Berättelserna som formar staden
Stadsplanering är kanske inte skönlitteratur, men också ur planerarnas pennor flödar berättelserna om den sköna nya världen. Till exempel om Busholmen – Jätkäsaari – som den maskulina, urbana kroppen, "jätkän". Eller Fiskehamnen tätt förknippad med stadsdelarna norr om Långa bron. Litteraturforskaren Lieven Ameel destillerar fram berättelserna som ett steg mot bättre planering.
Lieven Ameel bromsar in och parkerar cykeln invid kaféet på Stillahavsgatan 7, Busholmen. Också gatunamnen är en del av berättelserna om staden: i närheten ligger bland annat Mässflicksgränden, Skeppsgossegatan, Skutstranden, Godahoppsparken ...
Mer om det snart, men först en presentation av forskaren som ingenting visste om staden innan han kom hit år 1998, som utbytesstudent från hemlandet Belgien.
Då var det engelska han studerade, några år senare återvände han för att studera finska. Sedan dess har han tagit språket och staden i besittning till den grad att han bland annat skrivit en doktorsavhandling i litteratur om Helsingfors i den finska skönlitteraturen.
– Då läste jag skönlitteraturen för vad den var och var inte så intresserad av kopplingarna till den verkliga staden. Nu har jag skiftat fokus och undersöker hur skönlitterära grepp används också då man planerar hur staden ska byggas.
Vem är huvudpersonen?
Ameel ser ett paradigmskifte i hur man skriver inom stadsplaneringen, och hur också tjänstemännen ser på skrivandet: att det handlar om berättelser. Det handlar om att skapa önskade associationer, men inte bara det.
– Brandandet är bara en liten del av det hela, mer handlar det om ett nytt sätt att föra fram saker. Själva stadsplaneringen är också ett sätt att kommunicera. För att en plan ska passera den politiska beslutsprocessen måste den ha en övertygande berättelse. Och då den väl är godkänd styr berättelsen om det nya området helt konkret utvecklingen i den byggda miljön.
Ameel cyklar ofta genom Busholmen på vägen mellan hemmet på Drumsö och jobbet på Helsingfors universitet. Området är ett av hans forskningsobjekt, och han följer noga med hur arbetet framskrider. Det andra är Fiskehamnen.
I sitt forskningsprojekt destillerar han fram berättelserna om de här två stadsdelarna i vardande ur delgeneralplaner, detaljplaner, planbeskrivningar, stadens webbsidor och Facebooksidor. Det är mycket text.
– Jag letar fram helt konkreta saker. Till exempel vem som är huvudpersonen i berättelsen, är det området, planeraren, invånarna ... ? Väldigt sällan är det invånarna, och det avslöjar redan något väsentligt om utgångspunkten. För planerarna är det ofta lättare att planera hus och kvarter än det som finns däremellan, där människorna finns, säger Ameel.
Metaforerna, alltså bildspråket, är också intressanta ur litteraturforskarens synvinkel. Busholmens "jätkä", grabb, som lyfts upp i berättelserna säger något om de associationer man velat häfta på området. Busholmen och Fiskehamnen är i grunden väldigt likartade områden – lite perifera industriområden som befolkats närmast av arbetare.
Invid arbetarstadsdel eller Brändö
Samtidigt är det knappast arbetargrabben som har råd att bo i något av de nybyggda husen med havsutsikt?
– Ja, där finns redan två berättelser som kan krocka med varandra. I planbeskrivningen utmålas Busholmen som ett heterogent område för alla sorters människor, urbant, grönt, miljövänligt och barnvänligt med olika former av boende. Men i verkligheten kan en ny stadsdel inte uppfylla alla berättelser på en gång.
Ser man till Fiskehamnen kopplas området starkt till norra sidan av Långa bron och de gamla, urbana arbetarstadsdelarna där. Det skapar genast en viss bild.
– Lika väl hade man kunna skriva att Fiskehamnen ligger invid Brändö, då hade man skapat andra associationer. Vilka ord man väljer påverkar bilden och vilka som kan tänkas vilja flytta till ett nytt område, säger Ameel.
Lokala berättelser behövs
Men nu är inget område ett vakuum som bara väntar på att fyllas av stadens tjänstemän. Det finns alltid lokala berättelser. Dem är staden ute efter då man bjuder in invånarna i planeringen.
Men frågan blir om invånarnas berättelser alls har någon chans att bryta igenom stadens egen röst, eller om tanken om deltagande bara blir en del av stadens officiella berättelse.
– Det är det som är den stora frågan, om de lokala berättelserna verkligen blir en del av planerarnas stora berättelse. Vem är det som väljer de slutliga berättelserna? Jag tror ju inte att stadsplanerarna är så cyniska att de vill lura invånarna. Men det vore bra om de fick verktyg att analysera berättelserna i planeringen.
Här hoppas Ameel kunna göra en insats.
– Jag försöker skapa verktyg för att analysera och kartlägga de centrala berättelserna om olika områden. På det sättet kan man också få syn på eventuella konflikter, och på dem som eventuellt hamnat helt utanför berättelserna.