade grekiska folkomröstningen är stor. På tisdagen besökte borgmästarna för Aten och Thessaloniki den grekiska presidenten Prokopis Pavlopoulos och vädjade att han ska försöka stoppa söndagens omröstning som enligt dem skulle splittra grekerna på samma sätt som ett inbördeskrig.
På tisdagen stod det också klart att premiärminister Alexis Tsipras har planer på att avgå om det blir ett ja i folkomröstningen.
I stadsdelen Metaxourgeio, som förut hade ett tvivelaktigt rykte bland annat för sina bordeller, men som i dag upplever en renässans och har blivit populär bland Atens unga och trendiga, finns regeringspartiet Syrizas kansli. (Partiet etablerade sig här redan innan stadsdelen blev inne igen.) HBL traskar förbi och knackar på för att få en bild av arbetet inför den instundande ödesomröstningen om Grekland ska acceptera EU:s krav för att fortsatt få nödlån eller motsäga sig kraven. I längden kan det leda till att Grekland lämnar Eurozonen.
På det sunkiga, nedslitna kontoret tar partiarbetaren Michalis emot oss och berättar att telefonen går het. De flesta ringer och erbjuder sina volontärinsatser inför folkomröstningen, men det kommer också samtal från högersympatiserande ja-sägare som skäller ut Syriza och nej-lägret.
– Vi får också många samtal av pensionärer som oroar sig för hur det ska gå med deras pensioner om de röstar nej. Ett problem för oss är tv-värdarna och journalisterna som tutar ut mediebolagschefernas skrämselpropaganda om att det skulle vara förödande för Grekland om nej-sidan vinner.
Michalis uppskattar att det inte kommer att bli ett problem att få den unga intelligentian att rösta nej. Den stora frågan är om Syriza lyckas övertala de grekiska pensionärerna.
Samtidigt kommer rapporter om att den grekiska nationalbankens kassa är tom och att det är oklart om pensionärerna nu vid månadsskiftet kommer att få sina pensionsutbetalningar.
70-talskampsånger
Kvällen innan har nej-sidan demonstrerat på Syntagmatorget utanför parlamentet. Stämningen är i topp som på en rockfestival. Människor i alla åldrar har kommit för att markera att grekerna har lidit länge nog och att EU inte längre har rätt att kuva det grekiska folket.
Allt fler människor anländer till torget och stämmer in i kända kampsånger från 1970-talet. Folk bildar en ring och tar varandras händer för att dansa sirtaki. Mitt i ringen står en trumslagare med en marschtrumma och anger takten.
– EU:s institutioner äger inte våra liv. Vi är här för att protestera mot att vara beroende av andra. Vi vill ha tillbaka vår självständighet och vill inte gå med på eurogruppens villkor, säger den bildsköna 24-åriga läraren Christina på perfekt engelska.
Hon har kommit för att delta i folkfesten tillsammans med sina två lärarkolleger Maria, 24, och Sophia, 27.
– Vi vill ha makten över vårt eget öde och motsätter oss eurogruppens strikta krav. Många greker klarar inte av mer nedskärningar. Det här är vår sista chans att bevara vår värdighet, fortsätter kvinnorna.
I motsats till många andra jämnåriga har de jobb. Men eftersom den offentliga sektorn inte har råd att hålla sig med tillräckligt många anställda, har de för få lektionstimmar för att nå upp till en skälig inkomstnivå. Maria som har en magistersexamen säger att hon bara tjänar 600 euro i månaden som lärare. Under sommaren då skolan är stängd får hon ingen lön alls.
"Fattiga som inte gör någon nytta"
På väg bort från demonstrationen uppenbarar sig en ung man i propra businesskläder. Han berättar att han är anställd vid parlamentet och jobbar för en av ledamöterna där. Han sympatiserar inte med demonstranterna utan var på plats för att kolla in läget.
– Jag köpte den här kommunistblaskan för en euro, säger han med föraktfull röst och visar upp en tidning med röda rubriker.
Han fortsätter och säger att han anser att de människor som deltog i demonstrationen inte förstår landets bästa.
– Det där var fattiga människor från särskilda delar av staden. Kom på nytt nästa dag så får ni se en annan demonstration med människor som jobbar och gör något produktivt för landet.
Nästa dag träffar vi 39-åriga läraren Katarina Lardakou i förorten Kallithea. I motsats till lärarkollegerna som dagen innan demonstrerade för ett nej, deltar Lardakou i Ja-demonstrationen.
– Jag är också arbetslös nu på sommaren och måste bo hemma hos mina föräldrar som försörjer mig. Men jag resonerar annorlunda. Vår framtid är i Europa och jag hoppas innerligt att det blir ett ja. De som röstar nej tänker med hjärtat men inte med hjärnan. Tsipras valdes inte till premiärminister för att kicka ut oss ur eurozonen.
Tusentals EU-förespråkare dyker upp på torget.
– Aldrig mera vänster! Avgå, hojtar de arga regimkritikerna.
– Jag har kommit hit för att manifestera att Grekland måste stanna kvar i eurozonen, säger affärsjuristen Christos Sakelariou.
Han har kommit till torget med sina kolleger från advokatbyrån med många grekiska storbolag på kundlistan.