"Stadsplaneringen måste bli mänskligare"

Om man ska tro kvadratmeterpriserna i Helsingfors vill folk bo i gamla sekelskifteshus i den absoluta stadskärnan. Nära stadens kvartersbutiker, gärna med kafé, dagis och krogliv alldeles bakom hörnet.

Likadant är det i Köpenhamn. Den trendmedvetna statsministern Helle Thorning-Schmidt bor i Kartoffelræekkene, ett område som byggdes i slutet av 1800-talet och numera är ett av de mest eftertraktade i hela staden. Små, låga, tättbebyggda stadshus i tegel, inte särskilt märkvärdiga – lite som någonting man kunde se i en brittisk tv-serie.

När den danska professorn Jan Gehl var i Helsingfors förra lördagen berättade han att Kartoffelrækkene har den största tätheten av arkitekter i hela Köpenhamn. Dagens arkitekter bygger gärna stålkonstruktioner som klättrar mot himlen, men när de själva väljer bostad föredrar de arbetarlängor från 1800-talet.

Då undrar man ju: Varför byggs inte fler områden i stil med Kartoffelrækkene i moderna storstäder?

Jan Gehls svar är enkelt. Dagens arkitektur bygger fortfarande på principer hämtade från 1900-talets första hälft. Ett exempel är Köpenhamns färska bostadsområde Örestad – som för övrigt planerats av en finsk arkitektbyrå. Enligt Gehl byggdes Örestad uppifrån neråt, enligt den modernistiska principen om att nya områden ska se bra ut från en helikopter. Problemet är, som Gehl påpekar, att de flesta människor inte har en egen helikopter. Det intressantaste som sker i det mänskliga livet sker faktiskt på marknivå.

Örestad ser inte helt olikt ut det nya Fiskehamnen, ett område som ska få flera skyskrapor, kontor och bostäder för tusentals invånare. En enkel förklaring till de breda glasfasaderna är att staden inte planeras av politiker, utan av byggherrar. Kommersiella beställare som vill maximera vinster genom att maximera byggrätten, också på höjden. För att byggföretagen ska börja tänka om måste man först visa att det kan löna sig att bygga i liten skala.

I dag tycks det ändå råda en viss konsensus kring nackdelarna med den modernistiska stadsplaneringen. I den färska boken Vykort från utopia skriver den svenska arkitekten Ola Andersson om hur folkhemmens miljonprogram lade grunden för ett allt mer segregerat Stockholm.

Att bo i en förort var väldigt fint på 50-talet – stadskärnan var sliten och de nya byggnaderna var moderna och fräscha. Men förorterna blev aldrig urbana, varken i Helsingfors eller i Stockholm, eftersom de låg för långt från stadskärnan. Resultatet blev att folk med pengar flyttade in till centrum igen. I dag har innerstadspriserna blivit nästan oöverkomliga för vanligt folk och stadskärnan allt mer homogen. Och det gynnar ingen, inte heller centrum, för hur ska nya idéer födas i en stad där kreativa människor inte har råd att bo?

Det här är inga nya insikter. Redan 1970 oroade sig arkitekterna Vilhelm Helander och Mikael Sundman – i pamfletten Vems är Helsingfors? – över att Helsingfors stadsplanering inte var tillräckligt mänsklig. Då dök nya kontorshus upp som svampar ur jorden. I dag är motståndet mot rivningen av gamla byggnader något som man tycks enas kring över partigränserna.

Det har alltså hänt en del sedan Aaltos stordagar. Då drömde den fransk-schweiziska arkitekten Le Corbusier om att jämna hela Stockholm med marken, och Aalto själv ville göra Tölöviken till ett betongparadis.

Så tänker inte ens de mest storhetsvansinniga arkitekterna längre. Men faktum är att växande städer behöver nya byggnader och områden, och frågan är hur de ska se ut. Hur ska man garantera att nya Fiskehamnen inte upplevs som en föråldrad förort om 40 år? Hur ska man få servicen att fungera, så att det blir en stadsdel som med den sortens myllrande liv som kännetecknar till exempel Rödbergen?

Stadsplaneraren Tuomas Hakala påpekade i Hbl förra lördagen att finländare är "mentalt lantliga", att vi egentligen vill ha skog och att vi har svårt för urbana miljöer.

Visst ligger det någonting i det. Förra hösten hörde jag om ett husbolag som ville göra sig av med alla cykelställningar bara för att vissa av grannarna brukade låna dem. Resonerar man så har man missförstått hela idén med att bo i stan. För det är ju mångfalden som gör centrum lockande. Idén om att en nattklubb kan samsas i samma byggnad som en förskola. Det är därför allt fler familjer väljer att bo trångt i stället för att flytta ut till exempelvis Esbo. En tätbebyggd stadskärna är betydligt mer miljövänlig än en stad med pendlande invånare. Men frågan kvarstår: varför ser de nya husen så trista ut?

Läs också: Nina Weckströms intervju med arkitekten Ola Andersson.