EU lägger miljarder på att utesluta andra
För första gången finns beräkningar på hur många miljarder Europas länder lägger på att hålla borta och skicka hem människor som försöker ta sig hit. Absolut mest läggs på avvisningar och de militariserade kontrollsystem som byggs längs EU:s yttre gränser.
Vårens upprepade drunkningstragedier i Medelhavet har åter satt fingret på Europas migrationspolitik. Men kampen mot den irreguljära migrationen kommer inte bara till ett pris i människoöden.
Ett nätverk av europeiska journalister och statistiker har nu kartlagt vad det kostar (se grafik) att hindra människor utan tillräckliga skäl att ta sig in – och stanna – i Europa. Sedan år 2000 handlar det om cirka 13 miljarder euro.
Stängsel, drönare, terrängfordon och nattkikare belastar de europeiska ländernas skattebetalare som bekostar ett allt mer militariserat yttre skydd. Bara taggtrådsstängslen runt Ceuta och Melilla i Marocko kostar nära 10 miljoner euro per år att upprätthålla.
– Det är en väldigt repressiv politik inriktad på återsändande och kontrollsystem, säger Monica Svantesson, forskare och verksam vid den fristående kommittén Delmi (Delegationen för migrationsstudier).
När migration blev ett hot
I hennes doktorsavhandling från i fjol framgår hur EU-kommissionens syn på irreguljär migration förändrats radikalt. På 1970-talet var det främst en fråga om arbetsmarknad. I dag ses migrationen mer i termer av lönedumpning och hot mot säkerhet och välfärd. Större skillnad görs mellan lagliga och irreguljära migranter. Inte sällan tycks byråkratin själv vara pådrivande.
– Det är tydligt att migrationsfrågan dels blivit viktigare, dels mer betraktad som ett hot. Intressant nog inte så mycket i tal och tanke, men i handling.
Ekonomiskt tyngda Spanien och Grekland har till exempel lagt drygt 70 miljoner euro på fordon och högteknologisk gränsövervakning. Italien har sponsrat Libyen med 17 miljoner euro i form av båtar, utbildning och utrustning.
Många miljoner slussas även till gemensamma projekt mellan länderna som deltar i Schengenavtalet och Dublinförordningen. Men i sammanhanget är några miljoner växelpengar.
Bland högprofilprojekten märks i stället gränskontrollbyrån Frontex (vars drift närmar sig en miljard euro) och systemet för gränsövervakning i realtid, Eurosur, som färdigställs för cirka 200 miljoner euro.
Mindre känt är sådant som satellitlösningar för att identifiera flyktingbåtar (Mariss, Limes, Dolphin) och projekten för att förfina och komplettera hundsök (Doggies, Sniffer, Sniffles, Snoopy). Gemensamt för de här säkerhetsprojekten är att de finansieras genom EU:s ramprogram för forskning och utveckling som på 2000-talet fått en särskild säkerhetsbudget.
Industrin driver säkerhetssystem
Åren 2002–2013 finansierades 39 säkerhetsprojekt avsedda att stoppa gränsintrång med cirka 225 miljoner euro i forskningsmedel. Forskaren Ruben Andersson, verksam vid London School of Economics och profilerad på industrin som skapats kring migranter, beskriver försvarsindustrin som pådrivande för att skapa den här marknaden.
Han lyfter fram rapporten ”Research for a Secure Europe” från 2004, signerad en arbetsgrupp till EU-kommissionen bestående av politiker och ledare inom den europeiska försvarsindustrin. I gruppen fanns representanter från dåvarande Ericsson Microwave Systems som i dag utgör ett affärsområde i svenska försvarskoncernen Saab.
– Sedan dess har gränsfrågor blivit allt viktigare, till exempel har Eurosur-systemet utvecklats i starkt samarbete med industrin. Säkerhetsprojekten är på så vis en byggsten i ett större försök av politiker och näringsliv att förbättra konkurrenskraften för den europeiska säkerhetsindustrin, säger Ruben Andersson.
Han drar paralleller till den enorma ”Homeland security”-industri som byggts upp i USA i kölvattnet av 11 september-dåden och den skärpta lagstiftningen om övervakning.
– Logiken bakom båda är i mångt och mycket densamma. I båda fallen har gränsindustrin blivit till en ond cirkel som förstärks av sitt eget misslyckande, säger Ruben Andersson, och tar exemplet med stängslen runt de spanska enklaverna i Nordafrika och radarsystemen längs kusterna som lett till att migrantrutterna förflyttats till farligare vägar.
– Så skapas en marknad för ytterligare nya kontrollsystem och mer pengar till patruller. Det är samma dynamik i USA:s avancerade gränsmaskineri mot Mexiko av drönare, stängsel och sensorer.
Omöjligt täppa ventilerna
Den här omfördelningseffekten som Ruben Andersson beskriver är välkänd för alla som intresserat sig för migrationsfrågan. Täpper du till ventilen på ett ställe börjar det pysa någon annanstans. När Spanien ”lyckas” dör färre västafrikaner i vattnen utanför Kanarieöarna men desto fler längs landvägen i Saharas öken eller senare i vågorna utanför Malta eller Lampedusa.
Samma effekt redovisade gränsbyrån Frontex i en rapport i januari i år för migrantresorna från Turkiet till Grekland. Fler poliser på land och utökad övervakning hade i fjol lett till en 330-procentig ökning av de mer riskabla resorna till sjöss i stället. Minst 35 000 människor tog den vägen.
Frontexchefen Fabrice Leggeri medgav i en intervju i franska Les Echos tidigare i juni att man sett effekter av EU:s militära insats nära Libyen. Han kallade flyktingströmmarna ”extremt flexibla” med trendbrottet att fler människor under 2015 tagit vägen över grekiska öarna i stället för den centrala rutten Libyen–Italien.
– Om det pågår en militär operation i närheten av Libyen, kan detta ändra vandringsvägar och flytta övergången till vägen österut, sade han.
I kartläggningen av hur mycket migrationspolitiken kostar att upprätthålla i praktiken är det tydligt att den fungerar som de flesta personalintensiva verksamheter: det är människorna som kostar pengar.
Ungefär tre miljoner människor har avvisats från de europeiska länderna de senaste 15 åren, enligt Eurostats uppgifter. Rutinerna varierar men innefattar kostnader för bland annat resor, återvändandebidrag, fängelseförvar och tvångsdeportationer.
En försiktigt hållen beräkning ger vid handen att de 28 EU-länderna plus Norge, Island och Schweiz betalat 11,3 miljarder euro för att upprätthålla den gemensamma politiken sedan år 2000. Då är ändå inte de så kallade Dublin-avvisningarna till ”första asyllandet” inräknade, och därtill saknas data för vissa länder och år.
Utan tvekan utgör deportationsprogrammen en oerhörd administration för de enskilda länderna.
Speciella deporteringsflyg i regi av Frontex lyfter ibland flera gånger i veckan från olika platser i Europa och med i dem sitter också människor som nekats asyl i Finland, tillsammans med officiella följeslagare. Åren 2011–2014 har Finland använt sig av de här transporterna över 30 gånger.
Det här materialet publiceras i dag i följande europeiska tidningar: El Confidencial (Spanien), L'Espresso (Italien), Radiobubble (Grekland), Avgi (Grekland), SRF (Schweiz), Libération (Frankrike), Der Standard (Österrike), Sydsvenskan (Sverige), Vice News (Storbritannien & USA), Süddeutsche (Tyskland), Hufvudstadsbladet (Finland), Information (Danmark), Dnevnik (Bulgarien), Český rozhlas (Tjeckien).